Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiker - Grammatisk accent - Grammatit - Grammont (stad) - Grammont, ätt - Gramont, Antoine Agénor Alfred - Grampian-bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dyskolos, den vetenskapliga syntaxens grundläggare
i Rom och Alexandria, i 2:dra årh. e. Kr.; dennes
son Aelius Herodianus, hvilken i ett vidlyftigt
arbete afhandlade läran om accent, qvantitet och
spiritus; Longinus (3:dje årh.)Dyskolos, den vetenskapliga syntaxens grundläggare
i Rom och Alexandria, i 2:dra årh. e. Kr.; dennes
son Aelius Herodianus, hvilken i ett vidlyftigt
arbete afhandlade läran om accent, qvantitet och
spiritus; Longinus (3:dje årh.) och Proklos
(5:te årh.). Samlingar af deras skrifter finnas
dels i en s. k. aldinsk upplaga (1495–1524), dels i
"Anecdota graeca", utgifna af Villoison, A. I. Bekker
m. fl. – Hos romarna gafs första väckelsen till
grammatiska studier af den ofvannämnde Krates,
hvilken såsom konung Attalos’ sändebud, år 167
f. Kr. besökte Rom och under en längre vistelse
derstädes höll föredrag öfver det grekiska och
latinska språket. Grammatikens studium blef sedermera
en modesak, och många bland Roms förnämsta män
egnade sin flit åt vetenskapligt bearbetande af det
romerska språket och literaturen. En framstående plats
på detta område intogo under den äldre tiden Aelius
Stilo, Roms äldste filolog, Terentius Varro, dess
förnämste polyhistor, af hvars värderika arbete "De
lingua latina" ("Om latinska språket") en del finnes
i behåll, och Nigidius Figulus m. fl. Äfven Julius
Caesar fann mellan krigen och statsmannabestyren
tid till grammatiska studier och försökte i sin
skrift "De Analogia" en deduktion af den latinska
formläran. Till kejsaretidens första århundrade höra
Verrius Flaccus, Julius Hyginus, Asconius Pedianus
m. fl. Grammatisk undervisning meddelades i en mängd
grammatikskolor. Från Hadrianus’ tid (förra hälften
af 2:dra årh.) gjorde sig inom dessa en förändrad
riktning gällande, i det att det literaturhistoriska
och antiqvariska momentet fick träda tillbaka för
det rent språkliga, hvartill äfven räknades metrik
och prosodi. Äfven började man alltmera att, med
uppgifvande af sjelfständig forskning, inskränka sig
till att för skolans behof i kortfattade läroböcker
sammanställa ett urval af det under den föregående
tiden sammanbragta materialet. Denna riktning
fortsattes sedermera långt fram i medeltiden, och
det är hufvudsakligen denna efterskörd af excerpt
och kompendier, hvilken vi hafva att tacka för vår
kännedom om det grammatiska studiet i Rom under äldre
tider, från hvilka intet fullständigt verk finnes i
behåll. De romerska grammatikernas skrifter finnas
utgifna i flere samlingar, den fullständigaste och
bästa af H. Keil, hvilken samling började utgifvas
1854. A. M. A.
Grammatisk accent. Se Accent.
Grammatit, miner. (af Grek. gramma,
bokstaf, med afseende derpå att mineralet
ibland finnes inväxt i andra mineral och dervid
frambringar bokstafsliknande figurationer), ett till
hornblendegruppen hörande bisilikat af kalk och talk,
som bildar långa, stängliga, färglösa, hvita eller
grönaktiga, glasglänsande aggregat. Grammatiten
anträffas oftast i korniga kalkstenar, såsom vid
Malsjö i Värmland, men äfven på malmförande lager,
t. ex. vid Falun, Dannemora. P. T. C.
Grammont [-mång], stad i Belgien. Se Geertsbergen.
Grammont [-mång], fransk adlig ätt från Bourgogne,
med anor från 11:te årh., har sitt namn efter slottet
G. i Franche-Comté (mellan
Vesoul och Montbéliard). 1656 blef området
G. ett grefskap. 1708 erhöll grefve Michel de
G. markisatet Villersexel, hvarefter slägten G. haft
markistitel. Af slägtens medlemmar, bland hvilka tre
varit ärkebiskopar i Besançon, märkes riddaren Guy
de G., hvilken eskorterade de "heliga tre konungars"
reliker från Milano till Köln. En gren af slägten
lefver i Österrike, der en ättling af densamma, Johann
Nepomuk, blifvit upphöjd till friherre v. Linthal.
Gramont [-mång], Antoine Agénor Alfred, hertig de
G., fransk diplomat, f. 1819, genomgick polytekniska
skolan och utnämndes 1840 till underlöjtnant, men
lemnade redan s. å. krigstjensten. Vid 1848 års
revolution slöt han sig till prins Napoleon och
befordrades raskt på den diplomatiska banan. Han
utnämndes till ministre plénipotentiaire i Kassel
(1851), i Stuttgart (1852) och i Turin (1853),
till ambassadör i Rom (1857), i Wien (1861). I Maj
1870 öfvertog han utrikesportföljen i kabinettet
Ollivier och gaf genast prof på en kraftpolitik
mot Preussen. När d. 6 Juli 1870 frågan om prins
Leopolds af Hohenzollern-Sigmaringen val till
spansk konung bragtes på tal i Lagstiftande kåren,
förklarade G. under församlingens bifallssorl, att
den kejserliga regeringen icke kunde tåla, "att en
främmande makt kunde rubba Europas jämnvigt samt
sätta Frankrikes intressen och ära i fara genom att
uppsätta en af sina furstar på Karl V:s tron". Att
prinsen af Hohenzollern sjelfmant drog sig tillbaka
tillfredsställde icke G., utan han affordrade
preussiske konungen en särskild förbindelse rörande
denna sak. Konungens af Preussen vägran att afgifva
en sådan medförde en krigsförklaring från Frankrikes
sida. Efter fransmännens nederlag vid Wörth (d. 6
Aug. 1870) måste G., liksom de öfrige ministrarna,
afgå. Under de följande åren uppträdde han några gånger
för att försvara sin utrikespolitik, såsom i arbetet
La France et la Prusse avant la guerre (1872) och i en
uppsats i "Revue de France" (1878) under pseudonymen
"Andreas Memor". Död i Paris d. 18 Jan. 1880.
Grampian-bergen (Eng. Grampian mountains), berg
i Skotland, hvilka fylla hela södra delen af de
skotska höglanden, s. om Glenmore-dalen, och sträcka
sig från spetsen af halfön Cantire i nordöstlig
riktning i flere hufvudkedjor genom hela landet till
Kinnaird head, vid Nordsjön. Från Ben Nevis (1,343
m.), de britiska öarnas högsta berg, gå de centrala
G. i östlig riktning till trakten af Aberdeen, med
topparna Ben Alder (1,113 m.), Ben Dearg (1,082
m.) och Cairn Gowars (1,135 m.). Vid Cairn Celar
(1,021 m.), i närheten af Dees källor, utgår en gren
mot n. ö., de norra G., vanligen kallade Cairn Gorm
mountains, under det en tredje kedja, de södra G.,
löper i sydvestlig riktning nedåt Clyde-fjorden. De
särskilda bergskedjorna äro merendels skilda från
hvarandra genom djupa dalar, hvilka innesluta långa,
smala sjöar. Bergmassan består hufvudsakligen af
gneis och urskiffer, flerstädes genombruten af granit,
basalt och porfyr. Bergens måleriska form, de vackra
sjöarna och dalarna samt de härliga
och Proklos
(5:te årh.). Samlingar af deras skrifter finnas
dels i en s. k. aldinsk upplaga (1495–1524), dels i
"Anecdota graeca", utgifna af Villoison, A. I. Bekker
m. fl. – Hos romarna gafs första väckelsen till
grammatiska studier af den ofvannämnde Krates,
hvilken såsom konung Attalos’ sändebud, år 167
f. Kr. besökte Rom och under en längre vistelse
derstädes höll föredrag öfver det grekiska och
latinska språket. Grammatikens studium blef sedermera
en modesak, och många bland Roms förnämsta män
egnade sin flit åt vetenskapligt bearbetande af det
romerska språket och literaturen. En framstående plats
på detta område intogo under den äldre tiden Aelius
Stilo, Roms äldste filolog, Terentius Varro, dess
förnämste polyhistor, af hvars värderika arbete "De
lingua latina" ("Om latinska språket") en del finnes
i behåll, och Nigidius Figulus m. fl. Äfven Julius
Caesar fann mellan krigen och statsmannabestyren
tid till grammatiska studier och försökte i sin
skrift "De Analogia" en deduktion af den latinska
formläran. Till kejsaretidens första århundrade höra
Verrius Flaccus, Julius Hyginus, Asconius Pedianus
m. fl. Grammatisk undervisning meddelades i en mängd
grammatikskolor. Från Hadrianus’ tid (förra hälften
af 2:dra årh.) gjorde sig inom dessa en förändrad
riktning gällande, i det att det literaturhistoriska
och antiqvariska momentet fick träda tillbaka för
det rent språkliga, hvartill äfven räknades metrik
och prosodi. Äfven började man alltmera att, med
uppgifvande af sjelfständig forskning, inskränka sig
till att för skolans behof i kortfattade läroböcker
sammanställa ett urval af det under den föregående
tiden sammanbragta materialet. Denna riktning
fortsattes sedermera långt fram i medeltiden, och
det är hufvudsakligen denna efterskörd af excerpt
och kompendier, hvilken vi hafva att tacka för vår
kännedom om det grammatiska studiet i Rom under äldre
tider, från hvilka intet fullständigt verk finnes i
behåll. De romerska grammatikernas skrifter finnas
utgifna i flere samlingar, den fullständigaste och
bästa af H. Keil, hvilken samling började utgifvas
1854. A. M. A.
Grammatisk accent. Se Accent.
Grammatit, miner. (af Grek. gramma,
bokstaf, med afseende derpå att mineralet
ibland finnes inväxt i andra mineral och dervid
frambringar bokstafsliknande figurationer), ett till
hornblendegruppen hörande bisilikat af kalk och talk,
som bildar långa, stängliga, färglösa, hvita eller
grönaktiga, glasglänsande aggregat. Grammatiten
anträffas oftast i korniga kalkstenar, såsom vid
Malsjö i Värmland, men äfven på malmförande lager,
t. ex. vid Falun, Dannemora. P. T. C.
Grammont [-mång], stad i Belgien. Se Geertsbergen.
Grammont [-mång], fransk adlig ätt från Bourgogne,
med anor från 11:te årh., har sitt namn efter slottet
G. i Franche-Comté (mellan
Vesoul och Montbéliard). 1656 blef området
G. ett grefskap. 1708 erhöll grefve Michel de
G. markisatet Villersexel, hvarefter slägten G. haft
markistitel. Af slägtens medlemmar, bland hvilka tre
varit ärkebiskopar i Besançon, märkes riddaren Guy
de G., hvilken eskorterade de "heliga tre konungars"
reliker från Milano till Köln. En gren af slägten
lefver i Österrike, der en ättling af densamma, Johann
Nepomuk, blifvit upphöjd till friherre v. Linthal.
Gramont [-mång], Antoine Agénor Alfred, hertig de
G., fransk diplomat, f. 1819, genomgick polytekniska
skolan och utnämndes 1840 till underlöjtnant, men
lemnade redan s. å. krigstjensten. Vid 1848 års
revolution slöt han sig till prins Napoleon och
befordrades raskt på den diplomatiska banan. Han
utnämndes till ministre plénipotentiaire i Kassel
(1851), i Stuttgart (1852) och i Turin (1853),
till ambassadör i Rom (1857), i Wien (1861). I Maj
1870 öfvertog han utrikesportföljen i kabinettet
Ollivier och gaf genast prof på en kraftpolitik
mot Preussen. När d. 6 Juli 1870 frågan om prins
Leopolds af Hohenzollern-Sigmaringen val till
spansk konung bragtes på tal i Lagstiftande kåren,
förklarade G. under församlingens bifallssorl, att
den kejserliga regeringen icke kunde tåla, "att en
främmande makt kunde rubba Europas jämnvigt samt
sätta Frankrikes intressen och ära i fara genom att
uppsätta en af sina furstar på Karl V:s tron". Att
prinsen af Hohenzollern sjelfmant drog sig tillbaka
tillfredsställde icke G., utan han affordrade
preussiske konungen en särskild förbindelse rörande
denna sak. Konungens af Preussen vägran att afgifva
en sådan medförde en krigsförklaring från Frankrikes
sida. Efter fransmännens nederlag vid Wörth (d. 6
Aug. 1870) måste G., liksom de öfrige ministrarna,
afgå. Under de följande åren uppträdde han några gånger
för att försvara sin utrikespolitik, såsom i arbetet
La France et la Prusse avant la guerre (1872) och i en
uppsats i "Revue de France" (1878) under pseudonymen
"Andreas Memor". Död i Paris d. 18 Jan. 1880.
Grampian-bergen (Eng. Grampian mountains), berg
i Skotland, hvilka fylla hela södra delen af de
skotska höglanden, s. om Glenmore-dalen, och sträcka
sig från spetsen af halfön Cantire i nordöstlig
riktning i flere hufvudkedjor genom hela landet till
Kinnaird head, vid Nordsjön. Från Ben Nevis (1,343
m.), de britiska öarnas högsta berg, gå de centrala
G. i östlig riktning till trakten af Aberdeen, med
topparna Ben Alder (1,113 m.), Ben Dearg (1,082
m.) och Cairn Gowars (1,135 m.). Vid Cairn Celar
(1,021 m.), i närheten af Dees källor, utgår en gren
mot n. ö., de norra G., vanligen kallade Cairn Gorm
mountains, under det en tredje kedja, de södra G.,
löper i sydvestlig riktning nedåt Clyde-fjorden. De
särskilda bergskedjorna äro merendels skilda från
hvarandra genom djupa dalar, hvilka innesluta långa,
smala sjöar. Bergmassan består hufvudsakligen af
gneis och urskiffer, flerstädes genombruten af granit,
basalt och porfyr. Bergens måleriska form, de vackra
sjöarna och dalarna samt de härliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
