Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gramineæ - Grammaticus - Grammatik - Grammatiker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bamburöret skjuter upp med ett stamlikt, trädartadt
strå till en höjd af 15–18 m. och bildar i de
tropiska sumptrakterna ogenomträngliga rörskogar. I
Sverige erinrar den vanliga rör-vassen, Phragmites
cowmunis Trin., genom sin resliga växt i någon mån
om sina storväxta anförvandter inom tropikerna. –
Gräsens familj är för menniskan af den allra största
vigt. Deras blad och strån lemna föda åt boskapen,
och frukterna innehålla kolhydrat (stärkelse etc.),
som tjena menniskan omedelbart till näring. Till
gräsen höra de i norden vanliga sädesslagen hvete,
råg, korn, hafre och de i varmare land odlade majs,
ris, durrha, hirs m. fl. Genom odlingen har af dessa
sädesslag en mängd artförändringar uppkommit. Genom
gräsfrönas groning, vid deras s. k. mältning,
omsättes deras stärkelse till socker, som sedan genom
jäsning delas i kolsyra och alkohol; sålunda beredes
af sädesslagen olika spritdrycker. Socker erhålles i
stor mängd af den saft, som fyller cellerna i märgen
hos sockerröret (Saccharum officinarum L.). De torkade
stråna, halmen, af flere gräs användas till flätning
af hattar, korgar o. d., och espartogräset l. jute
(Stipa tenacissima L.), i Spanien och norra Afrika,
lemnar material till starka gröfre väfnader. En del
gräs äro välluktande genom sin halt af flyktig olja,
såsom de den svenska floran tillhörande vårbrodden
(Anthoxanthum odoratum L.) och majgräset (Hierochloa
borealis L.) samt tropikernas Andropogon-arter. –
Giftiga egenskaper träffas högst sällan hos gräsen,
såsom hos Dårrepet (Lolium temulentum L.) och den
peruanska Festuca qvadridentata H. B., hvarjämte
blåtåteln (Molinia coerulea Mönch) under blomningen
anses farlig för hästar. Afförande egenskaper finnas
hos de syd-amerikanska Bromus purgans L. och
Br. catharticus Vahl. O. T. S.
Grammaticus. Se Grammatiker.
Grammatik (Lat. grammatica, Grek. grammatike,
af gramma, bokstaf) var hos forntidens greker och
romare liktydigt med språk- och literaturkännedom i
vidsträcktaste mening. Numera förstås dermed endast
språklära, eller en systematisk framställning
af språkets lagar. Såsom sådan innehåller hvarje
fullständig grammatik följande hufvudafdelningar:
ljudlära (fonetik), böjnings- l. flexionslära, stam-
och ordbildningslära samt ordfognings- eller satslära
(syntax). För öfrigt gifves det efter olika syftemål
och behandlingssätt flere olika arter af grammatik. Så
t. ex. har man talat om en allmän grammatik, hvilken
skulle hafva till uppgift att, utan inskränkning till
några särskilda språk, i allmänhet utreda lagarna för
den menskliga språkförmågan, eller med andra ord det
för alla språk gemensamma och väsentliga, i motsats
mot speciel grammatik, som sysselsätter sig med de
inom de särskilda språken gällande reglerna. Den
s. k. allmänna grammatiken har numera till stor
del kommit ur bruk, sedan grundligare språkstudier
ådagalagt, att verklig insigt i språkets lagar
kan vinnas endast på den speciella forskningens
väg. Rationel grammatik har till uppgift att åt de
särskilda språkformerna och språklagarna gifva en
ur det i fråga
varande språkets natur hemtad förklaring; empirisk
kallas deremot den, som endast gifver en under vissa
rubriker ordnad beskrifning af de förekommande
språkformerna och deras användning. Inskränker
sig den empiriska grammatiken till en kortfattad
framställning af de hufvudsakligaste språkreglerna,
kallas den skol- l. elementargrammatik. Jämförande
l. komparativ grammatik kallas en sammanställning
af lagarna för flere beslägtade språk, t. ex. de
germanska, slaviska, romanska, eller i ännu
vidsträcktare omfattning de indoeuropeiska, semitiska,
turanska språken o. s. v. Historisk grammatik redogör
för språkformerna i deras successiva utveckling,
vare sig inom något visst språk eller med afseende
på dettas härledande från ett äldre grundspråk. Då
emellertid historiskt språkstudium icke med framgång
kan bedrifvas, utan att hänsyn tages till motsvarande
utvecklingsprocesser inom de beslägtade språken, och
å andra sidan jämförelsen af sins emellan beslägtade
språk med nödvändighet leder till aktgifvande på
deras föregående utvecklingsstadier, gripa jämförande
och historisk grammatik in i hvarandra och utgöra i
sjelfva verket blott olika sidor af samma sak. Till
en viss grad måste hvarje vetenskaplig grammatik
vara på en gång jämförande och historisk, och
det är denna dubbla riktning, som hufvudsakligen
utmärker nutidens grammatiska studium. Jfr Filologi.
A. M. A.
Grammatiker (Lat. grammaticus, Grek. grammatikos
l. grammatistes, af gramma, bokstaf), "skriftlärd",
kallades hos greker och romare en hvar som egnade
sig åt studiet af språk och literatur eller åt
undervisning i dessa ämnen (se Grammatik). Ordet
träffas första gången hos Platon och betecknade
till en början endast kännedomen om bokstäfverna
(grammata), eller konsten att läsa och skrifva. Äfven
under följande tider menades med grammatiker ofta
elementarlärare, och titeln var sålunda föga
ansedd, hälst undervisarens kall ofta utöfvades
af slafvar och frigifne. Men i den mån språket
och literaturen, särdeles under den alexandrinska
perioden (från 3:dje årh. f. Kr.), började göras
till föremål för vetenskaplig forskning, blef
benämningen grammatiker liktydig med "kritiker"
eller "filolog". Hans uppgift var att icke blott
i språkligt, utan äfven i exegetiskt, kritiskt,
literaturhistoriskt och antiqvariskt intresse
bearbeta den äldre literaturen. Förvånande äro
i sanning den lärdom och den forskningsflit, som
nedlagts på dessa vidtomfattande studier. Bland det
stora antalet framstående grekiske grammatiker må
nämnas: Zenodotos från Efesos (omkr. 280 f. Kr.),
Aristofanes från Byzantion (omkr. 200) Aristarchos
från Samothrake (omkr. 170), alla tre bosatta i
Alexandria samt hvar och en på sin tid föreståndare
för det stora ptolemseiska biblioteket; Krates
från Mallos, motståndare till den alexandrinska
skolan (omkr. 170); Dionysios Thrax, författare
till den första grekiska språklära, och Didymos,
med tillnamnet Chalkenteros, båda i Alexandria under
första årh. f. Kr.; Dionysios från Halikarnassos,
Augustus’ samtida, bosatt i Rom; Apollonios
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
