- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
51-52

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Grubbe, Samuel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

öfriga arbeten utkommit redan under hans lifstid, skulle de säkerligen haft stor betydelse för den filosofiska och hela den högre bildningen i vårt land. Ur dessa arbeten skulle goda vapen kunna hemtas för bekämpandet af många villomeningar, antingen de till oss inkommit utifrån eller härstamma från oss sjelfva. Säkerligen skulle då ock månget missförstånd af den boströmska filosofiens egentliga tendens kunnat undvikas. Att G. ursprungligen var en afgjord anhängare af Schelling, röjer sig tydligt i hans tidigare skrifter, t. ex. afhandlingarna Om reflexionen och Om de motsatta tendenserna i menniskolifvet. I den senare skriften intager han samma filosofiska ståndpunkt som Schelling uti det s. k. identitetssystemet. Dock dröjde det ej länge, innan G. kände sig otillfredsställd med denna stränga panteism och fann sig uppfordrad till försöket att höja sig till begreppet om en personlig Gud. Om utgången af detta hans försök och om halten af den sjelfständiga filosofiska verldsåsigt, hvilken han närmare utbildade både i teoretiskt, praktiskt och estetiskt afseende, vittnar en mångfald af efterlemnade skrifter. De vigtigaste bland dessa äro: Fenomenologien eller undersökningen om den sinliga erfarenhetskunskapen, Ontologien, eller läran om det absoluta urväsendet, Föreläsningar öfver naturfilosofien och andens filosofi, Föreläsningar öfver den empiriska psykologien, Läran om det sköna och den sköna konsten, Praktiska filosofiens historia, Filosofiska sedeläran, Filosofisk rätts- och samhällslära, del I (1839) och Om den borgerliga straffmaktens grund och väsende. -- Såsom redan nämnts, motiverades G:s bemödande att öfvervinna panteismen af hans djupa praktiska intresse. Reflexionen på den moraliska förbindelsens helighet ledde honom till den öfvertygelsen att sjelfva idén om det sedligt goda erhåller sin högsta betydelse endast derigenom att den hänföres till det gudomliga väsendet och erkännes såsom ett uttryck i det menskliga medvetandet af Guds heliga vilja. Men skall det gudomliga väsendet kunna tänkas såsom grunden till idén om det sedligt goda, så måste detta väsende nödvändigt hafva karakteren af en oändlig moralisk intelligens, vara en lefvande personlig Gud. Det blef således G:s uppgift att visa, att det praktiska förnuftets fordran på en personlig Gud, med etiska attribut, ej står i strid med det teoretiska förnuftets fordran på Guds oändlighet, eller m. a. o. att personligheten kan tänkas såsom absolut eller fri från de inskränkningar, som vidlåda menniskan. Det är egentligen denna uppgift, som G. söker att lösa i sin ontologi. Han visar nämligen der, att sjelfmedvetandet måste utgöra det gudomliga väsendets substans, och att detta sjelfmedvetande ej kan tänkas utveckla sig genom en följd af tidsmoment, utan måste vara fritt från såväl tidens som rummets inskränkning. Ett positivt bevis för tänkbarheten af en sådan tidlös intelligens, för hvilken hela dess innehåll är gifvet på en gång, liksom genom en enda akt af sjelfmedvetande och sjelfbestämning, finner G. i det rena sjelfmedvetandets begrepp. Men likasom det rena sjelfmedvetandet för honom utgör beviset på tänkbarheten af Guds upphöjdhet öfver tiden, så utgör ock samma begrepp för honom beviset på tänkbarheten af Guds upphöjdhet öfver den motsättning af det objektiva och det subjektiva, det reella och det ideella, som utmärker den ändliga intelligensen. I det rena sjelfmedvetandet sammanfalla nämligen fullkomligt det ideella och det reella, vetandet och varandet, förnimmandet (det subjektiva) och det, som förnimmes (det objektiva). Det ligger derför ingen motsägelse i att tänka sig ett medvetande, som fullkomligt genomtränger sitt innehåll, eller för hvilket allt det objektiva tillika är subjektivt och allt det subjektiva tillika objektivt. Af den evighet, som i ordets stränga och fulla mening tillkommer det gudomliga väsendet, drager G. vigtiga slutsatser i afseende på frågan om Guds förhållande till menniskan och hela det sinliga universum. Då nämligen, säger G., det gudomliga medvetandet ej kan tänkas fortgå och utveckla sig genom en följd af tidsmoment, så kan den ändliga intelligensen ej hafva blifvit frambragt af Gud genom en skapelse, eller en i tiden fallande handling. Tvärt om måste man, i enlighet med det platonska föreställningssättet, antaga, att den ändliga intelligensen, till sitt sanna väsende betraktad, utgör en ursprunglig eller evig idé hos Gud, eller att den är till genom en Guds tanke, hvilken såsom sådan omedelbart tillika eger realitet. Detta antagande -- tillägger G. -- är äfven i grunden, och då man afsöndrar det bildliga i Leibniz' uttryckssätt, detsamma som Leibniz' lära att den ändliga intelligensen, eller hvad han kallar monaden, utgör en fulguration ur den oändliga monaden, eller Gud. Att den ändliga intelligensen uppfattar sig såsom ett i tiden varande väsende, hvars existens och medvetande har en början, en punkt, hvarifrån dess hela utveckling utgår (det allmänna menniskoförståndet kallar denna punkt för början af vårt lif), måste för den skull vara ett på den ändliga intelligensens ändlighet (inskränkning) beroende föreställningssätt, en nödvändig lag för dess medvetande. Endast detta kan ock vara meningen med den kantska satsen att tiden utgör det inre sinnets nödvändiga form. Denna sats vill blott säga, att den ändliga intelligensen genom sin natur eller sin ändlighet är bunden vid den lagen att uppfatta sitt eget medvetande såsom utvecklande sig successivt eller i en följd af tidsmoment. Men likasom tiden sålunda utgör en form eller ett sätt för vårt menskliga förnimmande, som sammanhänger med vår menskliga inskränkning eller tillhör oss såsom sinliga varelser, så är äfven rummet en sådan form. -- Af denna idealistiska åsigt om tiden och rummet, hvars riktighet G. bevisar genom de sorgfälligaste undersökningar, drager han den slutsatsen att hela den sinliga verlden, eller den verld, som är i tiden och rummet, utgör en sammanfattning af vissa för oss och vår erfarenhet nödvändiga företeelser, hvilka vi icke äro berättigade att tillägga en af oss oberoende existens, så att de skulle kunna tänkas qvarsta, äfven om den menskliga intelligensen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 10 02:10:39 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free