Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galler, Detta namn, liktydigt med kelter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Medelhafvet). Sextio till sjutio år senare
(58–52 f. Kr.) lyckades Caesar underkufva hela det
öfriga Gallien, från Pyrenéerna till Rhen, dervid
gynnad af inre söndringar och partistrider bland
gallerna sjelfve. Desse voro nämligen delade i en
mängd fylken, af hvilka de mäktigaste stodo i spetsen
för mer eller mindre omfattande förbund, men ofta
sins emellan täflade om den politiska öfvervigten. En
sådan förherskande ställning intogo i senare hälften
af 2:dra årh. f. Kr. arvernerna (i Auvergne),
och derefter haeduerna (mellan Loire och Saône)
och seqvanerna (i Franche-comté). De sistnämnde
kallade till sin hjelp svever och andra germanska
krigareskaror under Ariovistus’ befäl. Vid samma tid
ansattes helvetierna, hvilkas område ursprungligen
skall hafva sträckt sig från Genève-sjön och de
penninska Alperna ända till Main, af andra sveviska
skaror, hvadan de beslöto att söka sig nya bostäder på
santonernas område (Saintonge). Caesar tvang dem
likväl att återvända hem samt angrep och besegrade
derefter Ariovistus i trakten af Mulhouse i södra
Elsass. Dermed var Gallien räddadt från faran, att
komma under germanskt öfverherskap, men kom i stället
under romerskt. Caesar vände sig nämligen nu (58–56)
till Galliens underkufvande. Han lyckades, men först
efter att hafva besegrat det envisaste motståndet
af de belgiska fylkena, som förenat sig i ett förbund
under svessionernas (kring Soissons) konung Galba.
Remerna (kring Reims), det mäktigaste belgiska
fylket, hade dock slutit sig till Caesar. Redan år 54
f. Kr. utbröt emellertid ett farligt uppror, hvartill
eburonerna (i Belgien), under sina konungar Ambiorix
och Catuvolc, gåfvo signalen, och som hastigt spred
sig öfver hela Gallien. Blott haeduerna och remerna
framhärdade i sin trohet mot romarna. Det lyckades
dock snart nog Caesar att undertrycka detta uppror,
men kort derpå (53–52) utbröt ett nytt, för hvilket
arvernerna trädde i spetsen, och som blef farligt i
synnerhet genom sin ledares, Vercingetorix’, tapperhet
och fältherreskicklighet. Blott med stor ansträngning
förmådde Caesar intaga det tappert försvarade Avaricum
(Bourges), och en ännu hårdare kamp väntade honom
utanför arvernernas hufvudstad Gergovia (vid Allier,
s. om Clermont), hvars försvar leddes af Vercingetorix
sjelf. Då romarnas försök att storma staden blef
med stor förlust tillbakaslaget, afföllo heduerna och
belgerna. Romarnas ställning i Gallien blef derigenom
ytterst betänklig, och belägringen af Gergovia måste
upphäfvas. Men sedan Caesar lyckats förena sig med
sin i norra Gallien kommenderande legat, Labienus,
ryckte den förenade hären mot det af Vercingetorix
med en betydande styrka försvarade Alesia (Alise,
vid Armançon i dep. Côte-d’Or), som omsider nödgades
af hungersnöd att gifva sig. Det af de långvariga
och blodiga krigen ödelagda Gallien måste omsider
böja sig under segrarens ok. Till den förut varande
romerska provinsen vid Medelhafvet lades nu de "tre
Gallierna", först förvaltade såsom en enda provins,
sedan af Augustus delade i tre provinser. Med
romerskt
herravälde vunno äfven romersk civilisation och med
tiden jämväl romerskt språk och romersk nationalitet
insteg i det eröfrade landet, ehuru i många hänseenden
modifierade af dettas äldre språk, nationalanda
och rättssedvänjor. – Gallerna hade redan före den
romerska eröfringen uppnått en civilisation, som
var deras östra, germanska, grannars icke obetydligt
öfverlägsen. Sålunda hade i Gallien, tidigare än i
Germanien, stenåldern fått vika för bronsåldern,
under hvilken gallerna uppnådde en ganska hög
utveckling, och äfven jernåldern torde väl i Gallien
vara äldre än i Germanien. På Caesars tid bodde
gallerna redan i befästa städer, idkade åkerbruk och
bergsbruk samt egde rikedom på ädla metaller, som de
förstodo att med stor konstfärdighet bearbeta. Om
denna konstfärdighet vittna deras guldmynt, de
rika tempelskatterna, t. ex. i Tolosa (Toulouse),
samt de guldkedjor och andra dyrbara smycken,
som buros af deras praktälskande ridderskap. –
Deras religion röjer mycken förvandtskap med de
germanska folkens. Så synes Teutates, som greker och
romare jämförde med sin Hermes-Mercurius, närmare
hafva motsvarat Wodan l. Odin, likaså hafva väl
Tarannis motsvarat Donar l. Tor, Er (Hu-kadarn?) Ir
l. Tyr, o. s. v. Deremot är ovisst huruvida den
tyska eller skandinaviska gudaskaran innehåller
några motsvarigheter till gudaparet Belen och
Belisan, som romarna och sedermera gallerna sjelfve
identifierade med Apollo och Diana. Likväl påminner
den i den galliska Belenskulten betydelsefulla
misteln, som med högtidliga ceremonier inbergades
af druiderna, om samma parasitväxts rol i den
nordiska Baldersmyten. Åt gudarna offrades af
gallerna, liksom af germanerna, äfven menniskor,
i synnerhet krigsfångar. Men från germanerna skilde
sig gallerna deruti att de hade ett särskildt,
talrikt och hierarkiskt organiseradt prestestånd,
druiderna (se. d. o.), under en öfversteprest på
karnuternas område (kring Chartres). – Gallernas
samhällsförfattning synes under tidernas lopp
hafva undergått stora förändringar. På Caesars tid
lågo allt anseende och inflytande hos tvänne stånd,
druiderna och ridderskapet; det öfriga folket befann
sig i ett beroende, som närmade sig träldom. Om detta
förhållande, såsom en nyare forskare (Amédée Thierry)
antager, ledde sitt ursprung derifrån att en äldre
(gaelsk) befolkning blifvit underkufvad af en senare
invandrad (kymrisk) stam är ovisst. Sannolikare är
väl, att de rika och förnäma slägternas makt småningom
vuxit till följd af de hos gallerna tidigt utbildade
vasallförhållandena, som mycket erinra om likartade
företeelser under den äldre medeltiden. Hufvudmännen
för de adliga ätterna kunde nämligen förfoga öfver en
talrik skara af slägtingar, "vänner" och skyddslingar;
och sålunda stödda på talrika väpnade följen, blefvo
de farliga såväl för folkfriheten som, genom inbördes
täflan om makten, för samhällenas inre lugn. I krig
bildade denna adel ett rytteri, som blef de galliska
härarnas hufvudvapen, och vid sidan af hvilket
fotfolket alltmera förlorade sin forna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
