Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franz, Robert - Franz, Julius - Franzén, Frans Michael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för tekniken i sitt pianoackompanjemang taga i
anspråk hela fulländningen af instrumentets moderna
behandling, må dertill allt genom- och utarbetas
med miniatyrartad finhet – hans sånger se likväl
ut som hade de af sig sjelfva, utan möda och
reflexion (hvilka man hos Schumann stundom rätt
väl märker), utströmmat ur ett rikt, djupt, skönt
själslif, liksom blomman andas ut sin doft." Heine,
Lenau, Eichendorff, Burns äro de skalder han hälst
komponerar, och som hans mest lyckade vishäften räknas
op. 1, 2, 5–10, 18, 20, 33, 35, 38, 39. Dessutom
har han skrifvit Kyrie a capella, Psalm 117, 12
vokalqvartetter samt de literära arbetena Offener
brief an E. Hanslick über bearbeitungen älterer
tonwerke (1871) och Mittheilungen über J. S. Bachs
magnificat (1863). Ur hans beundran för Bach
och Händel hafva framgått hans "stilriktiga och
nödvändiga fyllnadsbearbetningar" af åtskilliga af
dessa mästares verk, t. ex. Bachs "Matthäuspassion",
"Magnificat", "Trauerode" och kantater samt Händels
"Jubilate", "Allegro", jämte duetter och arior af
båda. Till dessa arbeten sluta sig d’Astorgas
"Stabat mater" och Durantes "Magnificat".
A. L.
Franz, Julius, tysk bildhuggare, f. 1824 i Berlin,
lärjunge af bl. a. F. A. Fischer och Rauch, har gjort
sig ett namn i synnerhet som djurskulptör. Högt
värderade äro t. ex. hans anatomiska studier af
hunden och kungstigern. Af honom finnes derjämte en
mängd ornamentala arbeten af allegorisk karakter:
personifikationer af månader och årstider o. s. v., de
kolossala sandstensgrupperna England och Amerika för
Berlins nya börs, de två marmorgrupperna Preussarna
och Hannoveranerna på Belle-Allianceplatsen i Berlin
(efter Fischers modeller) m. m.
Franzén, Frans Michael, skald, biskop, född d. 9
Febr. 1772 i Uleåborg i Finland, blef 1785 student
i Åbo, med det af Porthan utfärdade vitsordet att
han en gång skulle blifva ett lumen reipublicae
literariae. 1789 blef F. filosofie magister och
begaf sig 1790 till Upsala, der han i två terminer
studerade Kants filosofi. Efter återkomsten till
Åbo disputerade han 1792, Om språkets ursprung,
och utnämndes s. å. till docent i vältalighet. 1794
erhöll han Lundbladska priset i Svenska akademien,
blef 1795 bibliotekarie vid Åbo universitet,
företog s. å. en längre utländsk resa, från
hvilken han följande året återkom, och utnämndes
1798, med bibehållande af bibliotekariesysslan,
till professor i lärdomshistoria, hvilken
syssla 1801 utbyttes mot professuren i allmän
historia och moralfilosofi. F. prestvigdes 1803
och utnämndes s. å., till kyrkoherde i Pemars
prebendepastorat. 1808 invaldes han, efter
G. F. Gyllenborg, i Svenska akademien. Sedan
Sverige 1809 afträdt Finland, öfverflyttade
F. till förstnämnda land och utnämndes 1810 till
kyrkoherde i Kumla i Nerike. 1814 utnämndes han
till ledamot af psalmbokskomitén, invaldes 1815 i
Vetenskaps-akademien, blef 1818 teologie doktor samt
medlem af evangeliebokskomitén och 1823 kyrkoherde
i Klara församling i Stockholm. 1824–34 tjenstgjorde
han såsom Svenska akademiens sekreterare. F. uppfördes
1828 på
biskopsförslag i Strengnäs stift (efter Tingstadius)
och utnämndes 1831 till biskop öfver Hernösands
stift, hvilket ämbete han tillträdde 1834. Död. d. 14
Aug. 1847 på Säbrå biskopsgård. En minnesvård öfver
F. (byst) aftäcktes i Uleåborg d. 30 Juni 1881.
F:s första omgifning var på det hela så föga poetisk,
att det vid mognare år förundrade honom, att inom
densamma någon poesi kunde väckas och näras i barnets
sinne. Att så likväl skedde, derför har F. i första
rummet att tacka sin moder, till hvilken han städse
stod i det innerligaste förhållande. Troligt är,
att det var detta förhållande till modern – för
hvilken han var nära att offra hela sin literära
framtid för att efter faderns död blifva hennes
affärsbiträde –, som hos honom födde den varma känsla
för familjebandens styrka och helgd, hvilken utgjorde
ett kännetecknande drag för hans diktning. – Äfven
H. G. Porthan, i hvars hem F. vistades under de två
första åren af sin studenttid, utöfvade ett stort
inflytande på hans utveckling. – Vid knappa aderton
års ålder, 1789–90. uppträdde F. såsom skald, och hans
lärospån utgjordes bl. a. af Menniskans anlete och Den
gamle knekten, hvilka ännu ega ett obestridt poetiskt
värde, under det många af hans senare, mer omfattande
dikter numera blott hafva ett literärt intresse. Det
förstnämnda stycket infördes (1793) i Stockholmsposten
(åtföljdt af en rekommendation af Kellgren) och
trängde sedermera i otaliga afskrifter till nästan
hvarje vrå af landet. "Den gamle knekten" åter –
utmärkt af en naiv hjertlighet och ett plastiskt
lugn, hvilket man vore böjd att tillskrifva en mognare
skald – blef en visa, som i bokstaflig mening lefde på
folkets läppar. Dessa stycken tillhöra hvartdera en
af de båda diktcyklerna Selma och Fanny samt Bilder
af naturen och menniskolifvet. Dessa båda cykler
innesluta de flesta af de visor, som F. främst har
att tacka för sin odödlighet, och hvilka äfven äro
de mest karakteristiska för hans skaldegenius. För
deras naiva innehåll, hemtadt från naturens och det
allmänt menskligas, särdeles familjelifvets, områden,
var visan det mest lämpliga uttrycket, och knappt
hos någon har detta uttryck framträdt med ett större
mått af skönhet än hos F. I visan fanns nämligen ett
fritt spelrum för hans barnsligt glada oskuld och
naivetet samt för en harmlös qvickhet, som kittlar,
utan att sticka. Runeberg säger med rätta, att det
är med F:s visor "som med våra gamla äkta sagor, som
glada barnet, lifva ynglingen och motsvara mannens
djupsinnigaste åsigter om lifvet". Bland visorna må
nämnas Selma, Fanny, Den första kyssen, Nyårsvisa
1797, De små, De tvenne uren, Spegeln, "Unga flicka
i din vår" samt dryckessångerna "Drick! de förflyga,
de susande perlorna, drick!", "Sörj ej den gryende
dagen förut!" och "Goda gosse, glaset töm!", i
hvilka känslan af lifvets förgänglighet förenar sig
med glad lefnadslust och jungfrulig kyskhet. Med de
visor, som höra till de båda nämnda cyklerna, är den
dialogiserade idyllen Emili eller en afton i Lappland
beslägtad både genom ämnet och den hjertliga ton,
som genomgår den. Till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
