Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frietzky, Klas de - Frigel, Per - Frigell, Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bankens förvaltning, åsyftande att så mycket som
möjligt påskynda sedelindragningen. Han bidrog ifrigt
till införandet af tryckfrihet, näringsfrihet samt
sparsamhet och ordning i förvaltningen. Då sekreta
utskottet efter hattarnas seger vid riksdagen 1769–70
föreslog tio rådsherrars afskedande, försvarade
han med mycken vältalighet de finansåtgärder, som
mössregeringen 1766 vidtagit, och för hvilkas följder
rådet nu skulle lida. Vid samma riksdag försvarade han
mot hattarna 1766 års riksdags förordning om lagarnas
verkställighet, hvarigenom två riksdagars samtycke
erfordrades för en grundlagsförändring, och bestred
ändamålsenligheten af det nya finansbetänkandet,
som enligt hans förmenande skulle leda till
fortsatt vingleri och stegrad kurs samt yrkade
en skyndsam realisation. F. bidrog ock af bästa
förmåga till hattpartiets störtande vid riksdagen
1771–72, då han invaldes i sekreta utskottet. Vid
tvisten om ståndens privilegier insattes F. i den
jämkningsnämnd, som skulle försöka att förena de
stridiga anspråken. För att vinna endrägt och lugn
påyrkade han, att adeln skulle bifalla. Det var
hufvudsakligen F. som utarbetade 1772 års finansplan,
hvilken afsåg en snar realisation och ett stadgadt
myntvärde. Jämte de andra mössorna motverkade han
framgångsrikt den af regeringen, med anledning af 1771
års svåra missväxt, föreslagna åtgärderi att förbjuda
eller inskränka bränvinsbränningen. F. varnade de
segrande mössorna för öfverdrifter vid denna riksdag,
men då dessa blefvo af sådan art, att de satte det
dåvarande regeringssättets bestånd i fara, lemnade han
Stockholm, liksom motpartiets ledare Fersen. Vid 1786
års riksdag framträdde F. bland oppositionen eller
de s. k. patrioterna i synnerhet såsom landtadelns
ledare, och hans anförande i bränvinsbränningsfrågan
(mot kronobrännerierna och för husbehofsbränningen)
väckte stor uppmärksamhet och blef afgörande för
denna frågas utgång mot konungens önskan. Vid 1789
års riksdag påyrkade han en särskild instruktion
för det hemliga utskottet och tillsättandet af ett
särskildt statsutskott, men båda frågorna föllo genom
de ofrälse ståndens motstånd. F. var en af de adlige
oppositionsmän, som Gustaf III ansåg nödigt att den
20 Febr. arrestera för att bryta adelns motstånd
mot förenings- och säkerhetsakten, och han frigafs
först efter riksdagens slut. Vid riksdagen i Gefle
1792 var han å nyo själen i oppositionen. Gustaf III
erbjöd honom vid hemliga utskottets sista sammanträde
Vasaordens kommendörsvärdighet såsom ett bevis på sin
aktning, men F. undanbad sig denna utmärkelse. Sin
återstående lefnad tillbragte han i landtlifvets
lugn. Död d. 9 Okt. 1803. – F. var af alla högt aktad
för oegennytta, klokhet och frimodighet samt en redbar
och ädel karakter. Han hade en god talegåfva, och hans
anföranden och memorial utöfvade stort inflytande på
hans partis handlingssätt. A. B. B.
Frigel, Per, musiker, föddes d. 2 Sept. 1750 i Kalmar,
der fadern var teologie lektor. Tidigt idkade han
musikaliska studier jämte humaniora. Efter att
1770 hafva undergått studentexamen och 1776 blifvit
promoverad, antog
han en enskild lärarebefattning i Stockholm. Intagen
i sällskapet "Utile dulci", gjorde han sig der snart
känd såsom tonsättare af tvänne symfonier, hvarefter
dåvarande k. teaterdirektören Ehrensvärd föreslog
att låta honom på konungens bekostnad i utlandet
studera musikteorien och operaväsendet. Då denna
plan omsider af den nya teaterdirektionen väsentligen
inskränktes, föredrog F., som icke ville underkasta
sig en förödmjukelse, att utbyta konstnärens bana mot
ämbetsmannens och ingick 1779 som extra ordinarie i
handels- och finansexpeditionen, der han 1781 blef
kopist och 1783 kanslist med särskildt förordnande
såsom protokollsförande. 1785 utnämndes han till
sekreterare i statskontoret, hvilken befattning han
innehade till 1809, då han fick afsked, med lönen i
pension. Redan vid 27 års ålder invald i Musikaliska
akademien, blef han der 1796 ständig sekreterare
och 1815 professor i harmonilära, med uppdrag
att tillika hafva öfverinseende öfver akademiens
undervisningsverk. Efter 1809 biträdde han vid
reformen af koralboken och fortfor dermed till 1818,
då han undanträngdes af Hæffner. 1841 afslutade
han sin fyrtiofem-åriga verksamhet såsom akademiens
sekreterare, vid hvilket tillfälle akademien till
honom öfverlemnade en minnespenning i guld. Död
i Stockholm d. 24 Nov. 1842. – F:s kompositioner
utgöras af symfonier, koraler, kantater (bland hvilka
Wallins "Guds lof" uppfördes 1816), sorgmusik (vid
minnesfesten öfver Wikmansson), musik till "Eremiten",
operan Zoroaster samt framför allt oratoriet
Försonaren på Oljoberget (1815; text af Sam. Ödmann),
hvilket den tyske musikern Neukomm i ett bref till
tonsättaren förklarade vara "tillräckligt att till
efterverlden öfverföra edert namn, som eder alltför
stora blygsamhet synes vilja undandölja för edra
samtida". F. uppträdde äfven såsom skriftställare,
med en karakteristik öfver Kraus samt med åtskilliga
anmärkningar mot Hæffner i "Stockholmsposten"
och – under pseudonymen Philalethes – i "Allmänna
journalen". A. L.
Frigell, Anders, universitetslärare, filolog,
föddes i Gillstads socken, Skaraborgs län, d. 22
Maj 1820, blef student i Upsala 1842, filosofie
kandidat 1850, filos. doktor 1851, docent i latinska
språket 1854, e. o. adjunkt i samma ämne 1862 och
e. o. professor 1882. Såsom riksstatens stipendiat
reste F. 1855–57 i Tyskland, Italien, Frankrike och
Holland för latinska handskriftsforskningar. Utom
uppsatser och recensioner i flere in- och utländska
tidskrifter samt åtskilliga arbeten för sjelfstudium
och undervisning i latinsk stilistik och grammatik
har F. utgifvit C. Julii Caesaris de bello gallico
libri septem cum libro octavo A. Hirtii; recensuit,
codices contulit, commentationibus instruxit
(1861); Kommentarier till Caesars Bellum gallicum
(2:dra uppl., 1862); Q. Horatii Flacci carmina et
epodon liber (1870; kommentarier och öfversättning,
s. å.); M. Tullii Ciceronis epistolae selectae
XXIII. Med förklaringar (1872); Livianorum librorum
primae decadis emendandae ratio (1875); Dionysios
Halikarnasseus, Roms historia året 461 f. Chr. Med
förklaringar och kritiskt bihang (1878);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
