Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galvanoplastik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svafvelsilfver e. d. för att blifva ledande för
elektriciteten, sättes derpå i förbindelse med den
negativa poltråden och nedsänkes i lösningen. Det
färdiga, från matrisen aflossade kopparlagret gifver
å sin framsida en trogen positiv bild af originalet,
hvaraf matrisen gifvit ett negativt aftryck. I
allmänhet begagnas icke något särskildt batteri
för att åstadkomma den elektriska strömmen, utan
denna genereras inom sjelfva den galvanoplastiska
apparaten. Denna består af en med harts eller asfalt
på insidan öfverdragen trälåda, innehållande en
mättad lösning af kopparvitriol jämte dylikt salt i
fast form för att lösningen under längre tid må kunna
bibehållas vid samma styrka. På lådans botten ligga
matriserna, som äro ställda i ledande förening med
hvarandra och med en kopparplåt, som i förening med en
eller flere amalgamerade zinkplåtar är placerad uti en
annan mindre trälåda, inhängd i den nyss omnämnda. Den
mindre lådans botten utgöres af ett s. k. diafragma,
bestående af oxblåsa, pergament, porös lera e. d., och
uti densamma hälles utspädd svafvelsyra, som vid sin
inverkan på zinken gifver upphof till den elektriska
strömmen. Hela apparaten kan sålunda sägas vara en
stor elektrisk stapel. Genom att till kopparlösningen
sätta något zink- och natriumsulfat eller ock en
ringa mängd gelatin erhåller man ett på samma gång
smidigare och hårdare kopparöfverdrag än annars
blir fallet. – Genom detta förfaringssätt erhåller
man alltså en plastisk afbildning i metallisk koppar
af det föremål man önskar reproducera, en afbildning,
som i troget och skarpt återgifvande af alla detaljer
vida öfverträffar en på vanligt sätt åstadkommen
afgjutning. Genom senare tiders förbättringar i
arbetsmetoderna har man kunnat på galvanoplastisk
väg framställa ganska stora föremål, t. ex. de 5–6
m. höga statyer, hvilka pryda Stora operan i Paris,
portarna till kyrkan S:t Augustin i samma stad,
afbildningar af bas-relieferna på Trajanus’ kolonn i
Rom o. s. v. – Galvanoplastiska produkter kunna på
ett med det ofvan beskrifna analogt sätt erhållas
äfven af andra metaller, t. ex. guld, silfver, jern.
Det vid ofvan nämnda galvanoplastiska arbeten genom
elektricitetens inverkan afsätta metall-lagret
måste visserligen noga återgifva det till negativ
pol tjenande föremålets form, men får icke fastna
på detta föremål, utan måste i sammanhängande form
utan svårighet kunna lossas derifrån. Genom lämplig
förändring af arbetsmetoden kan man nu åstadkomma
ett alldeles motsatt förhållande, d. v. s. medelst
den elektriska strömmens hjelp förse det föremål,
som satts i förening med den negativa polen, med
ett fast vidhäftande öfverdrag af metall, eller, med
andra ord, galvaniskt förkoppra, förgylla, försilfra,
förnickla o. s. v. detta föremål. Det sålunda anbragta
metallöfverdraget är i allmänhet ganska tunt, men dess
tjocklek kan i mån af behof ökas; föremål, hvilka
äro ämnade att utsättas för större nötning, förses
sålunda med tjockare galvanoplastiskt metallöfverdrag
än andra. Denna del af galvanoplastiken eller
elektrokemien, såsom den stundom
benämnes, var redan i slutet af 1830-talet föremål för
undersökningar af de la Rive, som dock ej lyckades
att få det metalliska öfverdraget att häfta
vid sitt underlag tillräckligt fast, emedan han
använde sura lösningar. Men redan 1840 upptäcktes
af Elkington m. fl., att galvanisk förgyllning
och försilfring af oklanderlig beskaffenhet kunde
erhållas genom användande af alkaliska lösningar
af de ifrågavarande metallernas salter. Sedan dess
har denna gren af galvanoplastiken varit stadd i
ständigt framåtgående och inom sitt område indragit
allt flere metaller, så att man numera på galvanisk
väg förser föremål med öfverdrag af guld, silfver,
platina, palladium, koppar, nickel, jern, zink,
tenn, mässing m. m. Metoden är i det närmaste densamma
som den, hvilken förut beskrifvits: den elektriska
strömmen genereras från ett batteri (vanligen
begagnas Smees silfver-zink-element) och ledes in
i metallbadet, som innehåller en oftast alkalisk
lösning af ett salt af metallen i fråga; föremålen,
som skola galvaniseras, rengöras mycket omsorgsfullt,
inhängas i badet och sättas i förbindelse med den
ena poltråden, under det att den andra förenas med
en stång eller platta af samma metall, som finnes
löst i badet. Denna metallmassa upplöses i badet
i samma mån, som metall utfälles på de inhängda
föremålen; badets koncentration förblir följaktligen
oförändrad. Då metallöfverdraget erhållit tillräcklig
tjocklek, afbrytes operationen. Detta afbrott kan ske
automatiskt, om man t. ex. sätter de galvaniserade
föremålen i förbindelse med en våg, genom hvilken
den elektriska strömmen ledes; då metallöfverdraget
erhållit den önskade vigten, gör vågen utslag och
afbryter sålunda strömmen och dermed hela operationen.
De föremål, som galvaniseras, äro i allmänhet af
metall, men äfven andra ämnen kunna på detta sätt
förses med metalliskt öfverdrag, om de först göras
ledande för elektriciteten (medelst grafit e. d.);
derefter förkoppras de vanligen och kunna sedan
förgyllas eller försilfras. Vid galvanisk förgyllning
utgöres badet af en lösning af guld (guldklorid,
knallguld) i cyankalium. (eller gult blodlutsalt),
som uppvärmes till omkring 70° C.; genom tillsats
af silfver eller koppar kan förgyllningens färg
efter behag varieras. Vid försilfring nyttjas en
lösning af klorsilfver i cyankalium. Föremål af
koppar, mässing, brons, nysilfver m. m. kunna direkt
förgyllas och försilfras; andra metaller, t. ex. stål,
tenn, zink, måste först förkoppras. Den galvaniska
försilfringen har i synnerhet stor användning på
föremål af nysilfver, såsom knifvar, gafflar,
skedar o. d. Emedan dylika föremål äro utsatta för
mycken nötning, blifva de myntet starkt försilfrade
(en sked eller gaffel af silfver uppgifves räcka
till försilfring af trettio lika stora af nysilfver)
och förses stundom dessutom med ett svagt öfverdrag
af palladium för att icke svartna vid inverkan
af svafvelvätehaltig luft. Genom att någon af
försilfrings- (eller förgyllnings-)vätskan oangriplig
fernissa anbringas på vissa ställen af föremålen
kunna dessa förblifva oförsilfrade och sedermera i sin
ordning, efter fernissans bortskaffande, t. ex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
