Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Girard, Philippe Henri de - Girardin, 1. René Louis de - Girardin, 2. Cécile Stanislas Xavier de - Girardin, 3. Alexandre Louis Robert de - Girardin, 4. Emile de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
linnespinneri. För sina förtjenster om linnespinningen
erhöll G. bl. a. 1845 af Société des
inventions en årlig pension af 6,000 fr. G:s
industriella uppfinningar äro mycket talrika. Död
1845.
Girardin [ṡjirardä′ng]. 1. René Louis de
G., markis, fransk författare, f. 1735, d. 1808, är mest bekant
såsom egare till godset Ermenonville, hvarest han
verkställde storartade försköningsplaner, och der han
beredde sin vän J. J. Rousseau en tillflyktsort under
dennes sista lefnadsdagar. Mot slutet af den stora
revolutionen, hvars första utveckling han följde med
lifligt deltagande, anklagades han såsom misstänkt
rojalist, men den allmänna aktning han åtnjöt räddade
honom från döden. Skrifter: De la composition des
paysages sur le terrain (1777) och Discours sur la
nécessité de la ratification de la loi par la volonté
générale (1791). – 2. Cécile Stanislas Xavier de G.,
grefve, den förres son, fransk ämbetsman, f. 1762,
d. 1827, var till en början entusiastisk anhängare
af revolutionen och tillhörde såsom deputerad först
yttersta venstern, men af fruktan för anarki närmade
han sig småningom högern. Han försvarade d. 10
Aug. 1792 det konstitutionella konungadömet, blef
under skräckregeringen fängslad, men frigafs efter
Robespierres störtande (1794). 1802 var han ordförande
i tribunatet, följde 1806 Josef Bonaparte till Italien
och Spanien samt avancerade under striderna der till
brigadgeneral och blef 1812 prefekt i Seine-
Inférieure. Denna befattning förlorade han dock vid
restaurationen (1814), men var 1819–20 prefekt i
Côte-d’Or. I deputeradekammaren, hvarest han invaldes
1819, tillhörde han under sista delen af sitt lif
den yttersta venstern. G:s Discours et opinions,
journal et souvenirs utkom 1828. – Hans son Erneste
Stanislas de G., f. 1802, d. 1874, var senator under
andra kejsaredömet och tillhörde det moderat-liberala
partiet. – 3. Alexandre Louis Robert de G., grefve,
militär, broder till G. 2., f. 1776, d. 1855,
tjenade med utmärkelse i första kejsaredömets krig och
avancerade till divisionsgeneral. 1815 öfvergick han
till bourbonerna, blef öfverhofjägmästare och spelade
under Ludvig XVIII:s och Karl X:s tid en lysande
rol inom det högre sällskapslifvet. Han författade
bl. a. Projet de législation sur les chasses (1817). –
4. Émile de G., fransk publicist, född i Schweiz
d. 27 Juni 1802, uppväxte under namnet De Lamothe,
till dess han 1825 antog namnet Girardin och uppgaf
sig vara son till general Alexandre de G., hvilken
äfven senare erkände honom såsom sådan. Under detta
namn uppträdde han ock med sina båda första literära
alster: Émile (1827; 4:de uppl. 1853) och Au hasard,
fragments sans suite d’une histoire sans fin (1828),
af hvilka det förra är en berättelse om hans börd och
första ungdom. Ungefär samtidigt med utgifvandet af
dessa arbeten utnämndes han till konstinspektör. Vid
denna tid började han också sin publicistiska
verksamhet, i det han då uppsatte tidningarna "Le
voleur" (1828) och "La mode" (1829), som båda väckte
stor uppmärksamhet. Efter julirevolutionen utgaf han
efter hvarandra "Journal de connaissances utiles"
(1831), som på en månad hann en upplaga af 120,000
exemplar, "Journal des instituteurs primaires",
"Musée des familles" (1833), "Almanach de France"
(1834), som från början trycktes i en million
exemplar, samt kartverken "Atlas de France" och "Atlas
universel". Dessa publikationer såldes till ett mycket
lågt pris och föregåfvos hafva utgått från en "société
nationale pour l’émancipation intellectuelle". Vid
samma tid kastade G. sig in i åtskilliga tvetydiga
affärsföretag, genom hvilka flere enskilda personer
och familjer ruinerades. Den 1 Juli 1836 började
han utgifva "La presse", ett konservativt organ,
som gjorde en formlig revolution inom pressen,
bl. a. genom sitt låga pris, genom införandet af
reklamen och romanföljetongen samt genom en hänsynslös
polemik. Denna ledde särskildt till en duell mellan
honom och Armand Carrel, hvilken ihjälsköts af G. 1834
utsågs han första gången till deputerad, omvaldes
1838 och erhöll 1839, till följd af ministerielt
inflytande, ett nytt mandat, hvilket dock kasserades,
då han icke kunde bevisa sig vara fransman. 1842
blef han åter deputerad, och valet, ehuru lifligt
bekämpadt, godkändes denna gång med stor majoritet
af kammaren. Då regeringen, trots hans tjenster, ej
ville tillfredställa hans ärelystnad och göra honom
till minister, förklarade han henne krig och förutsade
julimonarkiens fall, långt innan den inträffade. Kort
före februarirevolutionen 1848 uppmanade han på ett
pockande sätt Ludvig Filip att abdikera och förklara
hertiginnan af Orléans för regentinna, i hvilket fall
han räknade på att blifva minister. Efter revolutionen
slöt han sig till det republikanska partiet och
försvarade i början provisoriska regeringen, hvilken
han straxt derpå bekämpade, när den ej lönade hans
tjenster. Sedan anbefallde han till en början Louis
Napoleons kandidatur till presidentskapet, men
gjorde snart åter opposition, då denne ej ville ingå
på hans program. G. kastade sig nu afgjordt i armarna
på socialismen. 1850 invaldes han åter i kammaren och
hörde der till "bergets" ytterlighetsmän, men öfvergaf
i Aug. s. å. äfven detta parti. Samtidigt lemnade han
redaktionen af "Presse". Efter d. 2 Dec. 1851 blef
G. på obestämd tid förvisad från Frankrike, men fick
återvända i Febr. 1852, då han återtog ledningen af
"Presse", som han behöll till 1856, då han sålde den
till bankiren Millaud för 800,000 fr. När han likväl
ej häller då lyckades erhålla den åtrådda portföljen,
återtog han 1862 sin publicistiska verksamhet, var
å nyo till 1866 ledaren af "Presse" och grundlade
1867 "Liberté", som han nyttjade till de vildaste
upphetsningar mot Preussen. Under ministèren Ollivier
sålde han 1870 denna tidning för 1 mill. fr. och
lemnade ännu en gång publiciteten med säker utsigt att
blifva utsedd till senator; detta val hann dock icke
offentliggöras före kejsaredömets störtande. Under
fransk-tyska kriget nådde hans utbrott mot Preussen
höjden af våldsamhet. Redan före belägringen af Paris
flyttade han till Limoges, der han uppsatte tidningen
"La défense
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
