Grogalder, hvilket innehåller ett samtal mellan en afliden vala, med namnet Groa, och hennes son. Af qvädet framgår, att modern i lifstiden uppmanat sonen att fria till en mö (säkerligen Menglad, som omtalas i Fjölsvinnsmål), men sonen beklagar sig öfver att detta är en vansklig sak, då vägen dit är obekant. G. svarar, att färden dit väl är lång och besvärlig, men att han i möns kärlek skall finna lön för sin möda. Hon sjunger derpå några galdrar, som kunna vara hennes son till tröst och skydd på den farliga resan. -- Om sammanhanget mellan Grogalder och Fjölsvinnsmål samt folkvisorna om herr Svedendal och hertig Silfverdal, se art. Fjölsvinnsmål. Th. W. Groat [gråt] l. Fourpence, engelskt silfvermynt, 1/3 shilling, 4 pence = 30 öre. Grobian, T. (af grob, grof), grof, rå, ohyfsad menniska, grofhuggare. Ordet lärer vara uppfunnet af Sebastian Brant, som i sin didaktisk-satiriska dikt "Das narrenschiff oder das schiff von Narragonia" (1494) talar om ett nytt helgon med namnet Grobianus. Grochov, ort i Polen, straxt öster om Varsjavs förstad Praga. Der utkämpades det första stora slaget under polska upproret, d. 25 Febr. 1831. Polackerna, 40,000 man, under Chlopicki, måste efter en het strid vika för ryssarna, 70,000 man, under Diebitsch. Grodblad (enl. Fries af Isl. groeða, läka) l. Groblad, bot. Se Plantago. Grodd, bot., är den vid ett frös groning framträdande förlängningen af rotämnet l. lillroten (radicula). Rotämnet är den del af brodden l. växtämnet (se d. o.), som genom tyngdlagens inflytande är "positivt geotropisk", d. v. s. vänder sig mot jorden, för att i denna (l. för vissa växter i vatten) utvecklas till en rot. Grodden genomtränger under groningens början den parenkymväf ("broddhylsan"), som omgifver rotämnet och spränger fröskalet. Benämningen grodd begagnas stundom af somliga författare oriktigt i stället för brodd. O. T. S. Groddbildning. Se Groning. Grod-djuren, Batrachia, zool., utgöra högsta ordningen inom amfibiernas klass och benämnas äfven stjertlösa amfibier. De hafva kort, bred kropp utan stjert och med fyra fötter, af hvilka de bakre äro längre och göra tjenst som hoppfötter. Bröst- och nyckelben finnas, men icke refben. Analöppningen är rund. -- De fullt utbildade grod-djurens utseende och andedrägtsorgan antyda, att dessa djur öfvervägande lefva på land. Det breda och platta hufvudet sitter utan någon särskild hals omedelbart fast vid bålen, är försedt med vid munöppning och stora, långt utstående, men indragbara ögon med mestadels guldglänsande regnbågshinna och väl utvecklade ögonlock, af hvilka det större och undre är genomskinligt och såsom en blinkhinna kan fullständigt dragas upp öfver ögonklotet. Näsborrarna ligga långt fram på nosspetsen och kunna mestadels tillslutas fullständigt genom hudartade klaffar. Endast få grod-djur äro tandlösa, och vanligen finnas små, hvassa tänder, åtminstone i gommen (hos somliga äfven i öfverkäken). Tungan saknas blott hos en liten grupp af exotiska former; vanligen är hon så fäst mellan underkäksgrenarna, att hennes bakre del förblir alldeles fri och kan kastas framåt samt användas till fångstapparat. Skelettet företer stora egendomligheter. Ryggkotorna äro fåtaliga, den bakersta är mycket långsträckt. Enligt regeln saknas refben, hvaremot bålkotornas tvärutskott nå en ansenlig längd. Kroppen täckes af en naken och slemmig hud, som än är slät, än ojämn och vårtig. Huden är rik på nerver och blodkärl och gör derför tjenst icke endast såsom känsel- utan äfven som andedrägtsorgan. Enär refben saknas, verkställes andningen genom luftens nedsväljande; som lungorna dertill äro mindre väl utbildade, kan blott ett ofullständigt förnyande af den i dem inneslutna luftmängden ega rum. Förnämligast hannarna hafva struphufvudet väl utbildadt och satt i förbindelse med blåsformigt uppsvällande luftsäckar, till följd hvaraf de kunna frambringa starka ljud. Grod-djurens fortplantning och ungarnas utveckling förete äfvenledes stora egendomligheter. Egentlig parning förekommer icke, utan hannen fattar honan om lifvet med framfötterna och utgjuter sin säd öfver de i snören eller klumpar framkommande äggen; befruktningen sker nästan uteslutande i vatten. Några syd-amerikanska arter utkläcka på visst sätt äggen, men i de flesta fall utveckla dessa sig utan all vård i vattnet och så hastigt, att ungarna redan några få dagar efter befruktningen krypa ut ur ägghöljena. De i vattnet lagda äggen omgifvas alltid af ett segt, geléartadt ämne, hvilket synes göra tjenst som ett skyddande hölje. Ungarna äro vid kläckningen platta, klumpiga, nästan runda och försedda med en från sidorna hoptryckt stjert; de andas nästan alla till en början med yttre, men snart med inre gälar, äro tandlösa, men få munöppningen klädd med hornartade kanter samt förtära då både växt- och djurämnen. Lungorna utbildas derefter, och en tid bortåt har djuret dubbla andedrägtsorgan. Bakbenen framträda sedermera, de inre gälarna försvinna, frambenen utvecklas i sin ordning, de hornartade käkbihangen falla bort, ögonen nå en ansenlig storlek, och djuret andas endast med lungor. Omsider försvinner äfven stjerten, det lilla groddjuret lemnar vattnet och lefver derefter i mer eller mindre förherskande grad som landdjur. Grod-djuren förekomma i alla verldsdelar och, med undantag af jordens kallaste trakter, under alla breddgrader. Värme och fuktighet äro oundgängliga vilkor för deras trefnad, hvarför de också blifva mycket talrikare mot dagjämningslinien. I salt vatten förekomma de aldrig. I kallare trakter tillbringa de vintern och i tropiska land torrtiden i dvala, gömda antingen i vatten, hålor eller gytja. Alla simma; på marken röra de sig hoppande eller nästan krypande. De flesta älska mörka gömställen, några gräfva sig gångar eller hål i jorden, och somliga vistas i träd. Till sina själsförmögenheter äro de föga utvecklade. Om dagen hålla grod-djuren sig fullkomligt eller i det närmaste stilla, och först mot nattens inbrott blifva de lifliga och komma i rörelse. Såsom fullvuxna lefva de af djur, t. ex. insekter, maskar m. m., och deras matlust ökas