Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Girgenti - Girland - Giro - Girobank - Girodet-Triosson, Anne Louis de Coussy - Girometti, Giuseppe - Giron - Gironde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biskopssäte. Staden ligger midt i det sicilianska
svafveldistriktet. och G:s hamn, Porto Empedocle, är
förnämsta utskeppningsorten för svafvel. Af den
forntida staden Akragas l. Agrigentum, som låg något
närmare hafvet, finnas flere märkliga ruiner.
Girland. Se Guirlande.
Giro [dsji-], Ital., vändning; handelst., påteckning
å baksidan af en vexel, hvarigenom denna öfverlåtes
på annan person, endossement (se d. o.). – Girant,
den som öfverlåter en vexel.
– Girat, den på hvilken en vexel öfverlåtes.
– Girera, öfverlåta en vexel.
Girobank. Se Bank, sp. 1519.
Girodet-Triosson [sjiråde-triåsåns], Anne
Louis de Coussy, fransk historiemålare, f. 1767,
d. 1824, inträdde vid 15 års ålder i Davids atelier,
men intog snart en egen ställning till dennes
riktning. Inom den klassiska skolan var nämligen
G. ett förebud till den i 1800-talets början
inbrytande romantiken. 1789 erhöll han det romerska
priset och reste till Italien, der han vistades i Rom
och Neapel i 5 år. Derifrån hemsände han 1792 Endymion
(nu i Louvre), som midt under revolutionen gjorde
stor verkan med sin poetiska stämning, i motsats
till de annars vanliga patetiska framställningarna
af romersk dygd. Återkommen till Paris, fann han der
under direktoriet nya seder och en konst, som vände
sig till den s. k. "grekiska" nakenheten. I den
andan utförde G. en Danae (nu i Leipzigs museum),
hvilken dock mera liknar en Fryne än den naiva
grekiska sagomön. Derefter utförde han, 1801, för
Bonaparte en tafla efter sitt eget sinne: De franske
generalernas skuggor mottagas på de elyseiska fälten
af Ossian och Fingals efterkommande (nu i Petersburg),
en målning, som på grund af sin orimlighet ej
väckte och ej kunde väcka deltagande. Så mycket
större framgång hade Scen från syndafloden (1806,
nu i Louvre), som förebådade den gryende romantikens
lust för skildringen af det gräsliga. Den akademiska
behandlingen af det nakna, den konstlade anordningen
och de ingalunda behagliga linierna i denna tafla
verka dock numera rent af frånstötande. Bättre
intryck gör än i dag Atalas begrafning, med ämne ur
Chateaubriands dikt (1808, nu i Louvre). I detta
arbete gick G. nyromantiken direkt i förväg och
skapade på samma gång sitt bästa verk. Dessutom
bidrog han till de officiella tidsskildringarna i
Versailles med ett par stora, men obetydliga taflor,
Napoleon mottager staden Wiens nycklar (1808) och
Upproret i Kairo (1810). Framställningen af sådana
scener ur verkligheten var icke G:s sak. Efter 1810
producerade han föga. Han sysselsatte sig mest med
att illustrera skalder, såsom Racine, Virgilius,
Anakreon, Bion, Moschos m. fl., hvarjämte han
skref ett originalpoem om måleriet och öfversatte
grekiska och romerska skalder, såsom Anakreon
och Catullus. Endast en målning härstammar från
de senare åren af hans lif, nämligen Pygmalion,
som med häpnad ser sin elfenbensstod få lif (1819),
målad efter 10:de boken af Ovidius’ metamorfoser. –
G. står i sin stil vacklande mellan den klassiska och
den romantiska skolan, tillhörande den senare genom
sitt val af ämnen, den förra åter genom det
hufvudsakligen konstnärliga, nämligen formen. Han gör
ett visst sällsamt, förvirradt intryck derigenom
att hans öfverdrifter i uppfattningen, hans
utsväfningar in på det gräsligas område, likasom
hans lust för den sentimentalt lyriska stämningen
och för egendomliga ljuseffekter framträda i och
jämte den korrekta akademiska formen samt med
den klassiska skolans reglerade linieföring och
på samma gång maniereradt excentriska åtbörder.
C. R. N.
Girometti [dsji-], Giuseppe, italiensk stensnidare
och medaljgravör, f. 1780 i Rom, d. derstädes 1851,
var i sitt fack den mest framstående konstnär
i Europa. Han egde särskildt en beundransvärd
skicklighet i att för sitt ändamål nyttja de
olikfärgade lagren i de ädla stenarna. Bland hans
yppersta intaglio-arbeten må nämnas kaméerna med
Canovas Persevs, Terpsichore och Magdalena, Teneranis
Psyche, en Hebe (egen komposition), porträtt af
Napoleon, Plus VIII, Washington m. fl. samt de tio
i Vatikanens bibliotek befintliga gemmerna. Hans
medaljer öfver kardinal Consalvi, Canova m. fl. räknas
bland de bästa i sitt slag. I förening med Cerbara
och sin son, Pietro G., som var stämpelsnidare,
utgaf han en samling minnespenningar med porträtt af
ryktbara italienare.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
