Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Germaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var dödsstraff sällsynt. Träldom synes icke hafva
förekommit såsom egentligt straff, ehuru den väl ofta
nog blef en följd af den dömdes oförmåga att erlägga
ådömda böter.
Rättegångsförfarandet var ackusatoriskt. Redan
stämningen i den äldre frankiska rätten, kallad
"maning" (mannitio, mannire), var kärande partens
ensak. Först om den förnyade gånger manade uteblef,
förklarades han fredlös. Bevisningsskyldigheten ålåg
i allmänhet svaranden, som egde fria sig med ed,
vanligen styrkt af edgärdsmän, eller med gudsdom. Den
vanligaste gudsdomen torde i äldsta tider hafva varit
enviget, som i denna egenskap länge bibehöll sig hos
de flesta germanska folk. I vissa fall, särdeles
vid ego- och gränstvister, torde äfven vittnen
tidigt hafva förekommit. Till ransakningsnämnd
finner man deremot inga spår i den äldsta germanska
rättsförfattningen. Den dömande nämnden hos frankerna
har möjligen varit urgammal, men var en för frankerna
egendomlig inrättning. Förmådde svaranden ej fria
sig, blef han efter sakens beskaffenhet fredlös,
förfallen till böter eller skyldig att utlemna den
omtvistade saken. Men domens verkställighet var,
liksom stämningen, kärandens ensak, och blott i
nödfall ingrep den offentliga myndigheten mot den
tredskande. Öfver hufvud var en stark frihets-
och sjelfständighetsanda ett utmärkande drag i
det gamla germanska folklynnet. Den visade sig i
ömtålighet för förtryck och främmande herravälde och
har mot verldsherskarinnan Rom ärofullt värnat den
germanska stammens oberoende. Men den hade äfven
sina skuggsidor. Den urartade ofta till tygellöst
sjelfsvåld och lade oöfverstigliga hinder i vägen för
grundandet af en lagstadgad fredlig samhällsordning.
Religion. Germanernas religion bar prägeln af
deras krigiska anda. "Af gudar", säger Tacitus,
"dyrka de högst Merkurius (d. v. s. Wodan, Odin),
åt hvilken de vissa dagar äfven offra menniskor. Mars
(Tyr?) sona de med vissa åt honom bestämda djur." En
del af sveverna offrade, enligt samme sagesman, äfven
åt Isis (Freja?), som symboliskt betecknades med en
figur, liknande en liburnisk båt (nymånen?). Att
äfven Donars (Tors) dyrkan var allmän, kan tagas
för gifvet, ehuru han väl ej gerna kan identifieras
med den af Tacitus omtalade "Herkules" (Starkad?),
hvilken germanerna besjöngo såsom den förste
bland tappre män, då de gingo i striden. Tempel och
menniskoliknande gudabeläten hade de i allmänhet
icke, utan offrade åt gudarna i heliga lundar under
fri himmel. (Om offertjensten i semnonernas heliga
lund och om den för sju sveviska fylken gemensamma
Nerthus-dyrkan se Semnoner och Nerthus.) Utan
tvifvel har den nordiska gudaläran utvecklat
sig ur en för alla germaner gemensam ur-religion,
men det är på forskningens närvarande ståndpunkt
svårt att afgöra, hvad som tillhört denna, och hvad
som är egendomligt för den förra eller möjligen af
ganska sent ursprung. Anmärkningsvärdt är, att hos
Tacitus icke förekommer ringaste antydan om någon
Baldersdyrkan. – Att tron på ett lif efter detta
var urgammal hos germanerna, framgår af deras
begrafningsskick. Den dödes lik brändes, och askan
högsattes. Men hans vapen och stundom äfven hans
stridshäst följde honom på bålet och i grafhögen,
hvilket väl häntyder på tron att han efter döden
fortsatte sitt kämpalif. – Vid alla vigtigare företag,
vare sig offentliga eller enskilda, rådfrågade
man gudarna. Detta skedde förnämligast genom den
heliga lottkastningen. Denna bestod deri att man
slumpvis kastade några med vissa märken försedda
qvistar af ett fruktbärande träd på ett hvitt tyg,
hvarpå qvistarna, en och en i sänder, under gudarnas
åkallan tre gånger upplyftes, hvarvid man spådde af
de inristade tecknen. Detta verkställdes af samhällets
prest, om det skedde i offentlig angelägenhet, eljest
af husfadern. Derjämte hade man ett egendomligt
häst-orakel, erinrande om en fornpersisk sed. I de
heliga lundarna uppföddes hvita hästar, som aldrig
användes till arbete eller annat oheligt bruk. Dessa
spändes för en helig vagn och ledsagades af presten
och konungen eller en fylkets höfding, hvilka gåfvo
akt på deras gnäggningar och af dessa tolkade gudarnas
vilja. För öfrigt hemtade germanerna, äfven förebud af
fåglarnas läten och flygt. – Redan af det anförda
framgår, att det fanns offentliga prester äfven
hos germanerna; men de bildade icke ett så talrikt,
slutet och fast organiseradt stånd som de galliske
druiderna. Liksom hos romarna var dessutom hvarje
husfader sin familjs prest.
Lefnadssätt. Germanerna voro ett storväxt,
kraftigt folk, med ljust, i rödt stötande hår
och blåa ögon. Den allmänt brukliga drägten var
en kort yllemantel (Lat. sagum), framtill hopfäst
med ett spänne eller en tagg. De rikare buro under
denna åtsittande kläder. Äfven begagnades pelsverk,
som de längre bort från den romerska gränsen boende
sammanfogade i brokig blandning, och med hvilka de
till en del försågos af "de djur, som oceanen närde",
d. v. s. själar, uttrar o. s. v. Qvinnornas drägt
var densamma som männens, endast med den skilnad,
att de förra vanligen buro brokiga lintyg, som voro
utan ärmar och lemnade äfven en del af bröstet
bar. Barnen uppväxte nakna och smutsiga i hemmet
och härdades från späda år. – Germanerna bodde på
Tacitus’ tid icke i befästa städer med ordnade gator
och qvarterr utan i spridda gårdar, anlagda efter
egarens godtfinnande. Äfven då boningarna voro samlade
i byar, omgafs hvarje hus af en gårdstomt, som skilde
det från grannens gård. Tegel och murbruk nyttjades
ej. Sannolikt voro husen af trä. De prydligare bland
dem voro bestrukna med en så ren och glänsande jord
(kalkjord?), att de sågo ut som målade i skiftande
färger. Äfven plägade man gräfva underjordiska hålor,
som betäcktes med ett tjockt lager af gödsel. Dessa
anläggningar tjente till skydd mot vinterkölden och
till förvaringsrum för lifsmedlen, i synnerhet i
händelse af fientligt infall. – Lefnadsordningen var
enkel. Så snart man vaknat, tog man sig ett vanligtvis
kallt bad, åt och begaf sig till sina sysslor eller
till gästabud, som ofta varade dygnet om. Till dem,
liksom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
