(Planen till detsamma hade han redan 1604 uppgjort i det först 1868 bekantgjorda manuskriptet De jure praedae.) Han fick då anbud att ingå i svensk såväl som i holsteinsk och dansk tjenst och antog det förstnämnda, af Axel Oxenstierna förnyade anbudet, sedan hans försök att få återvända till fäderneslandet misslyckats. G. utnämndes 1634 till Sveriges ambassadör vid franska hofvet och innehade denna post i elfva år, men kunde genom Richelieus ovilja mot honom föga uträtta. 1645 begärde han sitt entledigande och begaf sig till Stockholm, der dock hvarken klimatet eller tonen vid drottning Kristinas hof behagade honom, hvarför han snart lemnade Sverige. På färden till Rostock insjuknade han och dog i nämnda stad d. 28 Aug. 1645. G. var en grundlig teolog, utmärkt humanist samt skarpsinnig filosof och jurist. Hans skrifter hafva utöfvat stort inflytande, och särskildt gäller detta om hans arbeten öfver natur-, stats- och folkrätten, hvilka ännu gälla som auktoritet. G. var den moderna, s. k. naturrättens egentlige grundläggare. Hans ofvannämnda hufvudarbete, "De jure belli et pacis", har till syfte att verka för ett menskligare krigföringssätt än det på hans tid vanliga. Men då detta måste ske genom att visa, att tvänne krigförande folk ej äro rättslösa emot hvarandra, blef hans uppgift äfven att utreda den juridiska rättens begrepp, sådant detta är gifvet, oberoende af positiva rättsbestämmelser. Dermed lade han grunden till den filosofiska rättsläran såsom en från etik och religionslära skild vetenskap. Hufvudproblemen för denna vetenskap blifva, enligt honom, att förklara huru statsmaktens innehafvare kan hafva rätt att af undersåtarna fordra lydnad, samt om rätts- och statsordning öfver hufvud äro ett godt eller ett ondt för menniskan. Den första frågan besvarade han så, att staten är upprättad genom ett mellan regeringen och undersåtarna ingånget fördrag, hvarigenom de senare frivilligt förbundit sig att visa den förra lydnad och följaktligen att inom vissa gränser inskränka sina rättigheter, hvilka, oberoende af fördraget, måste betraktas som rent af gränslösa. Dermed är den s. k. fördragsteoriens princip för första gången uttalad -- en teori, som först i nyare tider, hufvudsakligen genom Hegel, blifvit vederlagd. I sin lära om de motiv, som förmått menniskorna att ingå samhällsfördraget, besvarar G. den senare frågan. Ursprungligen, lärde han, lefde menniskorna i ett tillstånd af inbördes välvilja. Socialitetsdriften (appetitus socialis) hade då öfverhanden öfver sjelfkärleken. Men när synden kom i verlden, förändrades detta förhållande, och välviljan lemnade rum för ett allas krig mot alla (bellum omnium inter omnes). Detta tillstånd blef olidligt, och för att vinna trygghet och lugn samt, så godt sig numera göra lät, uppfylla socialitetsdriftens kraf ingingo menniskorna statsfördraget. Staten kan sålunda sägas hafva det onda till sin förutsättning (ett arf från medeltidsteologerna). Detta förutan skulle väl ett fredligt samlif, men icke ett samhällslif i egentlig bemärkelse finnas bland menniskor. Rättsordningen är äfven så till vida ett ondt, att den utgör en inskränkning i menniskans godtycke; men den är ett mindre ondt än det onda som skulle finnas, i fall naturtillståndet fortfore. -- Huru mycket än dessa G:s åsigter i vetenskapligt afseende lemna öfrigt att önska, särskildt hans lära om naturtillståndet och den gränslösa rätt menniskan der skulle hafva samt om motiven för samhällsfördragets ingående och den helgd detta sedermera skulle ega, har han dock såsom den filosofiska rättslärans grundläggare och uppställaren af dess egentliga hufvudproblem inlagt stor förtjenst om vetenskapen. Sitt menniskovänliga syfte beträffande krigföringssättet vann han i ej oväsentlig mån. Bland hans lärjungar måste nämligen räknas Sveriges konung Gustaf II Adolf, hvilken som en folkrättslig grundsats uppställde skilnaden emellan de fientliga härarna och de fredliga undersåtarna i fiendens land. -- Den ryktbaraste af G:s skrifter, jämte den ofvannämnda, är De veritate religionis christianae (1622; Den kristna religionens sanning), som öfversatts bl. a. till persiska, arabiska, kinesiska och malajiska. Bland hans öfriga arbeten märkas Annales et historiae de rebus belgicis (1657), De antiquitate reipublicae batavicae (1610) och Poëmata (1617). Hans Opera theologica utgåfvos 1679, en samling af hans bref 1687 och supplement dertill 1806.<tab>L. H. Å. Grotta, geol., i fast berg, vanligen kalksten, dolomit eller gips, befintligt större eller mindre, oftast hvalfformigt rum, som stundom förgrenar sig åt ena eller andra hållet eller genom kanalartade gångar står i förbindelse med liknande håligheter, antingen öfver eller under eller på samma nivå, De flesta kalkstensgrottor äro invändigt beklädda med droppstensbildningar (stalaktiter och stalagmiter); i många är bottnen betäckt af ett lerigt slam, inneslutande skelettdelar af björn, hyena m. fl. djurarter (stundom till stor myckenhet), hvilket haft till följd att dylika grottor benämnas bengrottor. -- Grottor i de ofvannämnda bergarterna anses hafva uppkommit till följd af den upplösande inverkan af i sprickor och remnor framträngande vatten, som efter hand utvidgat dessa till stora hål-rum och vidsträckta gångar. De mest berömda sådana grottor är Adelsberg-grottan (se d. o.) i Krain, grottan på Antiparos m. fl. I Sverige finnas, så vidt man vet, inga dylika. De underjordiska urhålkningarna kunna slutligen blifva så stora, att den ofvanliggande bergmassan instörtar, hvarvid mer eller mindre starka jordskalf, jordstötar, erfaras, hvilket t. ex. flere gånger inträffat i Schweiz. -- Ett annat bildningssätt hafva de i hårdare bergarter, gneis, granit m. fl., befintliga grottor eller hålor, som flerstädes förekomma vid Norges vestkust, i synnerhet dess nordliga, samt äfven här och der inom Sveriges urbergsterritorium. Dessa hafva nämligen uppkommit till följd af förkastningar, remnor och förklyftningar, hvilka delat bergmassan i stycken, som sedan ändrat lägen eller bortfallit eller söndergrusats och bortförts af hafsvågor eller på annat sätt. Sådana grottor äro i allmänhet af ringa utsträckning.<tab>E. E. Grottbjörnen, Ursus spelaeus, zool., är en utdöd art, som tillhörde de pliocena och