Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frälseköp - Frälseman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1634 års R. F. (§ 60) tydligen stadgade, att
afhändelser af kronans gods och räntor, som af
märkliga orsaker kunnat föranledas, skulle för
deras bestånd efter minderårighetens slut helt
och hållet vara beroende af monarkens särskilda
bekräftelse, hade emellertid förmyndarestyrelsens
köpebref så formulerats, att, om drottningen icke
gjorde sin återlösningsrätt gällande inom natt och
år efter sitt tillträde till regeringen, de sålda
kronogodsen skulle blifva evärdeligt frälse. För
öfrigt nådde frälseköpen snart en sådan omfattning,
att godsens återlösen till kronan omöjliggjordes. 1653
beräknades, att kronogods voro sålda till en ränta
af 268,801 dal. smt. Vid frälseköpen beräknades
till en början köpeskillingen så, att godsens vissa
räntor skulle motsvara 3 proc. å densamma, men då den
förändringen gjordes, att äfven de ovissa räntorna
skulle medräknas, nedsattes äfven proc. från 3 till
4 1/2. Då emellertid räntorna beräknades lågt, och vissa
hjelper, såsom byggningshjelpen, gingo med i köpet
utan ersättning, samt köparena kommo i åtnjutande af
en mängd förmåner, derigenom att godsen blefvo frälse,
så erhöllo köparena i sjelfva verket en vida högre
proc. å den till kronan erlagda köpeskillingen,
ofta nog ända till 20 proc. Då icke blott kronan
led af de stora afsöndringarna af gods och räntor,
utan äfven skatteböndernas rätt derigenom i mer än
ett afseende träddes för nära, uppstod naturligen en
stark reaktion mot frälseköpen. Redan enl. 1655 års
reduktionsbeslut skulle alla sådana köpegods, som
efter Gustaf II Adolfs död sålts undan kronan inom
s. k. omistliga orter, återgå till kronan, hvarvid
lösen eller tillbörligt vederlag skulle gifvas, då
de i vederbörlig ordning voro efter kronovärdering
af köparen betalda med "penningar, penningvärde eller
annan jämngod ränta". Hade köpegods kommit i enskild
hand utan sådan betalning, skulle de utan lösen
indragas, så vida icke innehafvaren ville gifva kronan
ersättning för hennes förlust. Öfriga köpegods skulle
anses såsom allodialt frälse. Vida hårdare drabbades
köpegodsens innehafvare af Karl XI:s reduktion. Denna
sträckte sig först och främst jämväl till tiden före
Gustaf II Adolfs död; vidare granskades huruvida
vid samtliga köpegodsens försäljning priset, när
köpet skedde efter gällande taxa, var rätt uträknadt
efter 3 proc. före 1641 och 4 1/2 proc. efter den
tiden, och om betalningen skett med reda penningar,
penningvärde eller annan fruktbar (räntebärande)
försträckning. Köpegods reducerades derefter dels på
den grund att köpeskilling i sjelfva verket aldrig
eller blott till en del erlagts, dels af det skäl
att vid köpeskillingsuträkningen en och annan ränta
icke iakttagits och således blifvit "obetald"; gods,
som frälseköpts för löner och ofruktbara kapital,
hemföllo till kronan, då detta kapital ansågs ersatt
genom godsens ränta; slutligen erhöll kronan gods och
räntor tillbaka såsom vederlag för "oköpta" räntor,
d. v. s. sådana extra ordinarie räntor, med hänsyn
till hvilka frälsehemman njöt befrielse i jämförelse
med skatte- och kronohemman. På dessa och ännu några
andra grunder återkallades en mängd
köpegods till kronan. Kronan tillerkände sig derjämte
rätt att lösa sådana köpegods, som förblefvo i
innehafvarens hand såsom allodialt frälse, så snart
denne ville sälja dem utom sina närmaste skyldemäns
krets. Denna kronans lösningsrätt upphäfdes
emellertid genom 1723 års adliga privilegier (§
24). – De köpegods, som icke reducerades, skulle
bibehållas såsom frälse, men alla kronogodsen
skulle förblifva under kronan. Lagstiftningen
medgaf väl sedermera, att vissa kronoegendomar
under vissa förhållanden kunde få sin natur genom
köp förbytt till skatte (jfr Skatteköp), men med
frälseköpen var det för all framtid slut. Det må
dock anmärkas, att numera, i enlighet med 1874 års
riksdagsbeslut, vissa kronoegendomar kunna från
kronan försäljas och derigenom blifva af "allmänt
frälses" natur. Detta gäller emellertid endast om
sådana mindre kronolägenheter, för hvilka årliga
arrendeafgiften icke öfverstiger 200 kronor,
och hvilkas bibehållande under kronan påkallas
hvarken af befintlig skogstillgång eller någon annan
särskild omständighet (Kammarkollegii cirk. d. 14
Aug. 1874). K. H. B.
Frälseman (Fornsv. frælsis man),
ursprungligen hvarje samhällsmedlem, som genom
rusttjenst vunnit befrielse från ordinarie skatt till
kronan för sig och sitt gods. (Se Frälse.) Det stod
öppet för hvarje bonde, som ville göra rusttjenst
och vid vapensynen befanns ega derför nödig frejd
och förmåga, att träda in i frälsemannens förmåns
berättigade samfundsklass. Hans öfvergång från bonde
till frälseman vitsordades genom frälsebref, och
han bibehöll frälserätten, så länge han fullgjorde
rusttjensten. Ville frälseman återgå till skattskyldig
bonde, skulle hans skäl vid vapensynen pröfvas. Blef
frälseman gammal och oför, egde han derom göra
anmälan vid vapensynen och sätta annan man i sitt
ställe. Barnen åtnjöto sin faders frälse, så länge
de voro minderåriga och oförsörjda: son, till dess
han uppnått 15 års ålder (efter denna tid skulle
han frälsa sitt gods genom att derför tjena till
häst), dotter, så länge hon var ogift. På samma
sätt tillgodonjöt enka mannens frälse under sitt
enkostånd. Frälsemannarätten blef emellertid efter
hand mera beroende af kunglig nåd; redan under s,enare
delen af 1300-talet började det anses erforderligt att
erhålla konungens tillstånd för att blifva frälseman,
och från Eriks af Pommern dagar (början af 1400-talet)
hafva adelsbref utfärdats med förlänande af frälserätt
för frälseman och hans afkomlingar mot vilkor af
krigstjenst till häst. Då nu konungarna förlänade
adelskap, såsom de funno för godt, och detta genom
Johan III:s adliga privilegier 1569 erkändes såsom
ärftligt jämväl för den, som saknade förmåga att
fullgöra rusttjensten, så blef efter hand lagens gamla
bud om bondens rätt att förvärfva frälsemannafrihet
genom rusttjenst betydelselöst och kom ej vidare
att tillämpas, om man undantager Karl IX:s försök
med de s. k. sköldknektarna (se d. o.). Omsider blef
frälsemannaståndet såsom en sluten, endast på börd och
kunglig nåd grundad institution fullbildadt genom 1626
års riddarhusordning (se Adel. sp. 124). Bland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
