Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gaddi, slägt - Gaddstigen - Gade, Niels Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gaddi, en florentinsk målareslägt under 1300-talet,
som stod i nära förhållande till den moderna konstens
grundläggare i Italien och bidrog att stadfästa den af
dessa grundlagda stilriktningen. Under ett århundrade
gick inom slägten den konstnärliga traditionen i
arf från fader till son och sonson. – 1. Gaddo G.,
f. omkr. 1260, tillhörde 1312 Florens’ målaregille
och lefde ännu 1327. Han dog antagligen 1332. G. var
en vän till Cimabue och Giotto. Såsom konstnär var han
hufvudsakligen mosaisk och honom tillskrifvas flere
arbeten i Florens och Rom, men med full säkerhet
dock endast ett af dem, nämligen några historiska
bilder i portiken till S. Maria Maggiore i Rom,
utförda 1308, enligt Vasari. G:s stil, som i de äldre
honom tillskrifna verken utgör en förmedling mellan
det äldre, falskeligen s. k. grekiska manéret och
Cimabues stil, visar sig i de nämnda mosaikerna redan
påverkad af Giotto. – 2. Taddeo G., den förres son
och den mest ansedde bland Giottos lärjungar, föddes
omkr. 1300 och dog 1366, hvadan hans blomstring
infaller omkring midten af 1300-talet. Likasom
Giottos öfriga efterföljare egnade han sig länge åt
tekniska studier under sin mästares ledning. Följden
deraf blef en fast skoltraditon, men derjämte ett
afgjordt stillastående vid lärarens manér, hvilket
också skönjes i G:s efterlemnade verk. Af dessa
känner man med säkerhet endast ett litet triptychon
(altarbild med tvänne dörrar), i Berlins museum,
från 1334 (Madonna med helgon och stiftare), en
altartafla, i galleriet i Siena, från 1355 (Tronande
madonna med änglar) samt – hans förnämsta verk –
de väggmålningar i Capella Baroncelli i kyrkan
S. Croce (Florens), hvilka framställa scener ur
Marialegenden. (De härstamma från åren 1352–56.) I
dessa arbeten kommer han Giottos karakter ganska
nära, men han saknar sin mästares enkelhet; många
motiv äro för häftiga, och ofta draga episoder och
bifigurer alltför mycket uppmärksamheten till sig,
hvarjämte hela hans teknik är hastig och höjer sig
föga öfver det dekorativa. G. var en flitig målare;
hans arbeten äro dock till stor del förgångna. Vasari
tillskrifver honom jämte Simone Martini från Siena
utförandet af freskerna i det berömda Capella degli
Spagnuoli, den forna kapitelsalen i S. Maria Novella,
hvilket dock af den nyare kritiken betvifias. Crowe
och Cavalcaselle anse, att möjligen kompositionerna
kunna härröra från G., medan utförandet förråder
en annan hand. Men att Simone M. ej haft något
med saken att skaffa, är klart deraf att denne
konstnär lemnade Italien 1339 och dog 1344 samt
att bilderna ännu 1355 voro långt ifrån färdiga. –
Liksom så många andra af den tidens målare egnade sig
G. äfven åt arkitekturen. Då 1333 en öfversvämning
förstört en mängd broar öfver Arno, utarbetade han
planen för Ponte vecchio och Ponte di Santa Trinità,
hvarjämte han, enligt Vasari, efter Giottos död ledde
utförandet af det berömda klocktornet i Florens. –
3. Agnolo G., den förres son och lärjunge, dog 1396,
sannolikt i hög ålder. Hans födelseår är okändt. Ehuru
han hufvudsakligen rörde sig i samma rymd som fadern,
visade han dock ansats till den ändring i stil,
som sedan under 1400-talet gjorde sig gällande. Han
tecknar och modellerar riktigare än sina föregångare,
söker gifva lidelsen ett måttfullare uttryck och
utbildar i det hela mera känslan för skönhet och
behag. Om han i framställning af det patetiska och
gripande är underlägsen ej endast Giotto, utan äfven
flere af sina samtida, så ega hans kompositioner
deremot en rikedom af naivt älskvärda drag och ett
poetiskt behag af samma art, som sedan utbildades
af Benozzo Gozzoli. Hans vigtigaste fresker finnas
i Capella della Cintola (Den heliga gördelns
kapell) i domen i Prato (straxt norr om Florens),
framställande legenden om jungfru Maria och hennes
gördel. En annan bildcykel i S. Croce (Florens)
skildrar legenden om S:ta Helena och finnandet af
det heliga korset. I bägge har färgen, som en gång
utgjorde deras högsta berömmelse, numera mycket
fördunklats; men man ser i dem många ståtliga
grupper och figurer samt många friska och intagande
drag vid sidan af hastigt tillkomna, konventionella
enskildheter. Den gamla stilens enkelhet och stränghet
gå hos G. sin upplösning till mötes, jämte det att den
nya riktningen frambryter. Det samma visar sig äfven
i flere altartaflor, som finnas i Florens, Berlin och
Prato och fördelaktigt vittna om G:s förmåga. – G:s
förnämsta lärjunge var Cennino di Andrea Cennini från
Calle di Val d’Elsa, som lefde i Padua, mindre bekant
såsom målare, men så mycket mera berömd som författare
till en ganska vigtig skrift öfver måleriets teknik
under 1300-talet, Trattato detta pittura, i hvilken
han framlagt anvisningar i afseende på de olika
konstgrenar, som han studerat i G:s atelier i Florens.
C. R. N.
Gaddstigen, häradsallmänning i Kinda
härad. Östergötlands län. Oberäknadt den skogsmark,
numera utgörande 203 har, som 1776 afrösades till
Åtvidabergs kopparverk, utgör den för häradet behållna
363 har, deraf 259 har till trakthuggning indelad
vacker skog. Allmänningen ställdes 1849 under allmän
vård samt indelades 1852.
Gade, Niels Vilhelm, dansk tonsättare, föddes i
Köpenhamn d. 22 Febr. 1817 och fick derstädes sin
musikaliska bildning genom Wexschall och Berggreen,
hvarjämte han under tjenstgöring som violinist i
hofkapellet tidigt blef förtrogen med instrumentationens
effekter. Redan 1836 debuterade han som kompositör,
men blef känd först 1841, då hans uvertyr Nachklänge
von Ossian, på grund af Spohrs och Schneiders dom,
prisbelöntes af "Musikföreningen". En symfoni i
C-moll gjorde ej lycka i Danmark, förrän Mendelssohn
i bref till tonsättaren uttryckt sin synnerliga
beundran öfver kompositionen och bragt densamma till
uppförande i Leipzig 1843. Äfven Schumann yttrade
sig inspireradt om den i "Neue zeitschrift für
musik". När G., försedd med ett stipendium, 1843 kom
till Leipzig, helsades han såsom en mera epokgörande
personlighet, än han sedermera verkligen blef. Sin
"Ossianstil" utvecklade han ytterligare i uvertyren
I höilandene (1844) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
