Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fästning (krigsväsen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dess olika delar äro faserna, ab, flankerna, be, och
kurtinen, cc. Framför hufvudgrafven ligger, midt på
fronten, ett fleschformigt utanverk, ravelinen, ded,
med framför liggande ravelinsgraf. Ravelinens uppgift
är att tillsammans med bastionsfaserna åstadkomma
en korsande eld öfver framför liggande fält. Inuti
ravelinen och skild från denna genom en smal graf
ligger reträttravelinen, f, afsedd till slutvärn för
ravelinens besättning. Framför kurtinen, cc, ligger
ett lågt utanverk, tenaljen, g, hvars hufvudsakliga
uppgift det är att skydda kurtinens klädmur och
det under kurtinen anbragta porthvalfvet
(poternen) för fiendens eld. Rundt om fästningen, utanför
hufvud- och ravelinsgrafvarna, löper betäckta vägen,
som vid de ut- och ingående vinklarna är utvidgad
till vapenplatser, h, af hvilka tvänne äro försedda
med särskilda s. k. samlingsverk, i, för betäckta
vägens ihärdiga försvar. I bastionssystemet kan
grundlinien aa icke göras större än 700 m. och icke
mindre än 250 m. Grundvinkeln kan icke göras mindre
än 90°. Bastionsystemet, öfver 300 år uteslutande
användt, tillämpas nu endast undantagsvis vid
fästningsbyggnader.
Tenaljsystemet (fig. 4) utstakas på det sätt
att från grundvinklarna a dragas de båda faserna ab
bakåt, så att de med hvarandra bilda en vinkel af
90° till 110°. Fasernas uppgift är såväl att med
korsande eld beskjuta anfallsfästet som att med
de inre, närmast tenaljvinkeln liggande delarna
flankera hvarandras grafvar. Stundom finnes,
till skydd för den vid tenaljvinkeln liggande
poternen, b, en ravelin, c, hvars graf flankeras
från fasernas öppna vallgång. Framför hufvud- och
ravelinsgrafvarna ligger, liksom vid bastionsystemet,
en betäckt väg med vapenplatser vid ut- och ingående
vinklar. Grundliniens längd får icke öfverstiga
700 m. Grundvinklarna få icke vara mindre än
omkring 130°. Tenaljsystemet har minst kommit till
användande.
Kaponier- l. polygonalsysteinet (fig. 5) afser att
mot nutidens kraftiga indirekta och vertikala eld
skydda för grafvens flankering afsedda pjeser i
bombfast hvälfda byggnader, inrättade till försvar,
kasematter. Det skiljer sig således från de föregående
systemen hufvudsakligast derigenom att flankelden
icke utgår från hufvudvallens öppna vallgång, utan
från en på sjelfva grafbottnen uppförd, en eller
två våningar hög kasemattbyggnad, kaponier, a,
som antingen ligger midt på fronten, helkaponier,
eller, mindre vanligt, vid änden af en linie,
halfkaponier. Kaponieren skyddar de flankerande
pjeserna för fiendens eld och borttager genom sitt
läge alla döda vinklar i grafven. I regeln följer
hufvudvallen alldeles obruten frontens grundlinie,
hvars längd icke bör öfverstiga 900 m. Utanverk
förekomma vid kaponiersystemet i allmänhet mycket
sparsamt, stundom saknas de helt och hållet. Framför
helkaponieren brukar läggas en ravelin, b, hvars
uppgift är dels att skydda kaponieren för direkt
breschering, dels att tillsammans med hufvudvallen
åstadkomma en korsande eld öfver den närmaste
terrängen.
Kaponiersystemet, som nästan uteslutande användts
vid senare tiders fästningsbyggnader, här framför de
öfriga fördelen af kraftigare grafflankering, enklare
utstakning samt större inre utrymme, hvarjämte dess
linier äro mindre utsatta för fiendens enfilerande
eld.
Tillbakadragna eller inre verk äro sådana
fästningsverk, som, belägna på eller bakom
hufvudvallen, tjena till sista stödjepunkter
för försvaret. De anläggas företrädesvis vid
fästningens sannolika anfallsfronter. Till inre verk
höra slutvärn, sjelfständiga punkter å enceinten,
högverk, tvärverk och citadell. Slutvärn är en inre
försvarslinie bakom enceinten. Det ansluter sig med
sina båda ändar till hufvudvallen, så att en större
eller mindre del af fästningen genom slutvärnet
afstänges. Sjelfständiga punkter å enceinten äro på
sjelfva hufvudvallen belägna, genom flanker derifrån
afskilda verk, som i ryggsidan äro stängda, vanligen
med en fristående mur med graf, så att de bilda
små slutna sjelfständiga befästningar, med försvar
icke allenast utåt fältet samt åt sidorna, utan
äfven bakåt. Sjelfständiga punkter å enceinten äro
synnerligen lämpliga till skydd mot en öfverrumpling
eller en stormning. De förekomma flerestädes i
nyare kaponierfästningar och utgöras antingen af
jordverk eller af stora till försvar inrättade,
s. k. defensivkaserner. Högverk äro inre verk af en
oftast betydligt större höjd än hufvudvallen, afsedda
för en dominerande beskjutning af sådana lågt liggande
delar af den framför liggande terrängen, hvilka icke
kunna upptäckas från hufvudvallen. Tvärverk äro
mindre verk, som afskära någon längre fästningslinie
tvärs öfver och till hela dess bredd för att hindra
en instormande fiende att genast bemägtiga sig hela
linien. Högverk och tvärverk förekomma mest i äldre
fästningar, uppförda enligt bastionsystemet. Om de
föråldrade former af fästningsverk, som benämnas
citadell och framskjutna utanverk, se dessa ord.
En vigtig förstärkning erhåller en fästning genom
minförsvar. Detta beredes genom anläggandet af långa
hvälfda gångar, mingallerier, under fältvallen,
i hvilka en underjordisk strid kan utkämpas medelst
minor. Mingallerier anläggas vanligen gruppvis
framför fästningens utgående vinklar. En sådan grupp
af mingallerier, ett minsystem, är i allmänhet på
följande sätt anordnad. Närmast invid konter-eskarpen
ligger en rymlig hvälfd gång, minförstuga (fig. 5,
c), som förenar de öfriga gallerierna samt innehåller
förrådshvalf för minverktyg, krut o. d. Vinkelrätt
mot minförstugan utgå mot anfallsfästet tre
eller flere, omkr. 2 m. höga och 1,5 m. breda,
hufvudgallerier, d, af hvilka alltid ett ligger i
kapitalliniens riktning. Från hvarje hufvudgalleri och
under 60° vinkel mot detsamma utgå vidare åt hvardera
sidan grengallerier, e, (vanligen tvänne), af något
mindre dimensioner, och från dessa utgå slutligen
i ungefär samma riktning som hufvudgallerierna
flere lystringsgallerier, f, hvilka äro så små, att
man endast krypande kan framtränga uti dem. Under
belägringens gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
