Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att springande hålla jämna steg med hästarna. Vid
stridens början uppstämde germanerna en fruktansvärd
krigssång (barditus), hvarvid de sökte gifva rösten
dofvare ljud genom att sätta skölden för munnen. Att
i slagtningen förlora skölden ansågs som den största
nesa.
Sociala förhållanden. En vigtig ställning i
det germanska samhället intogo familjen och dess
utgrening ätten. Äktenskapet var grundadt på ett i
form af köp ingånget aftal mellan friaren (eller
hans fader) och brudens giftoman. Genom detta
aftal förvärfvade han blott den myndighet ötver
henne, som dittills tillkommit hennes fader eller
förmyndare. Friaren löste bruden ur giftomannens
mund (hand, myndighet) med en lösen, som likaledes
kallades mund och af giftomannen ofta anslogs åt
bruden sjelf; och morgonen efter bröllopsnatten gaf
brudgummen bruden en morgongåfva, som blef hennes
särskilda egendom. Bruden medförde ur fäderneboet
en hemgift (hemfylgd), icke på grund af arfsrätt,
utan såsom frivillig utstyrsel af giftomannen. Gjorde
hustrun sig skyldig till otrohet, egde mannen att
i anförvandternas närvaro med hugg och slag drifva
henne naken och med afskuret hår ur sitt hus och genom
hela bylaget, och äktenskapsbrottets vanära vidlådde
henne sedermera såsom en outplånlig skamfläck. Hos
somliga germanska folk förbjöd seden, att enkor gifte
om sig. I allmänhet var engifte häfdvunnen sed hos
germanerna, som härutinnan skilde sig från de flesta
andra barbariska folk. Kyskheten var ett grunddrag
hos germanerna, och äktenskapen ingingos icke vid
brådmogen ålder. Faderns myndighet öfver barnen,
äfvenledes kallad mund (motsv. den romerska "patria
potestas"), var oinskränkt, så länge den varade. Men
det var sed, att sonen, då han uppnått manbar ålder,
på tinget högtidligen ikläddes vapen och förklarades
"varaktig", d. v. s. vapenför. "Förut blott en
medlem af familjen, blef han nu en medlem af staten"
(Tacit.). Det var en myndighetsförklaring, hvarigenom
sonen befriades från faderns "mund" och blef "man för
sig". Dog fadern, innan sönerna voro myndige, stodo de
under närmaste manlige fädernefrändes förmynderskap,
tills de uppnått myndig ålder. Qvinnan åter förblef
omyndig under hela sitt lif. Fastän qvinnan sålunda i
rättsligt hänseende var tillbakasatt, åtnjöt hon dock
i allmänhet stor aktning. Man lyssnade till hennes råd
och tillskref henne ofta siaregåfva. Qvinnorna plägade
äfven följa männen på deras härnadståg och skola
såväl genom sin närvaro som genom sina uppmuntrande
eller förebrående tillrop hafva eldat männens mod
ock derigenom gifvit mången redan vacklande strid
en segerrik utgång. Ättens betydelse i den äldre
germanska rättsförfattningen framträder i synnerhet
i tre fall, nämligen i fråga om 1) arfsrätt, 2)
blodshämd och 3) edgärdsmannaskap. I arfsrätten höll
man strängt på de båda grundsatserna att ett närmare
slägtled uteslöt ett fjärmare (så t. ex. uteslöto
farbröder brorsöner) och att inom samma slägtled alla
ärfde lika andelar. Enligt Tacitus voro egna barn
(och deras afkomlingar ?) närmaste arfvingar,
dernäst kommo bröder,
farbröder och morbröder. Enligt den äldre germanska
rätten synes qvinnan helt och hållet hafva varit
utesluten från arfsrätt till jorden och dess
inventarier, äfvensom till stridshästar ock vapen
(T. heergewähte), och blott ärft qvinnokläder
och nipper (gerade, geräthe). – Enligt Tacitus
var testamentsrätt obekant för germanerna på hans
tid. Säkert är, att man ännu i en långt senare tid
ej kunde bortskänka eller sälja arfvejord utan
de arfsberättigade slägtingarnas samtycke. –
Blodshämden var ursprungligen en af blodsbandet
helgad pligt för den dräptes manliga anförvandter,
och dermed sammanhängde rättigheten till andel i den
mansbot, hvarmed dråpet försonades. – Att tjenstgöra
som edgärdsman åt en edgåesde slägting var också en
med blodsbandet sammanhängande pligt, såsom man finner
af den saliska lagen, jämförd med den burgundiska. –
Öfver hufvud var det en stor förmån att ega en talrik
slägt, emedan den enskilde i främsta rummet kunde
påräkna slägtens bistånd och skydd och sålunda i
slägtbandet fann en borgen för sin egen säkerhet
och välfärd. Äfven i krigshären tog man hänsyn till
blodsbandet och ordnade den så, att slägtingar kämpade
tillsammans. Ännu flere århundraden efter Tacitus’
tid, var den langöbardiska hären indelad i "faror",
d. v. s. ätter. – Om den äldsta germanska egendomsrätten eger
man ringa kännedom, hälst det ställe hos Tacitus
(Germ. k. 26), som handlar om jordens fördelning,
är dunkelt och blifvit olika tolkadt. Lika litet
vet man med visshet om den äldsta fördragsrätten
och de former, under hvilka lagligen bindande aftal
ingingos. Så mycket framgår dock med säkerhet, att
den gäldenär, som icke med sin egendom eller genom
sina slägtingars understöd kunde gälda sin skuld,
fick svara med sin person och blifva fordringsegarens
träl. – Den germanska straffrättens utgångspunkt synes
hafva varit "fejdrätten", d. v. s. den enskildes
rätt att med sina slägtingars bistånd sjelf
utkräfva hämd eller upprättelse för en tillfogad
rättskränkning. Dervid tyckes man hafva utgått från
den grundsatsen att den, som bröt lag, derigenom
satte sig sjelf utom lagens skydd, blef "utlagr"
eller "vargr", såsom det hette i det fornnordiska
rättsspråket, d. v. s. fredlös. Derpå häntyder det
Mesogot. wargjan, döma, egentligen göra till vargr,
d. v. s. fogelfri. Men genom förlikningsaftal blef
det tidigt häfdvunnen sed, att i synnerhet mindre
rättskränkningar försonades med böter, och att blott
svårare brott straffades med fredlöshet. Redan på
Tacitus’ tid kunde de flesta brott, till och med
dråp, försonas med böter. Af dessa tillföll en
del, fredsböterna (fredum) för landsfredsbrottet,
antingen konungen i hans egenskap af landsfredens
vårdare eller, der konungadöme ej fanns, staten;, en
annan del, fejdböterna (faida), tillföll målseganden
till "fejdens" (fiendskapens) biläggande. Vid dråp
delades målsegandepartens andel i mansboten,
såsom redan Tacitus intygar, mellan den dräptes
närmaste arfvinge och öfriga slägtingar. Vissa
gröfre brott, i synnerhet nidingsdåd och högmålsbrott,
voro dock urbota. Förrädare och öfverlöpare hängdes
i träd. Eljest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
