Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gall, Franz Joseph - Gall, Ferdinand - Galla, en tunnflytande eller tjockare, gul, grön eller brun, alkaliskt eller neutralt reagerande vätska - Gallabat. Se Galabat - Gallaer ("invandrade"), eg. Orma, Oroma l. Ilmorma, ett stort folkslag i östra Afrika, från det inre af Abessinien till trakten af floden Sabaki - Gallais, Jean Pierre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paris och blef 1809 naturaliserad såsom fransk
medborgare. I Paris började han snart en
föreläsningskurs, som hänförde många lärde. Han
utvecklade närmare sina åsigter i en "mémoire",
som 1808 inlemnades till Franska Institutet:
"Recherches sur le système nerveux en général et
sur celui du cerveau en particulier", och som han
derefter publicerade, med upptagande af Spurzheim
som medförfattare. 1810–19 utgaf G. sitt förnämsta
arbete Anatomie et physiologie du système nerveux en
general et du cerveau en particulier (1822 utkom en
"mindre" upplaga af detta arbete, med nya tillägg,
innehållande försvar för läran). G. afled d. 22
Aug. 1828 i Montrouge, nära Paris. Han begrofs på
kyrkogården Père-Lachaise i Paris, der ett monument
sedan upprestes öfver honom. Enligt hans egen
föreskrift preparerades hans hufvud och
införlifvades med hans till regeringen skänkta samling, men
ett gipshufvud fogades till hans kropp i likkistan.
F. B.
Gall, Ferdinand, friherre von G., tysk skriftställare
och teaterintendent, f. 1809, trädde 1834 i hoftjenst
hos storhertigen af Oldenburg, blef 1842 intendent
vid teatern i Oldenburg och öfvertog 1846 ledningen af
hofteatern i Stuttgart. Död 1872. – Bland hans arbeten
må nämnas: Reise durch Schweden im sommer 1836 (1838),
Paris und seine salons (1844–45), Der
bühnenvorstand (1844) och Vorschläge zu einem deutschen
theaterkartell (1845), hvilket gaf anledning till
bildandet af den tyska teaterföreningen.
Galla (Lat. bilis, fel), en tunnflytande eller
tjockare, gul, grön eller brun, alkaliskt eller
neutralt reagerande vätska af 1,030 sp. vigt. Den
bildas af cellerna i lefvern och dels uttömmes genom
den gemensamma gallgången i tolfllngertarmen under
matsmältningen, dels magasineras i gallblåsan. I
beröring med luft antager gallan grön färg; foglars
och växtätande däggdjurs galla är äfven i gallblåsan
grön. Egendomliga beståndsdelar af gallan äro de
qväfvehaltiga gallsyrorna glykokolsyra (C27 H43 NO6)
och taurokolsyra (C27 H45 NSO7), af hvilka
den senare äfven innehåller svafvel. – Gallsyrorna
äro i gallan bundna vid natron (endast spårvis kali)
och föranleda gallans bittra smak. Gallan innehåller
dessutom oljesyrade, stearinsyrade och palmitinsyrade
samt andra fettsyrade alkalier äfvensom neutrala
fettarter, olein, palmitin, stearin samt lecithin
och dess sönderdelningsprodukter, kolin (neurin)
och glycerinfosforsyra. Gallans färg härrör från ett
särskildt gallfärgämne, bilirubin, som genom oxidering
kan öfvergå till biliverdin och bilifuscin. Dessutom
finnes i galla kolesterin, upplöst genom de
gallsyrade salterna, eljest kristalliserande i
karakteristiska tunna taflor. – Gallafsöndringen i
lefvern försiggår ständigt, dock mest efter måltider,
och under ett ringa tryck. Hindras afloppet genom
tilltäppning af utförsgångarna, så inträder lätt
galla i blodet och föranleder gulsot, hvarvid hud och
slemhinnor samt de flesta inre organ gulfärgas och
urinen visar gallfärgämne och gallsyror. – Gallans
väsentligaste betydelse för matsmältningsprocessen
ligger deruti att den på ett mera mekaniskt än kemiskt
sätt befordrar resorptionen
af fett. Gallan eger nämligen förmåga att blanda
sig både med vatten och med fett, hvaremot fett
icke kan blanda sig med vatten. Fettet skulle,
derför icke kunna tränga genom de vattenhaltiga
porerna i tarmarnas villi, om icke dessa förut vore
genomträngda af galla, som upptager fettet. Denna
process kan efterhärmas genom ett enkelt experiment:
ett i vatten dränkt filtrum genomsläpper icke en fet
olja, men om det genomfuktats med galla, så filtrerar
oljan igenom. Gallan anses äfven indirekt befordra
digestion af ägghviteämnen derigenom att den fäller
desamma; sålunda tvingas dessa ämnen att stanna vid
tarmväggen och utsättas för bukspottkörtelsekretets
och tarmslemmets upplösande inverkan. Kommer galla
deremot in i magsäcken, motverkar den matsmältningen
genom att fälla pepsinet. Inkommen i blodet vid
gulsot och derifrån i muskler och nerver, hämmar
gallan deras verksamhet, särdeles hjertats, hvars
rörelser blifva långsammare. Slutligen anses gallan
göra gagn i tarmkanalen genom sin inblandning i
faeces, hvilkas färg den ofta bestämmer och hvilkas
förruttnelse den hindrar. Vid hämmad gallafsöndring
blifva exkrementen vanligen grå eller kittlika. –
Oxgalla, Fel tauri, nyttjades förr som läkemedel,
dels invärtes mot dyspepsi och gulsot, dels utvärtes
till ingnidning på svulster, hvilka den ansågs
fördela. Bland oxgallans beståndsdelar räknade man i
synnerhet på de gallsyrade natronsalterna (som ingå
med 70 proc. i den torra gallan); men dels kunna
dessa icke medföra den nytta man beräknat, dels
äro de farliga, emedan de lätt åstadkomma långsam
hjertverksamhet och respiration, upplösning af
blodkulorna och fettdegeneration af väfnader. Man har
derför med skäl numera upphört att begagna oxgalla
som läkemedel. F. B.
Gallabat. Se Galabat.
Gallaer ("invandrade"), eg. Orma, Oroma l. Ilmorma,
ett stort folkslag i östra Afrika, från det inre
af Abessinien till trakten af floden Sabaki, 3°
12’ s. br. I likhet med araberna hafva gallaerna
långt, lockigt hår och framstående, rundt och vackert
ansigte, men de äro mycket svarta till färgen. En
del af gallaerna är hedningar; en annan del bekänner
sig till islam eller kristendomen. Till de senare
höra förnämligast de, hvilka såsom eröfrare bebo
vissa trakter af Abessinien, nämligen området vester
om sjön Tsana och Abaifloden samt södra delen af
Sjoa. På kusterna idka gallaerna handel och sjöfart;
inuti landet äro de herdar och röfvare. Deras språk,
hvaröfver L. Tutschek 1844–45 utgaf en grammatika
och ett lexikon, liknar mycket arabiskan. Antalet
beräknades af Krapf (1860) till 6–8 mill.
Gallais [galä], Jean Pierre, fransk författare,
f. 1756, d. 1820, började sin literära bana med
att i åtskilliga broschyrer angripa revolutionens
grundsatser. Sedermera blef han en verksam medarbetare
i "La Quotidienne" och "Journal de Paris". 1800
utnämndes han till professor i vältalighet och
filosofi vid Académie de législation. 1814 angrep han
häftigt Napoleon. Alexander I af Ryssland anställde
honom s. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
