års landtdag började vidtagas, kallades han till ledamot i flere af de komitéer, som då nedsattes och blef derigenom i tillfälle att deltaga i utarbetandet af flere vigtiga lagförslag, t. ex. om qvinnans myndighet. Vid landtdagen 1863--64 intog han plats å Riddarhuset för sin ätt och beklädde under samma landtdag flere vigtiga poster. Sedermera erhöll han kallelse att deltaga i flere komitéarbeten och var bland annat ledamot af den komité, som erhöll uppdrag att utarbeta förslag till förklaringar och tillägg i de för Finland gällande grundlagar. Vid 1867 års landtdag representerade han åter sin ätt och intog dervid en aktad och betydande ställning (särskildt må nämnas hans frisinnade hållning i den brännande frågan om presslag). G:s deltagande i en komité för utarbetande af ny strafflag för Finland afbröts genom hans död, 1868. 2. Grotenfelt, Adolf, finsk ämbetsman, den föregåendes syssling, född d. 7 Maj 1828, blef student 1842, filosofie magister 1847 och juris kandidat 1852. Han egnade sig åt den juridiska tjenstemannabanan och sysselsatte sig derunder särskildt med fängelseväsendet, för hvars studium han bl. a. gjorde flere utländska resor. 1867 blef G. t. f. fängelsedirektör och 1881 direktör för den då inrättade fångvårdsstyrelsen. Emellertid hade han 1867 blifvit assessor och 1870 hofrättsråd i Viborgs hofrätt. Vid Köpenhamns universitets 400-års-fest (1879) promoverades han till juris doktor. G. har inlagt betydande förtjenster om det finska fängelseväsendets ombildning efter nyare och humanare principer. R. C. Grotesk. Se Grottesk. Groth, Klaus, plattysk skald. f. 1819 i Heide i Holstein, blef först lärare vid en flickskola i sin födelseort och började sedermera, 1853, studera i Kiel, der han 1858 blef docent och sedan professor. Hans Quickborn, en samling dikter på den ditmarskenska munarten (1852; 10:de uppl. 1868) mottogs med stort bifall och följdes af en andra del, Volksleben in plattduttscher dichtung (1871), hvilken äfven rönte ett gynnsamt mottagande. Mindre bifall vunno hans högtyska dikter, Hundert blätter. Paralipomena zum Quickborn (l854); men hans arbete Vertelln (1855--59) blef gynnsammare mottaget, hvilket ock var fallet med idyllen Rothgeter meister Lamp und sin dochter (1862). I sina Briefe über hochdeutsch und plattdeutsch (1858) gjorde han för plattyskan anspråk på rang af skriftspråk och förfäktade, att högtyskans öfvervigt öfver plattyskan hade varit menlig för literaturens utveckling -- påståenden, som mötte starkt motstånd. Ytterligare har han utgifvit Mundarten und mundartige dichtung (1873) samt Ut min jungsparadies (1875). Grotherus, Vilhelm, läkare, kallades från Kalmar att biträda vid Gustaf I:s sista sjukdom och gaf hopp om förbättring, men fick af konungens ordinarie läkare icke mycket goda vitsord. Efter konungens död reste han utrikes och promoverades någonstädes till medicine doktor samt var ännu 1565 tjenstgörande vid hofvet. 1572 var han död och hade lemnat efter sig allahanda apoteksvaror, om hvilka Johan III förordnade, att de skulle omsorgsfullt bevaras. Grothusen, Kristian Albrekt, friherre, Karl XII:s gunstling, f. 1680, var 1697 fänrik och avancerade inom 6 års förlopp till öfverstelöjtnant (1703). Han deltog i det stora nordiska kriget och följde efter olyckan vid Pultava (1709) sin konung till Bender. Derifrån sändes G., som under tiden blifvit utnämnd till öfverste och löjtnant vid drabanterna, till Konstantinopel (Febr. 1710) för att uppvakta sultanen. Efter sin återkomst till det svenska lägret, blef han Karl XII:s skattmästare och gjorde sig såsom sådan inom kort omtyckt af honom genom sin förmåga att låna upp penningar och skrifva korta redogörelser för hans utgifter. Genom sina kunskaper i turkiska språket var G. nästan oumbärlig vid alla underhandlingarna med Porten och dess ämbetsmän. Fosterlandskärlek och uppriktig tillgifvenhet för konungen, intagande umgängessätt och beräknande försigtighet grundade och upprätthöll den ställning af gunstling, i hvilken G. under vistelsen i Turkiet kom till konungen, och om hvilken man ej kan säga, att den af honom missbrukades. Såsom exempel på G:s inflytande på turkarna må nämnas, att turkiska regeringens första försök att med våld fördrifva Karl XII från Bender omintetgjordes af G., som genom sitt tal så vann janitsjarerna, att de hotade affalla från sina anförare, i fall den svenske konungen ej finge äskadt uppskof med resan. -- Ungefär samtidigt med konungen ankom G., i slutet af 1714, till Stralsund. Året derefter befordrades han till kommendant på Usedom, generalmajor och chef för Bohusläns dragoner, men stupade redan d. 4 Nov. 1715 i en träffning på Rügen. Med honom utdog friherreätten Grothusen, hvilken 1687 stiftats af hans fader, Otto Johan v. G. Grotius, Hugo (egentligen Huig de Groot), holländsk rättslärd, föddes i Delft d. 10 April 1583, studerade från 1594 rättsvetenskap och klassiska språk i Leiden samt åtföljde 1598 storpensionären Oldenbarneveld på dennes ambassad till Frankrike. Kreerad till juris doktor i Orléans, blef han 1599 sakförare i Haag, 1603 republikens historiograf, 1607 generalfiskal och 1613 rådspensionär i Rotterdam. I striden mellan gomarister och arminianer, som på samma gång blef en strid mellan det oraniska och det republikanska partiet, stod G. såsom Oldenbarnevelds anhängare på de senares sida och blef jämte honom fängslad samt i Maj 1619 dömd till lifstidsfängelse och insatt på slottet Lovesstein nära Gorkum. Hans flykt derifrån i en boklår med tillhjelp af hans högsinnade maka, Maria van Reijgersberger, som delade hans fängelse, är allmänt bekant. G. ankom till Paris i April 1621, blef väl mottagen af Ludvig XIII och erhöll en pension af 3.000 livrés. Då denna emellertid ej utföll ordentligt och snart af Richelieu indrogs, lefde han i Frankrike under ganska brydsamma ekonomiska förhållanden. Under denna tid skref han sitt hufvudarbete, De jure belli et pacis, som utkom 1625 och gjorde hans namn ryktbart i hela den lärda verlden.