författningen af 1853 är kantonen indelad i 14 "bezirke" (med 39 kretsar). Den lagstiftande makten hvilar hos folket, som antager eller förkastar de af "Stora rådet" (1 medlem för hvarje 1300-tal innev.) föreslagna författningsändringar, lagar och skatter. Verkställande makten tillhör "Lilla rådet" (tre för hvarje år af "Stora rådet" valda ledamöter), som i vigtigare frågor förstärkes med nio, likaledes af stora rådet valda medlemmar till en "Standeskommission". Rösträtt inträder med fyllda 17 år, valbarhet vid 23 års ålder. Hufvudstad är Chur. -- G. utgjorde i forntiden en del af Retien och underkufvades af romarna 15 e. Kr. Från 5:te årh. stod det omvexlande under östgotiskt och langobardiskt, derefter under frankiskt välde och kom genom fördraget i Verdun (843) till Tyskland. Sedan 10:de årh. uppstod i G. en mängd smärre herrskap, bland hvilka biskopen af Chur var den mäktigaste. Till skydd mot dessa sammanslöto sig kommunerna till tre förbund ("bünde"), Gotteshausbund (1396), Ober- l. Grauebund (1424), i v., och Zehngerichtenbund (1436), i ö. Det sistnämnda ingick 1450 en förening med Gotteshausbund och 1471 med Grauebund. I slutet af 1400-talet anslöt sig denna statsförening, hvilken vid denna tid började kallas G., såsom "zugewandte orte" till Edsförbundet, men betraktade sig såsom en oberoende stat och ville icke gälla såsom en del af Edsförbundet. Genom eröfringen af Val Tellina, Chiavenna och Bormio från Milano (1512) utvidgade det sitt område, men ådrog sig också krig med Spanien och Österrike. 1797 lades de af G. eröfrade områdena af Napoleon till Cisalpinska republiken. 1798 förenades G. med Helvetiska republiken och inträdde 1803 i schweiziska Edsförbundet. Grissbach, Georg, bergmästare, f. 1587 i Braunschweig, hade till en början anställning vid flere tyska guld- och silfververk, men tog 1622 tjenst såsom kapten vid minörerna hos grefve Ernst af Mansfeld. 1624 blef han kapten vid de svenska minörerna, men sändes inom kort af Gustaf II Adolf till Sverige för att såsom bergmästare taga vård om bergverken. Vid Faluns och Sala grufvor införde han åtskilliga förbättringar, byggde ett vattenuppfordringsverk i Falun och gräfde "Polacksgrafven" vid Salberget. Redan s. å. återvände han till krigstjensten och deltog i fälttågen 1625-30, hvarvid han utmärkte sig i synnerhet genom sin skicklighet i mineringskonsten. Från 1631 sysselsatte G. sig uteslutande med bergverken och gjorde bl. a. vid Sala grufva flere nya inrättningar till grufdriftens förbättrande. Han adlades 1641 och fick då i förläning 20 hemman i Upland. Död 1651. Grisslehamn, hamnplats vid Ålands haf, belägen i Väddö socken, Väddö och Häfverö skeppslag, Stockholms län. G. äro under vintertid den vanliga öfverfartsorten till Åland samt har post-, tull- och telegrafstation. Några handtverkare. Liten, föga använd hamn. Omkr. 150 innev. Den forna militärposteringen derstädes är, sedan Sept. 1869, indragen. 30 km. längre i s. ligger Gamla Grisslehamn, intill 1757 begagnadt såsom öfverfartsort till Finland. A.. G. Griswold, Rufus Wilmot, nord-amerikansk skriftställare, f. 1815, d. 1857, studerade teologi och var en tid baptistpredikant, men egnade sig sedermera uteslutande åt skriftställen. Hans förnämsta arbeten äro Poets and poetry of America (1842), Prose-writers of America (1846), Female poets of America (1849), Poets and poetry of England in the 19:th century (4:de upl. 1854). Tillsammans med Simms o. a. utgaf han Washington and the generals of the american revolution (1847) och tillsammans med Wallace Napoleon and the marshals of the empire (1847). Grivas. 1. Theodorakis, grekisk militär, f. 1800, var under frihetskriget (1821-29) rumelioternas anförare och blef sedan generalinspektör öfver grekiska armén. 1844 organiserade han i Akarnanien ett uppror, som dock undertrycktes. G. benådades, återfick sin tjenst och blef medlem af deputeradekammaren. Understödd med engelska penningar, gjorde han ett nytt uppror (1847), hvilket slutades under turkisk bemedling. Ännu en gång återfick han sina ämbeten, men lemnade dem 1854, för att deltaga i upproret i Epirus mot Turkiet. Vid Kutzulios slog han turkarna, men led sjelf två fullständiga nederlag vid Mezzovo och Damoko samt måste fly till Tessalien. Ehuru grekiska regeringen å nyo lät honom återfå sin plats, började han i Okt. 1862 i Akarnanien det uppror mot konung Otto, som ledde till dennes störtande. Död 1862. -- 2. Demetrius G., grekisk statsman, den föregåendes son, f. 1830, deltog 1862 i upproret i Nauplia, blef 1865 krigsminister, öfvertog 1867 i Komunduros' ministèr marindepartementet, men återfick 1874, i Bulgaris' ministèr, ledningen af krigsärendena. 1875 ställdes han under åtal för stora underslef. Groa, Nord. mytol., en trollkunnig vala l. Spåqvinna. När Tor kämpade mot jätten Rungne (se d. o.), krossades jättens stenklubba mot Tors hammare. Klubbans ena del föll på jorden, och derifrån hafva alla brynstenar kommit; det andra stycket flög i hufvudet på Tor, så att han föll framstupa. Tor begaf sig hem till Trudvång, men stenen satt fortfarande fast i hans änne. Han sökte då hjelp hos en vala vid namn Groa, Örvandel den tappres maka. Hon sjöng galder l. trollsång öfver Tor, till dess stenen lossnade. När Tor märkte detta, ville han till gengäld fägna henne med en glad underrättelse och omtalade, att han varit norrut, vadat öfver Elivågorna samt i en korg på sin rygg burit Örvandel från Jättehem. Till bevis derpå kunde det tjena, att Örvandels ena tå, som hade stuckit ut ur korgen och förfrusit, af Tor brutits af och kastats upp på himlahvalfvet, hvarest den förvandlades till en stjernbild; nu, menade Tor, kunde det icke dröja länge, innan Örvandel kom hem. Deröfver vardt G. så glad, att hon glömde alla sina galdrar, och stenen blef derför icke lösare, utan sitter ännu qvar i Tors hufvud. Man bör derför aldrig, heter det, kasta en hen eller brynsten tvärs öfver golfvet, ty då rörer sig stenen i hufvudet på Tor och förorsakar honom smärta. -- I ett bihang till Eddasångerna förekommer ett qväde, benämndt