Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Girondister - Girre - Girs, Aegidius - Girvuxet - Giseke, 1. Nikolaus Dietrich - Giseke, 2. Heinrich Ludwig Robert - Gisel - Giske l. Giskö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Girondister [sji-], Fr. Girondins, under den stora
franska revolutionen den mera moderata fraktionen
af jakobinpartiet, så kallad emedan denna fraktions
främste män voro valde af departementet Gironde. Till
den i Okt. 1791 sammanträdande Lagstiftande
församlingen hade Gironde sändt de utmärkte talarna
Gensonné, Guadet, Vergniaud, J. F. Ducos och
Grangeneuve, till hvilka slöto sig åtskilliga från
andra orter skickade medlemmar af församlingen, såsom
Roland, Isnard, Valazé, Condorcet, Brissot. Den
egentliga ledningen af partiet tillhörde Brissot
och m:me Jeanne Roland, hvilken t. o. m. kallades
"Girondens själ". Girondisterna älskade med passion
revolutionen och svärmade för en republik efter
grekiskt och romerskt mönster; men de saknade förmåga
att bedöma situationens kraf och frigjorde krafter,
som de ej kunde beherska, samt vidtogo åtgärder,
som slutligen framkallade både deras eget och
fäderneslandets förderf. Måste girondisterna således
strängt klandras såsom statsmän, ligger dock i deras
lidelsefulla sträfvan för ett ideelt mål ett på en
gång försonande och tjusande drag. Efter att hafva
d. 10 Mars 1792 sprängt ministèren och genomdrifvit,
att girondisterna Roland, Dumouriez Lacoste,
Clavière, Duranthon och de Grave (hvilken snart
efterträddes af Servan) utnämndes till ministrar,
förmådde de konungen att sjelf föreslå utfärdandet
af en krigsförklaring mot Österrike och Preussen,
hvilket förslag genast antogs af lagstiftande
församlingen (d. 20 April 1792). Girondisterna
arbetade systematiskt på undergräfvandet
af konungamakten, föreslogo tvångslagar mot
emigranterna och de edsvägrande presterna samt beslöto
inkallandet till Paris af 20,000 s. k. federerade
(se Federation). Då konungen (d. 13 och 17 Juni 1792)
afskedade girondist-ministèren, hvilken hofvet
kallade sans-culotte-ministèren, utbröt d. 20
Juni ett uppror, hvilket girondisterna åtminstone
ej sökte förhindra. Inseende det samhällsvådliga i
Paris-demagogernas sträfvanden, sökte girondisterna
nu, ehuru förgäfves, närma sig konungen. Till följd
af upproret d. 10 Augusti 1792, då konungamakten
suspenderades och den k. familjen insattes i
Temple, återvunno väl girondisterna några platser
i ministèren, men förlorade likväl allt inflytande
på revolutionens gång. Deras förändrade ställning
visade sig vid Nationalkonventets sammanträdande
(d. 21 Sept. 1792). De utgjorde det konservativa
partiet och intogo den högra sidan af konventets
sal. De dels utstöttes, dels utgingo frivilligt
ur jakobinklubben. Till en början hade de dock
majoriteten i konventet. Efter att hafva förklarat
konungavärdigheten afskaffad (21 Sept.) och vidtagit
några åtgärder till lugnets upprätthållande, inledde
de rättegången mot Ludvig XVI, i förhoppning att
"genom en dylik förödmjukelse kunna tillfoga
monarkien dödsstöten". Ehuru de i sjelfva verket
ej önskade konungens död, röstade de likväl, de
fleste af dem i sin förskräckelse för den lägre
Paris-befolkningens påtryckning, för hans afrättning
(16 Jan. 1793). Deras försök att, sedan de nått sitt
mål, republiken, stäfja den växande anarkien och den
revolutionära fanatismen
ledde dem in i en strid på lif och död med bergpartiet
och Paris’ municipalstyrelse, kommunen. Denna strid
inledde de med misslyckade anklagelser mot Danton
(d. 1 April 1793), hvilken en kortare tid varit deras
bundsförvändt, och Marat. Sedan genomdrefvo de (d. 18
Maj s. å.), att ett 12-mannautskott tillsattes för att
undersöka paris-kommunens uppförande, samt att Hébert
och några andra orostiftare häktades. Jakobinerna
svarade på dessa åtgöranden med en uppresning, som
hade till följd 32 girondisters fängslande (d. 2
Juni). Den 3 Okt. 1793 arresterades ytterligare
73 deputerade, hvilka protesterat mot förfarandet
d. 2 Juni, och d. 31 Okt. gingo 20 girondister till
döden, bland dem Brissot, Gensonné, Vergniaud och
Ducos. Valazé hade sjelf dagen förut stött dolken
i sitt bröst; de öfriga 11 af de 32, som fängslats
d. 2 Juni, hade flytt ur fängelset och ställt sig i
spetsen för de resningar, som utbröto på åtskilliga
håll i landsorten. Efter skräckväldets fall (Juli
1794) återinkallades i konventet de 73 och kort
derefter äfven de öfrige girondisterna (d. 8 Mars
1795). Deras makt var dock för alltid bruten. Jfr A.
de Lamartine: "Histoire des Girondins"; Granier
de Cassagnac: "Histoire des Girondins" m. fl.
V. K-r.
Girre. Se Arsjin.
Girs, Aegidius, historieskrifvare, skall hafva
blifvit född i Södermanland på 1580-talet. Under
Gustaf II Adolfs regering utsågs han till lärare
för konungens "kammardrängar", hvilken syssla han
beklädde till 1622. Han fick 1627 (1626) en plats i
rikets kansli och riksarkiv, med särskildt uppdrag
att författa Vasarnas historia. Han kallades derifrån
till sekreterare i Svea hofrätt, hvarest han 1635
förordnades till assessor. Död 1639. Mest bekant är
G. för sina krönikor öfver de tre första regenterna
af Vasaätten: Konung Gustaf I:s och Konung Erik
XIV:s chrönikor (1670), Konung Johan III:s chrönika
(1745). Något större värde för historieskrifningen
ega de icke. Fr. W.
Girvuxet säges virket af sådana träd vara, hvilka till
följd af för hastig tillväxt fått löst och dåligt trä.
C. G. Hz.
Giseke. 1. Nikolaus Dietrich G., tysk skald, f. 1724,
d. 1765 som superintendent och konsistorialassessor i
Sondershausen, skref lyriska, episka och didaktiska
skaldestycken, utgifna 1767 under titeln Poetische
werke. – 2. Heinrich Ludwig Robert G., den förres
sonsons son, tysk författare, f. 1827 i Marienwerder,
har skrifvit novellerna Moderne titanen (1850) och
Pfarr-röschen (2:dra uppl. 1854), romanerna Otto
Ludwig Brook (1862) och Käthchen (1864) samt flere
skådespel: Va banque (1855), Die beiden Cagliostro
(1858; 2:dra uppl. 1872), Kurfürst Moritz von
Sachsen (1860; 2:dra uppl. 1872) och Lucifer oder
die demagogen (1861), äfvensom en samling Dramatische
bilder aus deutscher geschichte (1865).
Gisel (Isl. Gisl), Nord. mytol., en af åsagudarnas
hästar, som omnämnes i Grimnesmål. Namnet betyder
stråle l. den strålande. Th. W.
Giske l. Giskö (Fornn. Giski; á Giska, på G.),
en jämn och fruktbar ö i Borgunds socken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
