Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frälsebonde - Frälsebref - Frälsefrihet - Frälsehemman - Frälseköp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af adelns skattefrihet, stor frihet från utskylderna
till kronan. Dessa friheter stadgades dels genom
de adliga privilegierna, dels genom de vilkor,
på hvilka adeln åtog sig nya bevillningar. Mest
fria från allmänna bördor voro adelns bönder
inom en mil från sätesgården (frihetsmilen),
hvilka voro frikallade från all tunga, skjutsning,
skatt och utskrivning. Motsvarande friheter åtnjötos
sedermera af landbönder inom sätesgårds rå och rör. De
öfrige frälsebönderna voro äfven fria från körslor,
dagsverken och skjutsning, utom då konungen sjelf
eller främmande sändebud reste genom landet. I gärder
och hjelper skulle de i regeln deltaga till hälften
mot skattebönderna. Likaså drabbade utskrifningarna
gemenligen frälsebönderna endast hälften så tungt
som skatte- och kronobönderna, så vida icke man
ur huse måste utgå. – Under 1500-talet hade väl
någon gång underhandlats angående nödiga gärder
äfven med frälsebönderna, men regeln var och blef
att husbonden, frälsemannen, åtog sig hjelpgärd
för sina landbor. I 1723 års adliga privilegier
uttrycktes denna husbondens rätt så, att inga extra
kontributioner finge påläggas adelns landbönder
utan samtycke af "menige ridderskapet och adeln, som
sjelfve några landgods ega". Till följd deraf saknade
otvifvelaktigt frälsebonden alltid representationsrätt
i bondeståndet, till hvars herredagspengar han ej
häller lemnade några bidrag, om man undantager den
förra delen af 1600-talet. Frälsemannens ställning
till hans landbonde var i viss mån en husbondes, och
den myndighet, som den adlige jordegaren sålunda egde,
sökte han under 1600-talet på allt sätt utvidga efter
andra lands, närmast Danmarks, föredöme (om de danska
fästebönderna se Bonde, sp. 859). Man förhindrade
frälsebondens söner och döttrar att taga tjenst
hos andra, man pinade och tvang frälsebönderna med
"privata fängelser och torturer", ehuru landbonden var
berättigad att stämmas till tinget. Genom allmogens
lifliga klagomål förmåddes emellertid regeringen att
ingripa mot detta ofog, som hotade frälsebonden med
lifegenskap. – Så mycket innebar ändock frälsemannens
husbondevälde, äfven efter 1723 års privilegier,
att han hade makt att för små förbrytelser,
uppstudsighet och försummelse tillbörligen aga och
näpsa sina landbönder. – De senare årens lagstiftning
har emellertid gjort slut på detta frälsemannens
föråldrade husbondevälde, och den adlige husbondens
gamla rätt att sjelf utpanta räntor och utskylder hos
sin frälsebonde har helt och hållet upphört (1878).
K. H. B.
Frälsebref. Se Frälse.
Frälsefrihet, sammanfattningen af de friheter och
förmåner, som i äldre tider tillkommo frälseståndet,
men efter hand blifvit reella och bundits vid
den jordnatur, som kallas frälse. (Se Frälse.)
K. H. B.
Frälsehemman benämnes, till skilnad från krono-
och skattehemman, hvarje hemman med frälse
jordnatur. Vanligen menas emellertid med frälsehemman
endast allmänna frälsehemman, hvilka jämte de
s. k. utsocknehemmanen i de eröfrade provinserna
genom
rusttjenstskyldigheten skilja sig från de förmånligare ställda
frälseegendomar, som räknas till ypperligt och
yppersta frälse, nämligen säterier, ladugårdar,
rå- och rörshemman samt (i de eröfrade landskapen)
insockne- eller veckodagsgods. Utmärkande för ett
frälsehemman är att det åtnjuter betydliga friheter
med afseende på skatter och besvär, hvilka friheter
och förmåner äro olika för de särskilda slagen
af frälseegendomar (se Frälse). Eganderätten till
frälsehemman tillhör enskilde, hvilka äfven hafva
den friaste dispositionsrätt öfver sin egendom. Ända
till 1723 var det uteslutande förbehållet adeln att
ega frälsejord, om ock genom särskilda medgifvanden
undantag någon gång tilläts, men nämnda år medgafs
prester och borgare samt 1789 allmogen rätt att
förvärfva allmänna frälsehemman. Först 1809 blefvo de
ofrälse stånden berättigade att besitta jordegendom
af det ypperliga frälsets natur. De allmogemän,
som begagnade sig af denna rätt och förvärfvade
frälsejord, voro emellertid icke jämnställde med
sina ståndsbröder i politiskt hänseende, enär de
saknade representationsrätt i bondeståndet. Först 1834
medgafs sådan åt frälsehemmansegare (d. v. s. egare
af allmänna frälsehemman) och efter ytterligare 10
år utsträcktes rätten jämväl till egare af säterier,
rå- och rörshemman o. d. Af Sveriges hemmantal,
som 1875 utgjorde 66,639 mtl, tillhörde 21,662
frälset, och af frälsejorden utgjorde de allmänna
frälse- och utsocknehemmanen den största delen,
öfver 15,000 mtl. Frälseegendomen är mycket
ojämnt fördelad; den finnes mest i Stockholms,
Södermanlands och Hallands län (i hvilka län mer
än hälften af all jordegendom är af frälse natur)
samt i Östergötlands, Malmöhus, Kristianstads och
Skaraborgs län. I Dalarna och Norrland finnes endast
högst obetydligt af frälsejord (i Jämtland icke
fullt ett mantal). Äfven i Bleking är, märkligt nog,
frälseegendomen mycket begränsad. På Gotland finnes
ej ett enda frälsehemman. K. H. B.
Frälseköp kallades den finansåtgärd,
hvarigenom kronans gods och räntor under
1600-talet afyttrades till enskilde för att skaffa
kronan medel till statsbristens fyllande och
försvarsverkets upprätthållande. Denna försäljning,
som begynte redan under Gustaf II Adolfs regering
(från 1622), ehuru i mindre omfattning, men som
blef af stor betydelse egentligen under den närmast
följande tiden (till följd af regeringens beslut
1638 och 1641), har fått namnet frälseköp, emedan
godsen genom försäljningen antogo frälsenatur. Det
var också frälseståndet, som njöt fördelarna af denna
afsöndring af gods och räntor från kronan. Kristinas
förmyndarestyrelse stadgade uttryckligen, att inga
ofrälsemän fingo deltaga i dessa köp. Endast i
adelsmans namn lyckades det någon gång en ofrälseman
att göra sådant förvärf från kronan. Kronans
gods och räntor såldes till evärdeligt frälse, men
återlösningsrätt var kronan lagligen tillförsäkrad,
och i de flesta af de under Gustaf Adolfs regering
utfärdade köpebref förbehölls kronan derjämte rätt att
framför andra lösa köpegods "för så många penningar,
som de kostat", om de skulle säljas ur köparens
slägt. Ehuru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
