Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grekland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
l. Lakedaimon, Lakoniens hufvudstad, Messene,
med bergfästningen Ithome, och Megalopolis, de af
Epaminondas grundade nya hufvudstäderna i Messenien
och Arkadien, Elis, hufvudorten i landskapet af samma
namn, och det äfvenledes i Elis belägna Pisa, vigtigt
hufvudsakligen genom den till dess område hörande
tempelorten Olympia, slutligen Patrai i Achaja, vid
Korintiska viken, och de båda ofvan nämnda Sikyon
och Korinthos, hvars läge på den smala landtunga,
som sammanbinder G:s båda hufvuddelar och åtskiljer
dess haf, inom kort gjorde det till en af forntidens
mest betydande handelsstäder.
Bland de många öar, hvilka omgifva G:s kuster, märkas
i främsta rummet det långt ut i hafvet mot söder
liggande Kreta (nu Kriti l. Kandia) och Euboia (Eubea,
nu Egripo l. Negroponte), utmed nordöstra kusten af
Beotien och Attika, med hvilket senare land det under
långa tider var politiskt förenadt. Närmast i storlek
komma de utanför G:s vestra kust belägna Joniska
öarna, och spridda öfver hela södra delen af Egeiska
hafvet ligga Kykladernas och Sporadernas ögrupper.
Grekiska folket. Forntidens greker betraktade sig
såsom "autoktoner", d. v. s. såsom ledande sitt
ursprung från landets egen "svarta jord". Vår
tids vetenskap, företrädesvis den jämförande
språkforskningen, har dock till fullo ådagalagt,
att grekerna tillhöra den stora indoeuropeiska
folkstammen. Vid hvilken tid och under hvilka
förhållanden grekerna afsöndrat sig till ett eget
folk och invandrat i sitt nuvarande land veta
vi icke. Sannolikt har invandringen skett icke
uteslutande landvägen, norr om Egeiska hafvet,
utan tillika från Mindre Asiens vestra kust öfver
Arkipelagens ö-verld, hvilken lik en brygga utbreder
sig mellan de båda fastlanden. Redan från början
torde således hafva grundlagts den under följande
tider skarpt framträdande skilnaden mellan öst-
och vest-greker, fastlands-, kust- och öbor. De
förre representeras företrädesvis af dorer,
de senare af joner, dessa båda hufvudstammar,
hvilka kunna sägas bilda de båda motsatta polerna
inom den grekiska nationaliteten. Vid sidan af dem
uppträda såsom en tredje hufvudstam aioler (eoler),
hvilka under äldsta tider synas hafva intagit en
långt mera betydande ställning, än sedermera var
fallet. Till eolerna räknas i allmänhet de grekiska
stammar, hvilka under sågo- och hjeltetiden trädde
i spetsen för nationen och i de homeriska sångerna
betecknas med den gemensamma benämningen achajer
(acheer). Under den historiska tiden utgjorde dorerna
den herskande befolkningen inom större delen af
Peloponnesos (Argolis, Lakonien, Messenien, Korint,
Sikyon) och dessutom på Kreta samt i de två små
landskapen Megaris och Doris inom Midt-G., jonerna i
Attika, på Eubea och flertalet af Arkipelagens öar,
hvaremot Arkadien, Elis, Achaja, största delen af
Midt-G. äfvensom Tessalien gällde såsom eoliska
land. Grekerna voro ett till kropp och själ rikt
utrustadt folk. Allbekant är den grekiska typens af
den bildande konsten i idealiserad
fullkomlighet återgifna skönhet, framträdande
ej mindre i kroppsbyggnadens ädla harmoni än
i ansigtets fina bildning, hos hvilken den raka
profilen och den ovanligt stora ansigtsvinkeln äro
de mest utmärkande dragen. Hy och hår voro ljusa,
och ögonen blå. Med kroppens företräden stå själens
egenskaper i samklang, i det fantasiens rikedom och
känslans liflighet på det lyckligaste sätt motvägas
af förståndets skärpa, uppfattningens snabbhet
och en sund praktisk blick. Ett ovanligt utbildadt
skönhetssinne och en stark frihetskärlek äro likaledes
utmärkande drag hos den grekiska folkkarakteren. Till
dess skuggsidor höra stor benägenhet för sinlig
njutning, brist på ordhållighet och rättskänsla
i förening med ett allt för starkt utprägladt
förvärfsbegär. Äfven frihetskänslan urartade mången
gång till sjelfsvåld och laglöshet, hvarför äfven heta
partistrider och omstörtningar af samhällsskicket
hörde till ordningen för dagen. Naturligt är för
öfrigt, att folkkarakteren hos de olika stammarna
uppträder under skiftande former. Eolerna, hvilka
stannade på en lägre bildningsgrad än öfriga
greker och betraktades såsom i andligt hänseende
föga begåfvade, bibehöllo länge en viss okonstlad
enkelhet och hänförelse, hvarmed dock ofta var
förenad en grof och utsväfvande sinlighet. Dorerna,
från början härdade bergsbor, utmärkte sig, för så
vidt de bibehöllo stammens ursprungliga skaplynne,
genom fosterlandskärlek, tapperhet, laglydnad och
troget fasthållande af fäderneärfd sed, hvarmed
dock äfven följde en god portion af naturlig råhet
och bristande intresse för högre själsodling. Hos
jonerna, hvilkas lifliga lynne och stora mottaglighet
för alla nya intryck bildade den skarpaste motsats
mot dorernas allvarsamma och sträfva konservatism,
nådde den grekiska folkkarakteren sin rikaste och
mångsidigaste utbildning. Deras framstående anlag
för handel och konstflit skänkte dem inom kort ett
välstånd, som visserligen ofta alstrade yppighet
och sedeslöshet, men å andra sidan äfven bidrog till
kulturens höjande och aldrig qväfde det vakna sinne
för lifvets högre intressen, som gjorde den joniska
stammen till banerförare på nästan alla områden af
grekisk odling. Om grekernas religion och språk,
om deras betydelse för konsten och vetenskapen, se
Bildhuggarekonst, Byggnadskonst, Grekiska filosofien,
Grekiska literaturen, Grekiska språket, Musik,
Målarekonst, Mytologi.
Historia. Den förhistoriska tiden. G. såväl som
andra europeiska land har haft sin stenålder. Men
det folk, som då bodde i landet, var icke de senare
grekernas stamfäder. G:s bronsålder sammanfaller
till stor del med det s. k. pelasgiska tidehvarfvet,
med hvilket namn grekerna sjelfva betecknade sitt
lands äldsta kulturperiod. Pelasgerna äro icke
att betrakta såsom en särskild folkstam, hvilken i
G. föregått den helleniska, utan representera snarare
det äldsta skedet af den helleniska stammens egen
utveckling. Om pelasgernas kulturståndpunkt känner
man icke mycket. Sannolikt bodde de, liksom arkaderna
ännu under långt senare tider, mestadels i öppna byar;
men de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
