Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Germanicus Cæsar - Germanism - Germanist - Germanska språk - Germansk rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gift med Agrippina d. ä. och hade med henne
flere barn, bland hvilka Cajus (Caligula)
blef kejsare. – G:s dikter – bearbetning af
grekiskt original – utgåfvos 1867 af Breysig.
R. Tdh.
Germanism, tysk språkegenhet eller ordvändning,
nyttjad i ett annat språk än det tyska. – Germanicera
l. -sera, förtyska, göra till tysk.
Germanist, person, som gjort Tysklands språk,
arkeologi eller rättsvetenskap till hufvudföremål
för sina studier.
Germanska språk är det allmännast antagna gemensamma
namnet på de språk, som talas och talats af
skandinaver, holländare (och flamländare), friser,
engelsmän och tyskar samt många utdöda, med dem nära
beslägtade folk. Den germanska språkfamiljen är en
gren af den stora indo-europeiska språkstammen och
närmast beslägtad med de baltisk-slaviska, keltiska,
latinska och grekiska språkfamiljerna. Den indelas
bäst i tre grenar: den nordiska, den gotiska och den
tyska. Man har äfven plägat sammanslå den nordiska
och den gotiska grenen till en östgermansk
gren, i motsats mot den vestgermanska (l. tyska),
hvilken indelning – liksom den i en nordgermansk
(l. skandinavisk) och en sydgermansk gren – dock är
mindre lämplig. Många egendomligheter känneteckna
de germanska språken till skilnad från de beslägtade
indo-europeiska språkfamiljerna. En af de märkligaste
är den konsonantiska ljudskridningen (se d. o.),
hvarigenom t. ex. latinskt g, d, b motsvara germanskt
k, t, p, medan latinskt k, t, p motsvara germanskt h
(ch), þ (th), f. Inom vokalsystemet kan påpekas den
samgermanska öfvergången af indo-europeiskt a till
o (jfr Lat. mater, Fornn. móðir, Sv. moder). Den
strängt regelbundna utveckling afljudet fått
i de starka verben, den svaga verbalböjningen,
den svaga adjektivböjningen äro andra germanska
språkegendomligheter. – I Danmark nyttjas ofta
benämningen gotiska språk såsom gemensamt namn
i st. f. germanska språk. Af tyska författare,
i synnerhet äldre, nyttjas ofta uttrycket tyska
språk i samma mening som germanska; så är Grimms
"Deutsche Grammatik" en grammatik öfver alla
germanska språk. Engelsmännen nyttja namnet teutoniska
(teutonic) språk; germansk (german) är hos dem oftast
liktydig med tysk. Fr. L-r.
Germansk rätt. Ehuru den germanska folkstammen
vid den tid, då den först framträdde i historien,
var söndrad i en mångfald af smärre stammar och
folkslag, fanns dock en så genomgående likhet
i deras seder och uppfattning, och särskildt en
sådan enhet i rättslifvet (jfr Germaner), att de
olika germanstammarnas rättsåskådning med skäl
kan sammanfattas under det gemensamma begreppet
germansk rätt. Såsom ett enhetligt helt fattas då den
germanska rätten i motsats till den gamla romerska
rätten. Grundväsentlig var också skilnaden mellan
romarnas och germanernas rättsåskådning. Såsom
ett allmänt karakteristiskt drag, som skilde den
germanska rätten från den romerska, torde kunna
angifvas den stora subjektivitet, som i allmänhet
präglade germanernas
rättsförhållanden. Den romerska rättens objektiva statsenhet, som
fastställer och skyddar allas rätt, finnes ej enligt
den germanska. Enligt denna lefver den objektiva
rätten endast i samfundsindividernas medvetande, blir
endast af dem vitsordad och skyddad. Den germanska
rätten känner icke någon objektiv och lika måttstock
för den enskildes frihet och rätt. Frihet och rätt
äro endast individernas och deras förbindelsers –
familjens och ättens – subjektiva frihet och rätt,
de äro endast frukter af individernas egen verksamhet;
enhvar måste upprätthålla och skydda sin rätt och
njuter så mycken frihet, som han sjelf kan förvärfva
och bevara. Om än samfundsorganismens objektiva
enhet på ett betänkligt sätt var främmande for
den germanska rätten, så innebar denna i stället
frön till så vigtiga element i det sociala lifvet
som stånds-, kommunal- och korporationsväsende. –
Rättsutvecklingen i de flesta af germaner grundade
stater har emellertid rönt en så stark påverkan
af den romerska eller den kanoniska rätten, att
det företrädesvis är den skandinaviska rätten,
som någorlunda förmått att bibehålla det gamla
germanska skaplynnet. – Den germanska rätten var
ursprungligen en sedvanerätt, hvars satser höllos
lefvande hos individerna genom offentliga domslut
och genom stor rikedom på former och symboler, i
hvilka rättstanken klädde sig. Minnet underlättades
genom rättssatsernas affattning i ordstäfvets eller
versens form. Germanernas äldsta rättsuppteckningar,
hvilka man kallar germanska folkrätter, började uppstå
till följd af beröringen med romarna redan i det
5:te årh. och blefvo med anledning deraf i allmänhet
affattade på barbariskt latin (angelsachsarna och
skandinaverna begagnade emellertid sina egna språk
till lagspråk). De germanska rättsurkunderna kallas,
till skilnad från de romerska rättskällorna, leges
barbarorum och bestå företrädesvis i straffrättsliga
satser. Affattningen är rå och bristfällig;
bestämmelserna innebära sällan någon allmän regel,
som domaren eger att på föreliggande fall tillämpa,
utan äro till större delen gifna för vissa särskilda
fall. Den äldsta af de gamla germanska folkrätterna
är lex salica (de saliske frankernas lag. Jfr
Franker), somi förskrifver sig från slutet af
5:te eller början af 6:te årh. Lagens ursprungliga
affattning undergick emellertid under merovingernas
och karolingernas tid mångfaldiga förändringar. Den
yngsta redaktionen nämnes lex salica emendata vel
reformata. Med denna de saliske frankernas lag egde de
ripuariska frankernas rättsurkund, lex ripuariorum,
ett mycket nära samband. En äldre del af lagen,
som antagligen härrör från början af det 6:te årh.,
är en mera sjelfständig skapelse, då deremot den
yngre delen under det 6:te århundradets sista del
utarbetades efter lex saiica Till frankernas lagar
hör äfven lex francorum chamavorum, som gällde
för Hamalandet och upptecknades vid öfvergången
från 8:de till 9:de årh. – I en annan grupp af
germanska lagar kunna alemannernas och bajrarnas
lagar sammanföras. Alemannernas äldsta rättsurkund,
den s. k. pactus, omarbetades och utbildades i början
af 600-talet, hvarigenom lex
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
