längden, men upptog gripvapnet efter sin moder, Katarina Knutsdotter, en sondotter till den ryktbare drottseten Bo Jonsson (se d. o.). Bos sonson Birger Nilsson (se nedan G. 1) upphöjdes 1561 i friherrligt stånd. Ätten utgick på svärdsidan 1592, med Nils Birgersson G. -- 1. Birger Nilsson G., friherre till Vinäs, riksråd, son af Nils Bosson Grip, föddes på 1490-talet. Han. var i början en af Kristian II:s anhängare, men försonade sig 1524 med Gustaf Vasa och skall redan 1525 hafva intagits i rådet. G. förordnades 1529 till ståthållare på Elfsborg, blef 1531 ståthållare i Småland och kallas flere år (såsom 1553 och 1559) höfvidsman på Kalmar. 1555 utnämndes han till en af öfverstarna för krigsfolket vid Viborg och blef 1556 tillika ståthållare derstädes. Hos Gustaf Vasa (med hvilkens systerdotter, Brita Brahe, G. var gift) åtnjöt han stort förtroende, hvarför han äfven brukades i en mängd olika uppdrag. Vid Erik XIV:s kröning 1561 upphöjdes han till friherre. Död d. 15 Mars 1565. -- 2. Nils Birgersson G., friherre till Tärna, riksråd, den föregåendes son, född 1535, var redan 1562 medlem i rikrådet. Af Erik XIV användes han i flere beskickningar, såsom i Sept. 1562 till Polen. Efter Jakob Bagges tillfångatagande erhöll han 1564 jämte Klas Flemming och Per Baner befälet öfver flottan, men de miste sitt befäl redan i Aug. s. å. Den 13 Maj 1566 förordnades G. till ståthållare på Varberg, men tillträdde troligen aldrig denna tjenst. Han blef sedermera sinnessvag och dog 1592. -- 3. Bo Birgersson G., friherre till Vinäs, riksråd, den föregåendes broder, född 1540, nyttjades af Erik XIV i det nordiskasju årskriget (1563-70) och gjorde i Sept. 1566 ett misslyckadt försök att intaga Halmstad. Den 14 Jan. 1567 utnämndes han till befälhafvare på Varberg och stupade i Nov. 1569, under slottets belägring. S. å. nämnes han bland medlemmarna i riksrådet. -- 4. Morits Birgersson G., friherre till Vinäs, riksråd, den föregåendes broder, född 1547, utnämndes d. 31 Mars 1585 till ståthållare på Hapsal, var 1589 riksråd och kom s. å. jämte de öfrige rådsherrarna genom händelserna i Reval i onåd, men förordnades mot slutet af 1590 till krigsöfverste i Livland. 1591 företog han ett infall i Ryssland, men förlorade genom kölden en stor del af sitt manskap. Död i Maj 1592. Fr. W. Gripbräde l. (riktigare) greppbräde, det på stråkinstrument, guitarrer m. m. vid den öfre, platta delen af halsen fastlimmade bräde, mot hvilket de deröfver löpande strängarna nedtryckas vid fingergreppen. På knäpp- och äldre stråkinstrument är gripbrädet försedt med band. Se Band 2. A. L. Gripenberg, gods i Säby socken, Jönköpings län, 4 mtl frälsesäteri, tillsammans med underlydande inom Säby (deribland Mörbylund, 4 3/4 mtl), Linderås och Trehörna socknar 32 1/8 mtl, taxeradt till 586,700 kr. (1875). Hufvudgården, hvars manbyggnad är ett väldigt träslott, ligger på en höjd i Svartå-dalen. Åt såväl jordbrukets som ladugårdsskötselns utveckling har under de senaste årtiondena egnats stor uppmärksamhet. G. bildades af fältmarskalken K. G. Wrangel och uppgifves hafva sedan tillhört Rutger von Ascheberg. I början af 1700-talet egdes det af landshöfdingen frih. Reinh. Rehbinder, derefter af dennes måg major G. A. Witting och köptes sedan af kommerserådet Samuel af Söderling, som gjorde G. jämte Mörbylund till fideikommiss för sin dotterson frih. Aug. Söderling Hermelin, son till Samuel Gustaf Hermelin. F. n. (1882) innehafves fideikommisset af frih. S. A. Hermelin. Gripenberg, svensk och finsk adlig ätt, härstammar från Johan Wittman, hvilken 1678 adlades med namnet G. och afled såsom vice landshöfding i Nylands och Tavastehus län 1703. Ätten immatrikulerades 1818 på finska riddarehuset och en gren af densamma upphöjdes 1865 i finskt friherrligt stånd. -- 1. Hans Henrik G., krigare, den ofvannämnde Johan G:s sonsons sonson, föddes å Karhiniemi boställe i Hvittis socken i Finland d. 14 April 1754, inskrefs 1762 i krigstjenst och var vid utbrottet af kriget 1788 major vid Tavastehus infanteri-regemente. Han utmärkte sig vid flere tillfällen, i synnerhet vid Ruskeala d. 17 Maj 1789. S. å. utnämndes han till öfverstelöjtnant, 1794 till öfverste och 1795 till chef för Tavastehus infanteri-regemente. Under fälttåget 1808-09 gjorde han sig bemärkt genom sitt fasta mod och flärdfria väsende. Så utmärkte han sig vid Siikajoki, Lappo, Alavo, Ruona och Salmis, utnämndes d. 29 Juni 1808 till generalmajor och fäste genom sin tapperhet äfven fiendens uppmärksamhet vid sig. Sedan G. åtföljt de finska regementena under deras återtåg till Sverige, erhöll han befälet öfver svenska arméns s. k. första fördelning, stationerad i Norrbotten, tillsammans omkr. 3,800 man, af hvilka endast omkr. 2,000 voro i stridbart skick. Hans ställning blef ytterst svår. Fienden, som d. 23 Mars 1809 uppsade det stillestånd, som dittills egt rum, var flerdubbelt öfverlägsen i stridskrafter och, sedan ryska trupper under Barclay de Tolly passerat Qvarken, tycktes knappt någon utsigt till räddning vara öfrig. Den 24 Mars anfölls G:s eftertrupp i Sangis (några mil från Torneå), och följande dag ingick han kapitulationen i Seivis (Kalix), hvarigenom hela truppen nedlade gevär, med rättighet att återgå till sina hemorter, och alla svenska förråd tillföllo ryssarna. G., som sjelf återvände till Finland, blef med anledning af kapitulationen föremål för skarpt tadel och kallades sedermera att stå till ansvar inför en krigsrätt i Stockholm. Kejsar Alexander I, hvars undersåte G. numera blifvit, förbjöd honom dock att infinna sig till svaromål, hvarför krigsrätten förklarade, att saken icke var till fyllest utredd. Senare forskningar hafva ställt G:s handlingssätt i en allt bättre dager. Kapitulationen var öfverilad, och G. hade icke de egenskaper, som erfordrats för en skicklig ledning af armén, men hans pligttrohet och mod kunna icke betviflas. Han erhöll afsked 1812 och afled i Stockholm d. 25 Okt. 1813. (G:s förhållande vid konventionen i Seivis har blifvit belyst i en skrift af F. Cygnaeus: "Revision af allmänna meningens dom öfver general Hans Henrik Gripenberg",