Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fördubbling - Fördubblingsbåtsman - Fördäck - Fördömelse, evig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hvarje blomma i en dylik dubbel blomkorg
är befruktningsfärdig och kan sätta frukt. –
Äfven i naturen förekommer, ehuru sällan,
fördubbling af blommor enligt den först här
omnämda formen. Man träffar t. ex. hvitsippor på
det sättet fördubblade, och Cardamine pratensis
L., den bekanta ängbräsman, växer sedan 30 år
tillbaka i stor mängd exemplar med dubbla blommor
å en lokal inom Valle härad i Västergötland.
O. T. S.
Fördubblingsbåtsman, sjöv., kallades den båtsman,
som, enligt stadganden från äldre tider, hvarje rust-
och rotehållare var skyldig att i högsta nödfall hålla
jämte den ordinarie båtsmannen. Undantag gjordes för
Gotland, der for två ordinarie rotar skulle hållas en
fördubblingsbåtsman, samt för Bohus län och Halland,
hvilka landskap helt och hållet befriades från nämnda
skyldighet. Då förstärkningsmanskapsinstitutionen
1811 infördes, upphörde skyldigheten att hålla
fördubblingsbåtsmän. O. E. G. N.
Fördäck, skeppsb., egentl. öfre däcket öfver
förskeppet. På örlogsfartyg nyttjas ej denna
benämning, utan i stället back och gångbord. På
handelsfartyg med upphöjdt akterdäck (halfdäck)
menas med fördäck vanligen hela den lägre delen
af öfre däck förom det förstnämnda. Jfr Däck.
O. E. G. N.
Fördömelse, evig, de osaliges tillstånd i
evigheten. Det består i en fullständig skilsmässa
från Gud, d. v. s. frånvaro af all frid, ljus och
glädje. Fördömelsen är icke att fatta såsom ett yttre,
af Gud pålagdt straff, utan såsom en oundviklig
följd af de obotfärdigas sinnesstämning. Hon
icke blott har sin grund i de fördömdas evigt
fortsatta gensträfvighet och fiendskap mot Gud, utan
består väsentligen just deruti. Det eviga straffet
förutsätter en evig synd, en sjelfförhärdelse, som
icke vill frälsning. Fiendskap mot Gud förefinnes hos
den obotfärdige visserligen redan i tiden; men den
motverkas af den Helige andes nådeverkningar till hans
frälsning, och den medför icke en sådan förnimmelse
af osalighet, emedan han i det jordiska söker och
delvis finner ett medel att döfva sin inre oro. I
evigheten inträder ett helt annat förhållande. Alla
medel till menniskans frälsning äro då försökta,
och hon finner sig ensam med sin genom synden
förstörda personlighet; hon ser nu synden och hela
sitt förflutna lif i deras rätta gestalt. Om de
lidanden, som deraf skola följa, talar den heliga
skrift merendels i bildliga ordalag. Se Matth. 8:
12, Mark. 9: 43–48, Upp. 20: 15, 21: 8. – Tillvaron
af en evig fördömelse har alltifrån den kristna
kyrkans äldre tider varit af många bestridd (jfr
Apokatastasis). Denna lära har emellertid blifvit
antagen af alla de kristna hufvudkyrkorna. Mot den
uppfattningen att de eviga straffen skulle vara en
hämd från Guds sida protesterar Konkordieformeln med
dessa ord: "Likasom Gud icke är orsaken till synden,
så är han icke häller orsaken till fördömelsen; utan
den enda orsaken till fördömelsen är synden". Såsom
ett skäl mot antagandet af fördömelsen har man anfört,
att en timlig förbrytelse (synden i detta lifvet) icke
rättvisligen bör drabbas af ett evigt straff. Men
derpå svaras, att hos de fördömda äfven synden
fortsättes i evighet (jfr Upp. 16: 9, 11). Mer
och mer har också den nyare teologien antagit
möjligheten af en bättring efter döden, i det
s. k. mellantillståndet mellan döden och domen. –
Utgår man i sin betraktelse från den gudomliga
kärlekens teleologi, synes man ock komma till det
antagandet att denna möjlighet en gång skall blifva
verklighet, d. v. s. att den gudomliga kärleksplanen
(1 Tim. 2: 4) måste gå i fullbordan. Denna plan
omfattar nämligen hvarje enskild menniskosjäls
frälsning och skulle således icke hafva framgång, om
någon blefve förtappad. Detsamma blefve följden, om,
såsom några antaga, de fördömde genom sina fortsatta
qval skulle omsider upplösas och varda till intet;
äfven i sådant fall måste de ju uppgifvas af
den gudomliga försynen. – Å andra sidan leder en
psykologisk och etisk betraktelse till antagandet
af en evig fördömelse. Ty om också möjligheten till
omvändelse i ett annat lif förefinnes (och salighet
utan omvändelse, utan en sedligt god beskaffenhet
är en orimlighet), så finnes, så länge den menskliga
friheten eger bestånd, ingenting, som med nödvändighet
medför en sådan omvändelse. Det måste tvärtom vara
möjligt för viljan att fasthålla sin förhärdelse, att
i det oändliga afvisa nåden och sålunda sjelf välja
fördömelsen, hvartill kommer, att omvändelsen måste
försvåras, ju längre den uppskjutes. Då vidare all
omvändelse innebär en utveckling eller förutsätter en
omvändelsehistoria, men enligt den kristna åskådningen
Herrens tillkommelse är liktydig med tidens och
historiens slut, synes ingen omvändelse derefter kunna
ske. Det ar nämligen väl att märka, att kristendomen
icke blott uppställer för verldsutvecklingen
ett slutligt mål, alltings fulländning, utan ock
uttryckligen lärer, att detta mål en gång skall
uppnås. "Hvarje åskådning", säger Martensen, "som
icke väntar en sådan katastrof, är oetisk; ty hon
gör kampen mellan det goda och det onda evig". – Ur
bibeln kunna utsagor anföras till förmån för både den
ena och den andra åsigten. Om dem, som åberopats såsom
stöd för läran om alltings återställelse (Ap. G. 3:
21), se Apokatastasis. Deremot talas på flere ställen
på det bestämdaste om en evig fördömelse. Se –
utom de ofvan anförda ställena – Matt. 25: 41, 46;
2 Tess. 1: 9 samt Jesu ord om en synd, som icke ens
i den tillkommande verlden kan förlåtas (Matt. 12:
32). – Antingen man ställer sig på tänkandets eller
den heliga skrifts ståndpunkt, qvarstår således i
denna fråga en "antinomi", en svårighet, som utan
tvifvel på vår nuvarande kunskapsgrad icke kan
bringas till en fullt tillfredsställande lösning. –
De österländska kyrkofäderna, hvilka företrädesvis
sysselsatte sig med metafysiska betraktelser,
hyllade i allmänhet läran om apokatastasis; i
vesterlandet deremot, hvarest man med Augustinus
fördjupade sig i betraktelse af syndens allvar,
fasthöll man öfvervägande läran om en evig fördömelse
och en yttersta gräns för omvändelsens möjlighet. (Jfr
Eschatologi.) De mest betydande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
