Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Franzén, Frans Michael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första perioden af F:s skaldeutveckling hör äfven
hans sköna Sång öfver grefve Gustaf Philip Creutz,
som bland nio täflingsskrifter öfver detta af Svenska
akademien 1797 uppställda ämne s. å. utmärktes med
stora priset, och med hvilken hans rykte kan sägas
en gång för alla hafva blifvit befäst. Denna dikt,
en frukt af verklig inspiration och ädel hängifvenhet
för den besjungne skalden, är förtjent af synnerlig
beundran för den utsökt sköna formen. Denna
sång visar äfven, att F:s lyra egde toner för
annat än naturen och familjelifvets innerligaste
förhållanden. Också för tidens stora frågor egde
F. ett öppet sinne, hvilket erhållit uttryck i en
tredje diktcykel, Tidsbilder. Somliga af dessa äro
visserligen endast moralfilosofiska betraktelser i
bunden stil, men andra deremot ega ett högt värde,
dels i poetiskt afseende, dels såsom bidrag till
kännedomen om skaldens personlighet. Bland dessa
märkes den berättande dikten Julie de S:t Julien eller
frihetsbilden, i hvilken han "samlat sina hågkomster
från sin vistelse i revolutionernas hufvudstad,
liksom han i den nedlagt sina menniskoälskande och
förhoppningsfulla åsigter af de stora tidsrörelsernas
betydelse". En hos F. ofta framskymtande tanke är hvad
man kallat hans skandinavism. Det var visserligen
ingen politisk förening mellan de särskilda
skandinaviska landen, som föresväfvade honom,
utan blott ett fredligt och vänskapligt samarbete i
kulturens tjenst, hvilket framgår af det lilla täcka
qväde, som han redan 1794 lät den svenska sånggudinnan
egna åt den danska, äfvensom af hans vid fredslutet
1797 författade sång Svea till Dana. Finlands hårda
öden och dess skiljande från moderlandet gåfvo rika
ämnen för hans sång. I det vackra stycket Briggen
och slupen, under hvilka Sverige och Finland
symboliseras, gifver han uttryck åt sina känslor
vid skilsmässan, och kort derefter påpekade han,
uti Den inre föreningen, det samband, som ännu kan
bestå mellan de politiskt åtskilda. I allmänhet
framträder F. i tidsbilderna såsom fridsapostel, och
hans varma frihetskärlek hade sin grund i den tron
att freden skulle blomma i frihetens spår. Dock var
han ej vän af en fred utan ära, ty han ansåg striden
för fosterlandets försvar såsom en hög och helig sak,
hvilket synes af Sånger af en beväringsman 1813. Under
titlarna Tillfällighetsstycken, Epigrammer och
Charader sammanförde F. en mängd af lyriska småstycken,
i hvilka hans i grunden allvarliga ande ofta
öfverlemnar sig åt den ögonblickliga ingifvelsens
glada och qvicka lek, och som företrädesvis utmärka
sig genom sin sinnrikhet. Slutligen urskiljas bland
F:s lyriska dikter sådana, i hvilka ett praktiskt
intresse gör sig gällande bredvid eller framför
det estetiska. Redan kort efter det F., utmärkt
med Svenska akademiens stora pris, kommit i närmare
förbindelse med hennes ledamöter, visar sig hos honom
en viss böjelse för den didaktik, som utgjorde ett
framstående drag i den rådande smakriktningen. Och på
äldre dagar förleddes den fromme biskopen ofta af sitt
brinnande nit att bekämpa såväl religiösa som sociala
och politiska villomeningar. – En vigtig del af
F:s lyriska skaldskap utgöres af hans psalmer,
af hvilka 23 äro intagna i 1819 års psalmbok
(hvarförutom åtskilliga äldre blifvit af honom
omarbetade). Svårt torde vara att bland dem framhålla
någon särskild, ty alla utmärka sig för ett sannt
religiöst innehåll och en vårdad poetisk form. Liksom
i F:s idyller ofta förnams en religiös grundton,
valde han ock såsom psalmsångare gerna ämnen med
frändskap åt det idylliska, t. ex. psalmen: "Du, som
var den minstes vän" samt två af hans aftonpsalmer
(433 och 436), hvilkas värde är erkändt. Psalmen
323, "Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder", är en af de
enklaste och mest andaktsväckande sånger den svenska
psalmdiktningen eger, och psalmerna 122 och 143 visa,
att F:s "davidsharpa" äfven egde djupare och mera
gripande toner.
Ehuru till hela sin grundläggning afgjordt lyrisk
skald, efterlemnade likväl F. ganska värdefulla
arbeten äfven på det episka och dramatiska fältet, på
det förra Svante Sture eller mötet vid Alvastra, hvars
poetiskt skönaste ställen dock äro af lyrisk art,
Columbus och fragmenten af ett stort nationalepos,
Gustaf Adolf i Tyskland, på det senare det täcka
skådespelet Audiensen eller Lappskan i Kungsträdgården
samt det ur dramatisk synpunkt djupare anlagda
sorgespelet Drottning Ingierd eller mordet på Eljarås.
– Äfven såsom prosaist och vältalare intager F. ett
framstående rum inom den svenska literaturen. Hans
Tal om svenska drottningar, med anledning af Gustaf
IV Adolfs förmälning (1797), gjorde honom redan
bemärkt i detta afseende. Sedan han, efter Nordin,
öfvertagit författandet af minnesteckningarna
i Svenska akademien, blef han oftare än förut i
tillfälle att visa sitt mästerskap på den historiska
biografiens område. Svenska akademiens handlingar
innehålla ej mindre än trettiotre minnesteckningar af
honom. De mest anmärkningsvärda bland dessa äro talen
öfver Rudbeckius, M. G. De la Gardie, Lindsköld,
Rydelius, Alströmer, Porthan och fru Lenngren (kanske
det förnämsta af talen). F:s vältalighet utmärkes,
liksom hans poesi, af en naturlig, osökt enkelhet,
flärdlöshet och klarhet. På samma gång hans andliga
föredrag äro väl beräknade att tillfredsställa de
mera bildades religiösa behof, finnes i dem, enligt
B. E. Malmström, "intet enda, som icke tydligt vittnar
huru djupt F. kände sig genomträngd af den pligt,
som skriften ålägger den kristlige läraren, att
företrädesvis predika evangelium för de fattiga och
enfaldiga, för dem, hvilkas enda rikedom består i det
hopp och den tröst, som religionen skänker". Såsom
församlings- och stiftsherde ansågs F. för
mönstergill. – F:s Samlade dikter hafva, utkommit
i flere upplagor, senast 1867–69, och ett urval af
desamma, Valda dikter, 1871 (ny uppl. 1881). Bland
öfriga samlade arbeten af honom märkas Predikningar
(1841–45), Tal vid åtskilliga tillfällen (1835)
samt Strödda predikningar och smärre andliga skrifter
(1852). Jfr Sv. akad:s handl., del XXV (inträdestal af
B. E. Malmström), A. A. Grafströms lefnadsteckning,
i F:s samlade dikter, samt G. Ljunggren: "Svenska
vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död".
A. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
