Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallatin, Albert - Gallblomma. Se Blomma - Gallblåsa, anat., hos menniskan en päronformig, 8-14 cm. lång reservoir för gallan - Gallblåsesten. Se Gallsten - Gallbräcka. Se Bräcka - Galle, nederländsk kopparstickarefamilj i Antwerpen - Galle, Johann Gottfried - Gallego, flod i nordöstra Spanien - Gallego, en kall nordvestlig vind, som på visa tider af året är den förherskande i Spanien - Gallenga, Antonio - Galler, Detta namn, liktydigt med kelter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jefferson 1801 blef president, utnämndes G. till
skattkammar-sekreterare och gjorde såsom sådan sitt
nya fädernesland stora tjenster. 1813 skickades han
som utomordentligt sändebud till Petersburg och sedan
till Gent, hvarest han undertecknade freden mellan
Nord-Amerika och England (d. 24 Dec. 1814). 1815
deltog G. i underhandlingarna med England om
ett handelsfördrag, var 1815–23 sändebud i Paris
och sändes 1826 som utomordentligt sändebud till
London. G. var utpräglad frihandlare. Han var medlem
af frihandelskonventet i Filadelfia 1831 och blef
s. å. president i New-Yorks nationalbank, hvilken
befattning han innehade till 1839. Död 1849. Genom
åtskilliga politiska småskrifter utöfvade G. stort
inflytande på den allmänna meningen. Epokgörande
äro hans historiska arbeten Synopsis of the Indian
tribes etc. (1836) och Semicivilized nations
of Mexico, Yucatan and Central America (1845).
V. K-r.
Gallblomma. Se Blomma.
Gallblåsa, anat., hos menniskan en päronformig,
8–14 cm. lång reservoir för gallan. Dess vägg bildas
af bukhinnan och en slemhinna samt mellan dessa
af muskelcellhaltig bindväf. Gallblåsan är belägen
i en grop på undersidan af högra lefverfliken och
framsticker med sin tjockände vid främre skarpa
lefverkanten. Dess smala ände (päron-stjelken)
utgöres af ett rör, gallblåse-gången, hvilket användes
såväl vid gallans gång till som från blåsan. I
denna gång eller i blåsan bildas stundom gallstenar.
G. v. D.
Gallblåsesten. Se Gallsten.
Gallbräcka. Se Bräcka.
Galle, nederländsk kopparstickarefamilj i
Antwerpen. Denna slägts medlemmar voro Philipp G.,
f. 1537, d. 1612, dennes söner och lärjungar, Theodor
G., f. omkr. 1570, d. 1633, och Cornelis G. d. ä.,
f. omkr. 1575, d. omkr. 1645, samt den sistnämndes son
Cornelis G. d. y., f. omkr. 1605. Den mest framstående
af dem var Cornelis d. ä., hvars förnämsta verk är
Pompa funebris Alberti Pii Archiducis (1623).
Galle, Johann Gottfried, tysk astronom, född
1812, blef 1835 observatör vid det då nybyggda
observatoriet i Berlin och utnämndes 1851 till
direktor för observatoriet i Breslau. Den 23
Sept. 1846 upptäckte han den af Leverrier förut
beräknade planeten Neptunus. Hans utgifna arbeten
behandla dels astronomiska, dels meteorologiska
ämnen. Särskildt har han (1875) lemnat ett värdefullt
bidrag till bestämningen af solparallaxen. G:s
upptäckter hafva två gånger föranledt franska
vetenskaps-akademien att tillerkänna honom det
Lalandeska priset. A. L-n.
Gallego [-ljego]. 1. Flod i nordöstra Spanien, som
rinner upp på södra sidan af Pyreneerna i prov. Huesca
och faller ut i Ebro midt emot Saragossa. Längd 134
km. – 2. En kall nordvestlig vind, som på visa tider
af året är den förherskande i Spanien.
Gallegos [-ljegos]. Se Galicien.
Gallenga, Antonio, italiensk författare, född i Parma
1810, var lärare vid universitetet i nämnda stad,
men måste 1831 gå i landsflykt (till följd deraf att
han såsom medlem af ett
mazziniskt sällskap åtagit sig att mörda konung Karl
Albert) och vistades derefter omvexlande i flere land,
tills han 1838 bosatte sig i London. Sedermera besökte
han sitt fädernesland vid åtskilliga tillfällen
och invaldes tvänne gånger (1854 och 1859) i dess
parlament. Sedan 1863 har han rest i flere land
i gamla och nya verlden såsom korrespondent till
"Times", men har alltid bevarat ett oförminskadt
intresse för Italiens angelägenheter. Af hans
i bokform (merendels på engelska och ofta under
pseudonymen Mariotti) utgifna arbeten må nämnas:
Italy past and present (1841), Italy in 1848 (1850),
Scenes from italian life (1851), History of Piedmont
(1854), Castellamonte, an autobiographical sketch
(1856), Italy revisited (1874), The pope and the king
(1878), samt South America (1881).
Galler. Detta namn, liktydigt med kelter, förekom
hos de gamle i en inskränktare och en vidsträcktare
bemärkelse. I den förra betecknade det den äldsta
historiskt kända befolkningen i mellersta Gallien,
mellan Garonne, Seine, Atlantiska hafvet, Alperna
och Medelhafvet, samt dennas stamförvandter i
norra Italien, Schweiz, södra Tyskland, Böhmen,
österrikiska arflanden, Illyrien och Mindre Asien
(Galatien). I vidsträcktare mening omfattade det
äfven belgerna i norra och aquitanerna i södra
Gallien. Aquitanerna, bosatte mellan Pyreneerna
och Garonne (i nuv. Gascogne), voro dock icke en
gallisk, utan en iberisk stam (basker, vascones,
gascognare). Belgerna voro deremot gallornas
språk- och stamförvandter, om ock till någon
del uppblandade med invandrade germaner. Äfven
de egentlige gallerna hade vid Medelhafskusten
blandat sig med en antagligen före dem der befintlig
ligurisk befolkning, sannolikt af iberisk stam,
men det galliska språket och folkelementet blef der
herskande. I nyare tider begagnas namnet kelter för
att beteckna hela den vidt utgrenade folkstam, som
en gång var utbredd öfver hela vestra Europa. Det
ser ut, som om keltiska (galliska och belgiska)
stammar en gång innehaft landet mellan Elbe och Rhen,
men omkr. 400 f. Kr. blifvit derifrån undanträngde
af germanerna. Derigenom förklaras naturligtvis den
stora rörelse, som vid nämnda tid inträffade bland
de keltiska folken, hvilka då dels invandrade och
bosatte sig i norra Italien (Gallia cisalpina) och
omkr. 390 f. Kr. ödelade Rom, dels utbredde sig öfver
hela södra Tyskland, Schweiz (Helvetien), Böhmen
(som erhöll sitt namn efter de keltiske bojerna),
Stejermark, Kärnten, Krain, Slavonien och Illyrien,
omkr. år 280 f. Kr. öfversvämmade Macedonien och
Grekland, stiftade ett eget rike (Tyle) i Tracien
och slutligen gingo öfver till Mindre Asien,
der de likaledes grundade ett eget rike, Galatien
(se d. o.). De i norra Italien bosatte gallerna
blefvo efter hårdnackade krig (225–221, 200–191
f. Kr.) kufvade af romarna, hvilka derefter vände sina
vapen mot de vester om Alperna (Gallia transalpina)
bosatta galliska fylkena (125–121 f. Kr.) och grundade
der en romersk provins, Gallia narbonensis (mellan
Alperna, Pyreneerna, Cevennerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
