- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
53-54

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Grubbe, Samuel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och dess sinliga uppfattningsformer försvunne. G. antager således en dubbel verklighet, nämligen en osinlig, som utgör det egentliga väsendet, och en sinlig, som utgör en på menniskans ändlighet beroende företeelse af det osinliga. Den osinliga verkligheten är menniskan gifven i och genom hennes förnuft, den sinliga åter i och genom hennes sinlighet. I bevisningen af den sinliga verklighetens blott fenomenella karakter går G. till väga med stor noggranhet. Han har åt denna bevisning egnat ett af sina förnämsta arbeten: sin fenomenologi. De undersökningar, genom hvilka han söker att gifva en utredning af den osinliga verklighetens begrepp, ega på långt när icke samma omfattning och noggranhet. Ehuru han visserligen icke fattar den öfversinliga verkligheten såsom ett tomt abstraktum, utan såsom en gudomlig personlighet, hvilken ursprungligen eller evigt i sig innehåller de ändliga intelligensernas idéer, så gifver han dock icke någon närmare utveckling åt denna idélära. Så mycket ser man dock af hans yttranden rörande detta ämne, att han icke tänker sig dessa idéer såsom generella former, hvilka individualiseras genom det sinliga, utan såsom individuelt bestämda. Han yrkar nämligen, att den menskliga individualiteten icke kan förklaras ur fysiska orsaker och förhållanden, utan måste förklaras ur det gudomliga väsendet och den idé, som der af evighet ligger till grund för hvarje individ. Med den nu antydda rationelt idealistiska riktningen af G:s teoretiska filosofi öfverensstämmer hans sedelära, i hvilken han tager ett betydande steg utöfver Kant. Ehuru Kant, genom sin vederläggning af evdemonismen och sin dermed förenade fordran af det sedliga handlandets sjelfständighet i förhållande till allt sinligt, inverkade pånyttfödande på hela sitt tidehvarf, led dock hans etik af väsentliga brister, hvilka visade sig icke blott vid bestämmandet af sedlighetens förhållande till religionen, utan i hela den formalistiska och negativa karakter, som utmärker hans uppfattning af det sedliga lifvet. Derigenom att Kant icke ursprungligen sammanbinder den sedliga normen med det gudomliga väsendet blifver han ur stånd att tillvinna den sedliga verksamheten ett absolut innehåll och gifva en tillfredsställande förklaring af den karakter af helighet, hvarmed sedelagen och den moraliska förbindelsen framträda i vårt medvetande. Emedan Kant icke tänkte sig något konkret (individuelt bestämdt) innehåll i sedelagen, utan endast fattade denna lag såsom den förnuftiga viljans, för alla menskliga individer gemensamma form, hvilken bjuder menniskan att handla på ett allmängiltigt sätt eller att underordna sitt handlande under allmängiltighetens princip, kunde han ej undgå att stanna i den etiska formalism, med hvilken den negativa riktningen i hans sedelära på det närmaste sammanhänger. Då nämligen den sedliga eller förnuftiga viljan ej i sig hade något konkret innehåll, hvilket borde genom dess verksamhet införas och förverkligas i sinneverlden, så återstod för denna vilja ingen annan uppgift än att skilja alla sinliga bestämningsgrunder från sig eller hålla sig af dem oberoende. Det är egentligen dessa brister hos Kant, som G. sträfvar att öfvervinna, för att derigenom grundlägga en positivt rationel sedelära, och det kan ej nekas, att han lyckades i detta sitt sträfvande, om ej fullkomligt, dock till en betydlig del. För att tillvinna den sedliga verksamheten ett absolut innehåll och kunna förklara den karakter af helighet, hvarmed sedelagen framträder i vårt mevetande, fattar G. denna lag såsom ett hos oss gifvet uttryck för den gudomliga viljan. Dock tänker han sig icke denna gudomliga vilja såsom någonting för menniskans eget väsende yttre och främmande. Tvärt om är det, enligt G., i och genom menniskans egen, i det gudomliga förnuftet liggande idé, som den gudomliga viljan uppenbarar sig eller tillkännagifver hvad den med menniskan åsyftar. Genom att efterkomma sin egen idés fordringar gör sig således menniskan till ett organ för den gudomliga viljans utförande i verlden. Då nu menniskans idé, enligt G., icke är blott ett tomt abstraktum eller icke är blott generelt, utan individuelt bestämd, så kan sedelagen, hvilken icke är någonting annat än menniskans egen idé, betraktad såsom ledande princip för hennes fria verksamhet, tänkas hafva ett konkret innehåll. Detta konkreta innehåll kan visserligen icke fullt genomträngas af begreppet eller fullt framställas i någon allmän grundsats (begreppet uttömmer aldrig det individuella af sitt föremål); men denna brist i begreppet afhjelpes genom menniskans moraliska känsla, i hvilken idéns individuella sida uttrycker sig. Men likasom den sedliga idén eller sedelagen har ett konkret innehåll, hvarmed den kan genomtränga det sinliga, så är å andra sidan det sinliga så beskaffadt, att det kan genomträngas af förnuftet eller idén. Det sinliga är nämligen icke ett för menniskan främmande element; det är icke utifrån gifvet, utan har sin princip i menniskan sjelf, alldenstund det är en på hennes ändlighet beroende företeelse af den osinliga verkligheten. Den sedliga uppgiften består således, säger G., icke i den lägre eller sinliga naturens kufvande och undertryckande -- såsom stoikerna, Kant och Fichte lärde --, utan i dess förädling till frivillig öfverensstämmelse med förnuftet, så vidt en sådan öfverensstämmelse enligt sakens egen natur är möjlig. Alla den lägre naturens yttringar böra bildas till organ för den högre förnuftiga, så att de utgöra ett harmoniskt, af den förnuftiga viljan lifvadt, ordnadt och beherskadt helt. -- Ehuru G. genom dessa etiska grundtankar tydligen går utöfver Kant och Fichte samt intager en positivt rationel ståndpunkt, så visar det sig dock, när man närmare granskar det sätt, hvarpå han utvecklar dessa grundtankar och på dem uppför ett etiskt system, att åtskilliga vetenskapliga svårigheter ännu för honom qvarstå olösta. Sålunda är det onekligt, att han, under bemödandet att göra gällande sedlighetens sammanhang med religionen, röjer en viss benägenhet att sammanblanda båda eller icke förmår att med vederbörlig klarhet uppvisa den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 10 02:10:39 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free