qvartära bildningarna samt förekom i Tyskland, Schweiz, Frankrike och England. Grottbjörnen, som var betydligt större än den nu lefvande europeiska björnen, skildes från honom derigenom att den öfre bakre knöltanden var nära 2 1/2 gånger längre än den öfre roftanden, baktill föga afsmalnande och med den del af kronan, som ligger bakom den bakre yttre knölen, föga kortare än den öfriga delen af densamma. Underkäkens innersta mellantand hade innanför sin stora, spetsiga knöl eller tagg två tydliga och tämligen stora knölar. Bakre undre knöltanden hade kronans längd ungefär lika stor med den föregående knöltandens och var bredare än denna. -- Af denna art har ett lårben blifvit funnet på Kullaberg i Skåne, på 1,2-1,8 m. djup, i ett mergellager, som befann sig under ett lager af sten och torfdy.<tab>C. R. S. Grotte, Nord. mytol., en konung Frode tillhörig qvarn, som drogs af hans trälinnor Fenja och Menja. Det qväde de dervid sjöngo kallas Grottesången och är intaget bland eddans dikter. <tab>Th. W. Grottesk (Ital. grottesco). 1. Benämning på ett under högrenaissancen upptaget dekorationssätt, till hvilket förebilderna hemtades från vissa i Rom eller dess närmaste omgifningar (i utgräfda villor och bad, hvilka underjordiska rum af italienarna kallas grotte, grottor) upptäckta väggmålningar, i det hela liknande dem, hvilka sedermera blifvit funna i de uppgräfda kampaniska städerna. Dessa antika förebilder, som kunna antagas härstamma från tiden omkr. Kr. f., utgöra lekande ombildningar af det under antikens tidigare perioder brukade dekorationssättet medelst målade arkitekturgrupper och landskap med insatta figurer. Kolonner, pelare och pilastrar utbyttes mot rörstänglar och kandelaberformiga stöd; såsom arkitraver och bjelkar nyttjades blomsterfestoner; gaflarna upplöstes i svängda linier, med bladprydnader och volutor. På eller kring denna skenarkitektur uppspirade stiliserade växter och rankor, hvilka som blommor buro fantastiska, än mennisko- än djurliknande skapelser. Till de sålunda upptagna motiven, hvilka under renaissancen i allmänhet ordnades symmetriskt, kommo jämväl naturalistiska efterbildningar af blommor, frukter och foglar m. m., hvarjämte i de tomma fälten eller på de uppspirande stänglarna här och der anbragtes småsköldar, taflor och medaljonger med figurscener, ofta efterbildningar af reliefer. Det mest lysande exemplet på en s. k. grottesk-dekoration lemna de efter Rafaels plan under Giovanni da Udines (f. 1487, d. 1564) ledning utförda målningarna å pelare och väggar i Vatikanens loggier. Äfven majolikavaser, tallrikar o. d. äro stundom prydda med grottesker. Detta prydnadssätt har sedermera bibehållit sig och åtskilliga prof derå finnas äfven i Sverige, såväl i Stockholms slott som å Haga. Jfr Arabesk. -- 2. Antagligen emedan i grotteskdekorationen pläga ingå fantastiska förbindelser af olika djurformer eller af djur- och växtformer tillsammans, har ordet grottesk i det moderna språkbruket blifvit ungefärligen likbetydande med vidunderlig, på gränsen mellan det löjliga och fula stående, ett språkbruk, som likväl ej rättfärdigas af ordets härstamning.<tab>Upk. Grouchy [grousji], Emanuel de, grefve, fransk marskalk, f. 1766, inträdde vid 14 års ålder vid artilleriet samt blef 1785 ryttmästare vid gardet och kort derefter chef för ett dragonregemente. Såsom chef för kavalleriet öppnade han fälttåget mot Vendée, men ingick 1793 såsom simpel soldat vid nationalgardet, då konventet bestämt, att ingen adelsman fick föra ett befäl. Han återfick dock snart sin förra värdighet och deltog fortfarande i kriget mot Vendée. 1795 blef han stabschef vid vestarmén, kort derefter divisionschef under general Hoche, s. å. stabschef vid nordarmén och 1797 andre befälhafvare för den till Irland sända landstigningskåren. Derefter sändes han till Joubert i Italien och lyckades genom underhandling förmå konungen af Piemont att öfverlemna land och armé åt Frankrike. Han blef nu kommenderande general i Piemont och deltog snart åter i kriget under Moreaus befäl. Sårad vid Novi, råkade han i fångenskap, men blef utvexlad och fick befäl under Moreau i Sydtyskland, der han i en väsentlig mån bidrog till segern vid Hohenlinden (1800). Han blef nu generalinspektör för kavalleriet. Under kriget med Preussen 1806-07 tvang han genom sin kraftiga förföljning prins Hohenlohe till dagtingan vid Prenzlau och bidrog till segrarna vid Eylau och Friedland. 1808 var han i Spanien, 1809 förde han befäl under vice konung Eugene och utmärkte sig i slaget vid Wagram. Under fälttåget i Ryssland 1812 förde han en kavallerikår och deltog med denna bland annat i stormningen af den stora redutten i slaget vid Borodino (1812), der han blef sårad i bröstet. Efter sitt tillfrisknande förde han spillrorna af kavalleriet, den s. k. "escadron sacré", ur Ryssland. Oense med Napoleon, lemnade han armén, men återkom 1814, fick befälet öfver kavalleriet och skar åter lagrar på alla slagfält, der han uppträdde. Efter Napoleons återkomst slöt G. sig genast till honom samt blef marskalk och befälhafvare för kavalleriet. Efter slaget vid Ligny (d. 16 Juni 1815) sändes han med 36,000 man att förfölja preussarna, under det Napoleon vände sig mot Wellington. Han uppnådde preussarna vid Wawre, men var nu skild från Napoleon, om hvilken han saknade underrättelser. Sålunda kunde han icke bringa denne understöd vid Waterloo. G. drog sig tillbaka till Rethel, samlade spillrorna af franska armén och vek tillbaka till Paris, der han kom i oenighet med Davoust och blef landsförvist. Napoleon förebar sedermera "Grouchys förräderi" såsom orsaken till nederlaget, men efterverlden har frikallat G. från denna hårda beskyllning. G. fick återvända till Frankrike 1819, blef invald i kammaren 1831 och fick af Ludvig Filip titeln "maréchal honoraire de France". Död 1847.<tab>C. O. N. Grouse [graus] l. Moripan, Lagopus scoticus, zool., hör jämte öfriga arter af ripslägtet till orrfoglarnas familj, inom hönsfoglarnas ordning. Hannen är ofvan svartbrun och marmorerad med fina, vågiga, rödbrunaktiga streck; från underkäksroten går ett hvitt streck bakåt;