Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frihandel - Frihedsstötten - Frihemman - Friherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annat arbete, "Theory of moral sentiments", i
hvilket han bl. a. yttrar, att man bör respektera
bestående förhållanden och privilegier, ej endast
rent individuella, utan ännu mer sådana, som tillhöra
hela grupper och klasser af samhällsmedlemmar;
att, ehuru man anser dem i viss mån skadliga,
man bör nöja sig med att inskränka hvad man ofta
icke kan tillintetgöra utan att begå våld, och att,
då man icke kan åstadkomma den bästa lagstiftning,
man bör, likt Solon, försöka åvägabringa den bästa,
som folket kan fördraga. En dylik hänsyn till det
bestående gjorde sig ock gällande i Sverige, der
frihandelsgrundsatserna först på 1860-talet och
med den franska handelstraktaten 1865 förnämligast
genom d. v. finansministern friherre Gripenstedt
vunno något nämnvärdt erkännande. Den svenska
tulltaxan ligger dock ännu närmare en skyddstulltaxa
än en frihandels- eller finanstulltaxa, om ock
nedsättningen af skyddstullsatserna kan anses innebära
ett närmande till den friare handelslagstiftningens
grundsatser. Åsigterna om det inflytande, som detta
närmande utöfvat på landets ekonomiska ställning,
äro hvarandra alldeles motsatta. Under det somliga
anse, att det bidragit att höja landets ekonomi,
hafva andra, särdeles på senare tid, deri velat finna
upphofvet till de svårigheter, med hvilka en del af
de svenska näringarna haft att kämpa under de senaste
åren. – Från tiden närmast före och närmast efter
den franska handelstraktatens afslutande må några
sifferuppgifter här meddelas rörande Sveriges import,
export och tulluppbörd. Importen, som under åren
1861–65 uppgick till ett värde af 504,129,000 kr.,
steg från 1871 t. o. m. 1875 till ett totalbelopp
af 1,231,861,000 kronors värde, under det att
exporten samtidigt höjde sig från 462,335,000 till
1,022,626,000 kronors värde, och tullinkomsterna,
som för hvart och ett af åren 1861–65 i medeltal
uppgingo till 14 millioner, stego för åren 1871–75
till 22 millioner i medeltal om året.
Det är emellertid, såsom förut nämnts, långt ifrån
att frihandelns grundsatser ännu hunnit göra sig
gällande i de särskilda landens lagstiftning. Just
på den senaste tiden hafva skyddstullsystemets
anhängare sökt och t. o. m. lyckats att bekämpa dessa
grundsatsers genomförande. Så är skyddstullsystemet
antaget af Nord-Amerikas förenta stater, och äfven
åtskilliga europeiska land hafva redan delvis följt
eller börjat tänka på att följa exemplet. Det är i
synnerhet Tyska riket, som gått i spetsen för den
protektionistiska rörelsen. Äfven i Sverige hafva de
för en tid tystnade skyddsrösterna åter låtit förnimma
sig med ny kraft och med den följd att en omfattande
utredning af de hufvudsakligaste näringarnas
ställning för närvarande (1882) pågår, i syfte att
bedöma bl. a. det inflytande, som frihandelns ännu
så ofullständigt antagna och tillämpade grundsatser
kunnat utöfva på densamma. R. E. Em.
Frihedsstötten (Frihetspelaren), ett monument i
Köpenhamn, utanför den forna Vesterport, restes
till minne af bondeståndets frigifning och särskildt
stavnsbåndets upphäfvande (1788).
Grundstenen lades 1792, och monumentet fullbordades
1797. Det består af en 15 m. hög obelisk af
röd sandsten, hvars fotstycke omgifves af fyra
marmorfigurer, sinnebilder af trohet, tapperhet,
odlingsflit och fosterlandskärlek.
Frihemman. Se Beställningshemman.
Friherre (T. freiherr), adlig titel på en person,
som innehar rang närmast efter grefve. Ordet
var i Tyskland ursprungligen (sedan 1300-talets
slut) benämning på en feodalherre, som icke var
tjenstskyldig åt någon annan herre. – Friherrliga
värdigheten infördes i Sverige af Erik XIV, vid hans
kröning i Upsala, d. 29 Juni 1561, då han förlänade
henne åt följande nio riksråd: Gustaf Olofsson
(Stenbock) till Torpa, Sten Eriksson (Leijonhufvud)
till Gräfsnäs, Birger Nilsson (Grip) till Vinäs,
Gabriel Kristersson (Oxenstierna) till Mörby, Lars
Fleming till Sundholm, Karl Holgersson (Gera) till
Björkvik, Göran Holgersson (Gera) till Ållonö, Klas
Kristersson (Horn) till Åminne och Erik Gustafsson
(Stenbock) till Torpa. Invigningen försiggick med
lysande ceremonier. De af dessa nio, som voro vid
kröningen närvarande, framfördes hvar efter annan
inför tronen, ikläddes nya praktfulla drägter, kröntes
med friherrekronor och svuro derefter gemensamt
konungen trohetsed. Någon tid derefter mottogo de
friherrebref, hvilka tillförsäkrade dem och deras
äkta mansarfvingar den nya värdigheten "till evärdlig
egendom" och rättighet att, med vissa undantag,
uppbära konungens andel i de böter, som ådömdes deras
landbönder. Derjämte beviljades dem 1562 rätt att från
rusttjenst undantaga två af sina sätesgårdar. Ingen
erhöll deremot friherreskap. Först Johan
III utdelade dylika, nämligen följande: åt Erik
Gustafsson Stenbock (d. 28 Nov. 1568 och d. 9 April
1582) friherreskapet Öresten och Kronobäck (beläget
i Vestergötland och Småland), åt Nils Gyllenstierna
(d. 4 Juni 1570) Lundholm (i Småland), åt Klas Fleming
(d. 4 Juli 1570) Vik (i Finland), åt Hogenskild
Bielke (d. 27 Febr. 1571) Läckö (i Vestergötland),
åt Pontus De la Gardie (d. 27 Juli 1571) Ekholmen
(i Upland) och åt Olof Gustafsson Stenbock
(1571 l. 1572) Kungs-Lena (i Vestergötland). –
De vigtigaste af de vilkor, hvarunder dessa län
gåfvos, voro följande. Friherreskapet skulle, efter
förstfödslorätt, gå i arf inom den friherrliga ättens
manslinie; innehafvarea egde att af detsamma uppbära
1) den årliga räntan, d. v. s. den skatt, som från
urminnes tid utgått till konungen och kronan,
2) konungens andel i de sakören, som ådömdes
såväl friherreskapsbönderna som landbönderna
på friherrens arf- och egna gods, samt 3) alla
häradshöfdingerättigheter inom länet. Med detta
sistnämnda privilegium följde äfven rätten att
tillsätta häradshöfding för friherreskapet. (Från
Häradshöfdingen skulle vädjas till friherren,
ifrån denne till rikets råd och ifrån detta till
konungen. För öfrigt skulle inom friherreskapet
Sveriges lag i allo lända till efterrättelse,
hvarjämte konungen förbehöll sig benådningsrätten
i lifssaker.) Friherren skulle utgöra rusttjensten
för länet, nämligen under krigstid med en välrustad
karl till häst för hvarje 400:de mark af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
