Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sommaren tillsamman och efterlemna stora sträckor
af dels osunda träskmarker, dels odlingsbar
jord. Huru stor del af landet som dervid kan
vinnas för odlingen beror af vattenafloppets
ändamålsenliga ordnande. Kopais (nu Topolia) i
Beotien och Trichonis (nu Vrachori) i Etolien äro
G:s mest betydande insjöar. – G:s klimat, utmärkt
genom sin milda, rena och ovanligt klara luft,
prisades redan af forntidens författare såsom en
bland de förnämsta orsakerna till de både kroppsliga
och andliga företräden, hvilka grekerna tillerkände
sig i jämförelse med andra folk. Naturligtvis artar
det sig tämligen olika i de norra och i de södra
delarna, på bergen och i dalarna, vid kusten och
i inlandet, men håller dock i det hela en lycklig
måtta mellan öfverdrifven köld och öfverdrifven
värme. Sträng vinter med snö och is förekommer i
vanliga fall endast i de högre bergstrakterna, likasom
å andra sidan sommarvärmen dämpas af svala bergs- och
hafsvindar. I de djupa kitteldalarna är dock hettan
mången gång ytterst besvärlig. Den största olägenhet,
hvarmed G. i klimatiskt hänseende har att kämpa, är en
öfverdrifven torka under den varma årstiden, emedan
från början af Juni till slutet af Augusti knappt
en droppe regn faller. Också är, med undantag af de
större och tillräckligt vattnade floddalarna, jordens
bördighet icke synnerligen stor, och många delar af
G. hafva ständigt behöft spanmålstillförsel från
utlandet. Till ersättning frambringar landet många
ädla trädfrukter, för hvilka dess klimat och jordmån
tyckas vara synnerligen passande. Förträffliga äro
dess fikon och oliver, hvilka redan under forntiden
utgjorde en betydande exportartikel. Äfven vinet
har af ålder odlats i G., och många sorter deraf,
särdeles på öarna, ega en sällsynt grad af godhet. På
sydkusten af Peloponnesos och på Kreta, hvars
klimat redan närmar sig norra Afrikas, komma till
och med dadelpalmens frukter till mognad. Apelsiner,
citroner, persikor m. fl. ursprungligen österländska
frukter, hvilka numera intaga en vigtig plats inom
G:s trädkultur, infördes först efter den klassiska
tidens slut. Af egentliga skogsträd äro eken, boken
och åtskilliga piniearter de förherskande. Skogarna
äro dock numera i de flesta delar af landet starkt
medtagna, hvilket i sin mån torde bidraga att öka
regnbristen. De högre, för åkerbruk otillgängliga
bergstrakterna erbjuda ett rikligt bete, och
boskapsskötseln har städse intagit ett framstående
rum bland landets näringar. Äfven jagten och fisket
lemna vigtiga bidrag till befolkningens uppehälle.
Landskapsindelning. Det gamla G. omfattade tre
hufvuddelar: Nord-G., Midt-G., l. Hellas (nu
Livadia l. Rumelia) och halfön Peloponnesos (nu
Morea). Nord.-G. upptogs af två stora landskap,
Epeiros (Lat. Epirus) vester och Thessalia öster om
Pindos. Det förra, till större delen upptaget af vilda
och ofruktbara berg, betraktades af forntidens greker
såsom ett mera "barbariskt", d. v. s. främmande,
än grekiskt land, ehuru den grekiska fornsagan just
dit förlade det äldsta Hellas. Tessalien, hvars
hufvudsakliga del är en af berg omsluten, vidsträckt
och bördig slätt, utgörande Peneios’
flodområde, har visserligen sedan urminnes tid egt
grekisk befolkning, men är dock snarare att betrakta
såsom en förgård till Hellas än såsom egentligen
tillhörande den helleniska statskomplexen, i hvars
historiska utveckling det föga deltagit. Från
Tessalien leder det smala passet vid Thermopylai
(mellan Oiteberget och Maliska viken) in i hjertat
af G., landskapet Fokis, kring berget Parnassos,
mellan Eubeasundet och Korintiska viken. I detta
landskap låg den frejdade orakelstadcn Delfoi
(Delphi) hvars åt Apollo helgade tempel mer än
något annat var G:s gemensamma nationalhelgedom. På
båda sidor om Fokis bodde inom tre från hvarandra
skilda områden lokrerna, och i vester tillstötte det
lilla berglandskapet Doris, hvilket gällde såsom den
doriska stammens moderland. Ännu längre mot vester
lågo Aitolia (Etolien) och Akarnania, bebodda af en
stridbar och kraftfull, men rå befolkning, hvilken
först sent höjde sig till politisk betydelse. I
s. ö. begränsades Fokis af Boiotia (Beotien), hvilket
i likhet med Tessalien är en vidsträckt, af floden
Kefissos (Lat. Cephisus, nu Potami l. Mavronero)
genomströmmad kitteldal, hvars djupaste del upptages
af sjön Kopais. Från denna uppstiger en töcknig
luft, hvilken ansetts ofördelaktigt inverka på
folkets andliga begåfning. Beotiens förnämsta stad
var Thebe, som äfven gjorde anspråk på att vara
den styrande inom de beotiska städernas förbund, men
dervid bekämpades i synnerhet af Orchomenos. Mellersta
G:s sydöstligaste landskap är Attika med hufvudstaden
Athenai (Athen). Det skiljes af berget Kithairon från
Beotien och bildar i hvarje afseende raka motsatsen
till detta. Dess mellersta del upptages af berg, utom
det ofvannämnda Parnes äfven Pentelikon l. Brilettos
(1,110 m.), Hymettos (nu Trelovuno, 1,027 m.) m. fl.,
och från dem sänker sig landet mot ö. och v. i en
af många smärre höjdsträckningar afbruten sluttning
mot hafvet. Attika är mindre fruktbart än de flesta
grekiska landskap, men njuter i stället fördelarna
af en äfven i G. ovanligt mild och ren luft, hvilken
i ej ringa grad torde hafva bidragit till den fina
och harmoniska utbildning, som kännetecknade det
attiska folket. En öfvergång från mellersta G. till
Peloponnesos bildar det lilla invid Isthmos
belägna landskapet Megara. – Peloponnesos’
landskapsindelning är med full bestämdhet gifven
genom halföns bergssystem. Från dess centrala del,
det berguppfyllda och svårtillgängliga höglandet
Arkadia, sänka sig med terrassformig sluttning de båda
kustlandskapen Achaja i n. och Elis i v., under det
att de mot s. ö. och s. utstrålande bergskedjorna
Parnon (nu Malevo, 1,937 m.) och Taygeton (nu
Pentedaktylo, med Peloponnesos’ högsta topp: Hagios
Elias, 2,409 m.) åtskilja de af Inachos’, Evrotas’ och
Pamisos’ floddalar bildade landskapen Argolis, Lakonia
l. Lakonika och Messenia. I halföns n. ö. hörn lågo
Sikyons och Korinthos’ stadsområden. Bland städer
märktes Argos, Tiryns och Mykenai, urgamla
acheiska konungastäder, hvilkas ruiner ännu i dag
väcka häpnad, Sparta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
