Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gad, Hemming - Gad, Marius - Gadames (Ghadames, Rhadames) - Gadara - Gadd - Gadd, Hemming - Gadd, Per Adrian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så tragiskt ändades detta märkliga lif. Utan tvifvel
är G. en af de mäktigaste gestalterna i svenska
medeltidens historia. Orädd, vältalig, smidig,
fyndig, outtröttlig och utrustad med en ovanlig
förmåga att läsa i menniskors inre och leda dem
efter sin vilja, var han på samma gång en fulländad
diplomat, en folkledare som få samt en af sin tids
förnämste statsmän och krigare. Prest var G. aldrig;
biskopsstolen i Linköping var för honom blott en
maktfråga i kampen mot Danmark. Han, som lefvat
vid Borgiernas hof och i hela sitt lif kämpat med
listens och våldets vapen, skulle snart glömt sin
kyrkliga kallelse, om han ens någonsin haft öga
för den. Striden var hans lifselement. Att han varit
en man med ej obetydlig bildning, derom vittna hans
utländska studier, hans doktorsgrad och hans ovanliga
inflytande, först vid romerska hofvet och sedan i
den svenska rådkammaren. Tyvärr finnes ej ett spår
qvar af de samlingar till Sveriges och Danmarks äldre
historia, som han sjelf omtalar i bref till ärkebiskop
Jakob Ulfsson, eller af de tal, som Johannes Magni
säger sig hafva sett. Deremot äro åtskilliga af
hans bref i behåll, alla vittnande om hans skarpa
blick, eldiga sinne och friska, oförfärade mod.
C. A.
Gad, Marius, dansk politiker och statistiker, föddes
d. 8 Apr. 1827 på en af Färöarna, utskrefs till
krigstjenst 1849 och blef s. å. löjtnant i artilleriet
(intill 1865). År 1854 blef han statsvetenskaplig
kandidat och anställdes s. å. i krigsministeriet,
hvarest han 1868 blef fullmäktig. 1858–76 och
från 1879 har han varit medlem af folketinget. 1866
slöt han sig till "mellempartiet", var 1869–76 dess
ledande man och framlade såsom sådan åtskilliga större
reformförslag (om inkomst- och förmögenhetsskatt,
om tiondens aflösning, om läns och stamhus’
öfvergående till fri egendom) samt var ordförande i
flere vigtiga utskott. 1864–72 var G. statsrevisor
och blef 1878 chef för Statistiska byrån. Skrifter:
Udtog af kongeriget Danmarks statistik (1859:
2:dra uppl. 1867), Om forskjel mellem direkte og
indirekte skatter (1863) och Almindelig velstands
natur og årsager (1859; 2:dra uppl. 1875; "Det
allmänna välståndets natur och orsaker", 1860; 2:dra
uppl. 1876). E. Ebg.
Gadames (Ghadames, Rhadames), hufvudstad i en oas af
samma namn, i den del af Sahara, som tillhör Tripolis,
ej långt från Algeriets gräns. Richardson uppskattade
innevånarnas antal 1845 till 3,000; nu torde staden
hafva 7,000ö-10,000 innev., hufvudsakligen af berbisk
härkomst. Den utgör medelpunkten för en vidsträckt
karavanhandel, och man beräknar, att 30,000 lastade
kameler årligen ditföra varor. Af de lemningar,
som ännu finnas i oasen, framgår, att den fordom
varit bebodd af ett folk, hvars arkitektur var
af romerskt ursprung; och det är icke osannolikt,
att romarne sjelfva lockats dit af de varma källor,
som ännu uppspringa i staden och sprida grönska i
de omgifvande trädgårdarna. Man har ock identifierat
G. med den af Plinius omnämnda staden Cydamus.
Gadara, i forntiden en befäst stad i Palestina,
ö. om Jordan, belägen på ett berg s. om
Jordans biflod Jarmuk (Hieromax). Den räknades
till Dekapolis och omnämnes såsom Pereens
hufvudstad. Enligt Josefus intogs staden 218
f. Kr. af Antiochus, men återtogs omkr. tjugo
år senare, efter en tio månaders belägring, af
Alexander Jannaeus. Augustus skänkte den till
Herodes den store, men under dennes efterträdare
Archelaos förenade den sig med Syrien. G. intogs
och förstördes af Vespasianus, men var dock länge
en blomstrande ort, hvarom ännu befintliga ruiner
vid byn Um Keis bära vittne. Dess ryktbarhet under
de första årh. e. Kr. härrörde väsentligast af dess
utmärkta bad.
Gadd (Lat. aculeus), zool., den finspetsade,
stickande, hornartade (kitinhaltiga), med en fin
kanal genomdragna bildning, som befinner sig i
bakkroppens yttersta ledring hos vissa insekter samt
utgör deras anfalls- och försvarsvapen. Gadden är en
omgestaltning af den i många olika former uppträdande,
mer eller mindre hårda bildning, som sammanhänger
med fortplantningsorganen hos honan inom vissa
familjer af steklarnas ordning bland insekterna. Hos
bin och getingar bäres gadd sålunda endast af de
könlösa individerna (ofruktbara honor). Gadden kan
indragas inom bakkroppen och utsträckes endast, då
densamma skall användas. Den står i förbindelse med
en liten blåsa, fylld med en skarp, retande vätska,
hvilken, då sting utdelas, inpressas i såret i
samma ögonblick, som gadden intränger i huden på
den anfallne. Skorpionens taggformiga, något krökta
vapen i änden af den långsträckta bakkroppen benämnes
äfven gadd. Hvad allmänheten kallar "gadd" hos ormar
är den vanligen tvåklufna tungan hos dessa djur.
O. T. S.
Gadd, Hemming. Se Gad, H.
Gadd, Per Adrian, ekonomisk skriftställare, född
i Birkkala socken i Finland d. 12 April 1727,
förordnades 1750 till docent i naturalhistoria och
ekonomi vid Åbo universitet samt utnämndes 1755
till inspektör för salpetersjuderierna i Åbo och
Björneborgs län. 1755 blef han "provincial-schäfer",
erhöll s. å. titel af ekonomie-direktör, förordnades
1758 till e. o. professor i kemi, fysik och ekonomi
samt 1761 till ordinarie professor i kemi vid
Åbo universitet. Död d. 11 Aug. 1797 i Åbo. –
G. var en af de ifrigaste representanterna för
Frihetstidens ekonomiska sträfvanden. Han lemnade
icke något tillfälle obegagnadt, då han trodde sig
kunna finna någon fördel för sitt land. För honom
var vetenskapen en nyttans tjenarinna, som endast
i den mån hon hade en rent praktisk tillämpning
förtjenade att bearbetas och uppodlas. Bland
G:s många större och mindre skrifter må nämnas:
Ett oeconomiskt försök eller beskrifning öfver
Satakunda häraders norra del (1751); Tal om finska
climatet och dess följder i folkets lefnadssätt och
landthushållning (1761); Försök till en systematisk
inledning i svenska landtskötseln (1773–77) och
Undersökning om Nylands och Tavastehus län (1789). En
förteckning öfver G:s utgifna arbeten finnes i
"Naturhistoriens studium i Finland" af O. E. A. Hjelt.
M. G. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
