Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - God save the king - Gods-hall - Godt - Godthjod - Godthåb - Godtycke - Godwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyförfattad text af den slesvigske skalden Heinrich
Harries), derpå till Tyskland 1793 (med Harries
danska text öfversatt af B. G. Schumacher,
som oriktigt uppgifver sitt arbete vara en
omarbetning från engelskan) och slutligen
till Sverige 1805 (med text öfversatt
från engelskan af A. N. Edelcrantz). Jfr
"Svensk musiktidning" n:o 10, 1881.
A. L.
Gods-hall. Se Banhall.
Godt, filos., hvarje verkligt eller möjligt innehåll
i menniskans vilja. "I sjelfva verket är det för
menniskan lika nödvändigt att vilja det goda som
att lefva och andas." Men det goda för menniskan kan
framträda i flere olika former, hvilka delvis stå i
strid mot hvarandra. Detta får sin förklaring deri att
mennniskans vilja är en enhet af motsatta viljor. Allt
godt tillfredsställer viljan ur någon synpunkt,
men alltefter som denna synpunkt är mer eller mindre
väsentlig, säges det goda vara ett godt af högre eller
lägre art. Redan inom det sinliga området förefinnas
dylika motsatser, men alldenstund menniskan är ett
sinligt förnuftigt väsende, förefinnes ock en motsats
mellan tvänne hufvudarter af godt för hennes vilja,
nämligen det sinligt goda, d. v. s. det angenäma
och nyttiga, och det förnuftigt goda, d. v. s. det
rätta. Det sinligt goda hvars vinnande väl kan vara
ett mer eller mindre trängande behof för menniskan,
men ej gör sig gällande som en oafvislig fordran,
som kräfver aktning, utan är ett relativt godt,
förutsätter, för att vara verkligt, ej blott att
viljan riktas derpå, utan äfven yttre omständigheter;
men det förnuftigt goda, som uppträder såsom
oafvisligen fordrande och är ett absolut godt,
förutsätter för sin verklighet endast att menniskan
sjelf är god eller vill det goda, ty "det finnes
ingenting absolut godt, utom allena en god vilja".
L. H. Å.
Godthjod, Nord. mytol., ett i flere eddasånger
förekommande namn på ett mytiskt land eller
folk. Några uttolkare anse ordet beteckna
"gudarnas land", andra öfversätta det med "götarnas
(d. v. s. menniskornas) land". Sistnämnda tolkning
öfverensstämmer bättre med sammanhanget på de
ställen, der ordet förekommer. Jfr Gauthjod.
Th. W.
Godthåb, den äldsta danska, af H. Egede 1721
grundlagda kolonien på Grönland, är belägen under 64°
10’ n. br. Säte för inspektören i Syd-Grönland och för
ett seminarium för utbildande af infödde kateketer.
Godtycke, filos., menniskans sinliga begärförmåga,
tänkt såsom väljande mellan olika begär. Detta
val är visserligen fritt så till vida, som det
på begärförmågan sjelf beror, hvilket begär hon
faktiskt besluter sig för att söka tillfredsställa;
men så långt godtycket sträcker sig, förefinnes
intet medvetet och afsigtligt sammanhang emellan
motiven samt ej häller emellan de valakter, genom
hvilka dessa af viljan väljas. Den godtyckliga
menniskan vet ej hvarför hon vill det hon vill; hon
vill det, emedan det för tillfället behagar henne,
icke derför att det står i öfverensstämmelse med eller
befordrar någon grundsats, som hon uppställt för sitt
handlingssätt. Väl förefinnes något sammanhang
äfven i den mest godtyckliga menniskas görande och
låtande, men detta sammanhang har ej sin grund i
någon afsigtlighet hos hennes vilja, utan i tendenser,
som härröra från ett ännu lägre område, från hennes
drifter och instinkter. Beroende af dessa tendenser
och af de tillfälligt framträdande begärens skiftande
lif, är den nyckfulla menniskan vida mindre fri,
än man vanligen tror. Sin frihet i högre bemärkelse
vinner menniskan såsom afsigtligt viljande och
handlande efter bestämda grundsatser. Låter
hon begären råda, få vanligen ett eller några
beslägtade begär öfverhanden, stegras till passion
och drifva menniskan allt längre i ofri riktning. –
På lägsta ståndpunkt röjes godtycket såsom en
förmåga att afbryta en viss instinktiv verksamhet
och börja en annan, utan att någon förändring hos
drifterna dertill gifver omedelbar anledning. På
högre ståndpunkt blifver valet tydligare och
paras med en viss grad af afsigtlighet. Så kan en
menniska visa mycken afsigtlighet, besinning och
sjelfbeherskning, när det gäller att välja medel till
begärens tillfredsställelse, ehuru begäret sjelf är
godtyckligt valdt. Ett exempel derpå erbjuder ofta den
hat- och hämdlystna menniskan. Detta visar en hög grad
af medvetenhet inom en sfer af viljelifvet, under det
sammanhanget mellan denna och lifvet i det hela ännu
är föga medvetet och afsigtligt bestämdt. Så länge
menniskan är sinligt viljande, qvarstår detta i viss
mån. Hon må huru planmässigt som hälst ordna sitt lif,
så är dock den allmänna form, under hvilken hon söker
"lyckan", alltid i viss mån godtyckligt vald. En kan
företrädesvis söka den i makt, en annan i rikedom,
en tredje i njutning o. s. v. Godtyckligheten lemnar
aldrig det sinliga viljelifvet, ty sinligheten är
alltjämt mer eller mindre tillfälligt bestämd. För
den sedliga menniskan äro de sinliga begären ett
område, som skall bestämmas och ordnas efter sedliga
grundsatser. Men detta ordnande skall ske på organiskt
sätt. Menniskan skall ej i första rummet söka
undertrycka sina begär, utan förnuftsenligt organisera
dem och låta dem fritt verka inom en af förnuftet
utstakad sfer. Hon hemfaller derför ej häller till
pedanteri, utan gifver jämväl sitt godtycke ett
visst spelrum. L. H. Å.
Godwin [gådoin], engelsk jarl, "den förste engelske
statsman, som hvarken var kung eller prest", var
född i slutet af 900-talet. Redan hos Knut den store
(1017–35) stod G. i stort anseende, men nådde höjden
af inflytande under Edvard Bekännaren (1042–66), till
hvilkens upphöjande på tronen han kanske kraftigast
bidrog. Edvard gifte sig med hans dotter Editha,
gjorde honom till jarl öfver hela England söder om
Themsen och ämnade gifva hans söner, Harald och Sven,
Ost-Anglia och Mercia till jarldömen. G:s makt räckte
ej länge. Konungens böjelse för normander retade
G. och de öfriga sachsiske stormännen. Deras harm
visade sig bl. a. deruti att, då konungens svåger,
grefve Eustace af Boulogne, öfverfölls af innevånarna
i Dover, hvilken ort låg inom G:s jarldöme, G.,
långt ifrån att straffa sina underlydande, tvärtom
samlade trupper för att fördrifva främlingarna. Edvard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
