Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 1211-1212 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giraffen, zool. - Giraffen, astron. - Giraldi Cintio, Giambatista - Girandole, Fr., flerarmad ljusstake - Girandole, Bernardo delle. Se Buontalenti - Girard, Jean Baptiste - Girard, Philippe Henri de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

svans och sin långa utsträckbara tunga, hvilken gör
tjenst som ett griporgan. En fullvuxen giraff blir



ända till 5,7 m. hög öfver hufvudet vid en höjd af
blott 3 m. öfver bogarna och en kroppslängd af 2¼
m. Svansens längd utgör (med hårfästen) 1,1 m., och
djurets vigt stiger till 500 kg. Färgen är blekgul,
något mörkare på ryggen och nästan hvit undertill,
med tämligen stora, oregelbundna, kantiga, mörkare
eller ljusare rostbruna fläckar, hvilka stå så tätt
tillhopa, att bottenfärgen visar sig endast i form
af ett nät. Längs halsens öfre sida sträcker sig
en gul- och brunrandig man; svanstofsen är svart,
samt bukens och benens inre sida ofläckad. Hufvudet
är den vackraste af alla kroppsdelarna, och ögonen
särdeles sköna och uttrycksfulla. Djurets latinska
namn har afseende både på dess kroppsbyggnad och färg
samt härstammar från romarnas tid, hvilka betecknade
giraffen som "en blandning af panter och kamel". Man
skulle kunna gå ännu längre och säga, att giraffens
hufvud och bål synas vara lånade af hästen, halsen och
bogarna af kamelen, öronen af nötkreaturet, svansen
af åsnan, benen af någon antilop och färgteckningen
af pantern. En sådan sammansättning måste naturligtvis
hafva en missbildning af hela djuret till följd.

Giraffen bebor, vanligen i smärre, men äfven i
något större hopar, mellersta och södra Afrika,
från Sahara i norr till Oranjefloden i söder; han
vistas blott på öppnare ställen, aldrig bland berg
eller i täta urskogar. Hans rörelser äro till följd
af den underliga kroppsformen sällsamma: han rör
sig dels i långsam passgång, dels i klumpig galopp,
hvilken dock till följd af de långa sprången går
synnerligen hastigt undan, hvarvid halsen svänger fram
och tillbaka. Också kan äfven en "starksprungen" häst
endast med möda följa giraffen; i längden blir detta
honom omöjligt, enär giraffen är mycket uthållig. Då
djuret skall dricka eller upphemta något från marken,
sätter det framfötterna långt isär och intager en
högst egendomlig ställning. Med hänsyn till sina
själsgåfvor står giraffen högre, än idislarna pläga
göra. Särskildt utmärker han sig för sitt godmodiga
och fridsamma lynne icke blott mot sina kamrater,
utan äfven mot andra djur. Mot fiender försvarar han
sig med kraftiga slag af fötterna. Sin föda hemtar
giraffen mestadels från olika arter af mimosaträd,
hvilkas qvistar, knoppar och blad han förtär;
dock försmår han icke det gröna steppgräset. Liksom
kamelen kan han länge undvara vatten, blott han far
saftig föda. I fråga om djurets fortplantning har man
iakttagit, att tama exemplar parat sig i Mars eller
början af April, och att honan gått drägtig mellan
14 och 15 månader. Hannarna stredo utan synnerlig
häftighet under brunsttiden och refvo hvarandra
på ryggen och i sidorna med hornen. Blott en enda,
ganska stor

unge födes hvarje gång. – Giraffen jagas ifrigt af
Afrikas infödingar äfvensom af de hvite. Hans hud
användes till läder, det förträffliga köttet ätes,
och äfven andra delar lända till gagn. Djuret kan
mycket lätt tämjas, och det är icke ovanligt att se
exemplar deraf gå lösa i det inre Afrikas städer. I
djurgårdar är giraffen numera icke någon sällsynt
företeelse, sedan de första individerna i nyare tider
kommo till Europa på 1820-talet. Tyvärr dö de flesta
till vår verldsdel förda djuren af ett egendomligt
benlidande, som man benämnt "giraffsjuka", och hvars
orsak torde vara brist på rörelse och olämplig föda. –
Giraffen var bekant redan för de gamle egypterna,
hvilka använde hans bild såsom ett tecken i sin
hieroglyfskrift och mottogo dessa djur i tribut från
södern. Julius Cæsar och några andra romerska stormän
framförde giraffer i de spel, hvilka de gåfvo för
folket. C. R. S.

Giraffen (Lat. Camelopardalus), astron., en
stjernbild på norra himmelen, belägen mellan Stora
Björnen å ena sidan samt Cassiopea, Persevs och
Kusken å den andra. Den innehåller uteslutande
stjernor af jämförelsevis obetydlig ljusstyrka.
A. L-n.

Giraldi Cintio [dsjiraldi tjintiå], Giambattista,
italiensk författare, f. 1504, d. 1573, författade
bl. a. en samling af hundra noveller, Gli ecatomiti
(1565), hvarur Shakspeare hemtade ämnet till sin
"Othello", samt tragedier och den komisk-heroiska
dikten Ercole.

Girandole [sjiransdål], Fr. (Ital. girandola, af
girare, vända sig, svänga), flerarmad ljusstake; grupp
af ädelstenar, som damer bära i örhängena (i denna
bemärkelse nyttjas ordet på flere ställen af Bellman,
hvilken skrifver girandoller); raketkista.

Girandole [dṡji-], Bernardo delle. Se
Buontalenti.

Girard [ṡjirār], Jean Baptiste, baron de
G., fransk divisionsgeneral, f. 1775, ingick tidigt
i krigstjenst och var under fälttåget 1805 redan
brigadgeneral. Under fälttåget 1813 förde han
en 12,000 man stark division, som skulle
understödja den mot Berlin framryckande marskalk
Oudinot. Efter dennes nederlag vid Grossbeeren
blef G. anfallen af preussarna vid Hagelberg,
d. 27 Aug. 1813, hvarvid hans division helt
och hållet upprefs. Efter Napoleons störtande
(1814) öfvergick G. till Ludvig XVIII, men var
en af de förste, som slöt sig till Napoleon vid
dennes återkomst till Frankrike (1815). Han fann
sin död vid anfallet på S:t Amand d. 17 Juni
1815.
C. O. N.

Girard [ṡjirār], Philippe Henri de, fransk
mekaniker, f. 1775, lyckades efter många
ansträngningar konstruera en maskin för linnespinning,
för hvilken uppfinning Napoleon 1810
utfäst ett pris om 1 mill. fr., och upprättade 1813
ett linnespinneri i Paris och ett i Charonne. Då
den utlofvade belöningen genom Napoleons fall
uteblef, råkade G. i stora ekonomiska svårigheter
och lemnade Frankrike. Han bosatte sig i Österrike,
der han anlade ett linnespinneri och ställde
i gång den första ångbåtsfarten på Donau. 1825
kallades han af Alexander I till chef för
bergverken i Polen, der han äfven inrättade ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>