Marie G., f. 1643, blef 1660 gift med Fredrik III:s oäkta son Ulrik Fredrik Gyldenlöve, men skildes från honom 1670 och förstörde genom slösaktighet på två år sin stora förmögenhet. 1679 gifte hon sig med en jylländsk godsegare, justitsrådet Palle Dyre, men blef, på grund af osedlighet, 1691 skild äfven från honom och ingick äktenskap med P. Dyres egendomsförvaltare Sören Möller, hvilken förut varit hennes älskare, samt dog 1718, i utblottadt tillstånd, vid färjstället Borrehuset på Falster. Hennes siste make var en rå och obildad man samt blef 1712 dömd till tre års straffarbete för vådadråp; men han var dock den af de tre, som hon mest älskade, ehuru han -- efter hvad Holberg, som 1711 var deras hyresgäst, berättar -- ständigt misshandlade henne. Hennes lefnad, som gifvit uppslag till en af Blichers noveller, "En jydsk landsbydegns dagbog", är utförligt skildrad af J. P. Jacobsen i romanen "Marie Grubbe, et interiör fra det 17:de århundrede" (1876; "Fru Marie Grubbe. Interiörer från det sjuttonde årh.", 1877). E. Ebg. Grubber, Eng., "gräfvare", ett slags harf. Se Harf. Grube, August Wilhelm, tysk pedagog, f. 1816 i Wernigerode, sedan 1866 privat lärare i Bregenz, har om allmänna uppfostringsfrågor och speciel metodik skrifvit åtskilliga utmärkta arbeten, bl. a. den originella boken Leitfaden für das rechnen in der elementarschule (1842; 4:de uppl. 1865), samt utgifvit flere verk till främjande af den naturvetenskapliga, geografiska och historiska undervisningen: Charakterbilder aus der geschichte und sage (14:de uppl. 1871; "Charaktersskildringar ur historien och sagan", 1854-55; 2:dra uppl. 1858), Geographische charakterbilder ("Charaktersskildringar af länder, folkslag och städer" etc., 1857-59), Biographien aus der naturkunde in ästhetischer form und religiösem sinn (senaste uppl. 1868-74; "Naturhistoriska skildringar i estetisk form och religiös anda", 1853), Bilder und scenen aus dem natur- und menschenleben in den fünf haupttheilen der erde (5:te uppl. 1874; "Skildringar ur naturen och menniskolifvet i de fem verldsdelarne", 1853; ny uppl. 1864-65) m. fl. Grubenbagen, fordom (1286-1596) furstendöme, omfattande städerna Eimbeck och Osterode med kringliggande område i nuvarande preussiska prov. Hannover. Sitt namn erhöll furstendömet efter det i trettioåriga kriget (1621) förstörda slottet G., nära Eimbeck. 1617 kom G:s område till linien Braunschweig-Lüneburg-Celle och 1705 till Hannover. Grubenheimer. Se Böhmiska (och Mähriska) bröder. Grud, Grudspjäll. Se Grid. Grude, socken i Vestergötland, Elfsborgs län, Gäsene härad. Arealen 1,532 har. 339 innev. (1880). Annex till Björke, Skara stift, Kullings eller Gäsene kontrakt. Grue, pastorat i Solöer, Hedemarkens amt, Hamars stift, i Norge. Arealen 798,6 qvkm. 6,274 innev. (1875). Hufvudnäringar äro skogsskötsel och åkerbruk. 1822 nedbrann G:s kyrka, och dervid omkommo 113 personer i lågorna, O. A. Ö. Grueber [grub-], Bernhard, bajersk arkitekt och författare, f. 1806, började sina konststudier i München och var Ohlmüller behjelplig vid byggandet af Mariahilfkyrkan i Münchens förstad Au. 1833 blef han lärare vid polyteknikum i Regensburg, der han hade ledt förarbetena till domkyrkans restauration, och 1844 utnämndes han till professor i arkitektur i Prag. Från denna anställning drog han sig tillbaka 1874. G. har företrädesvis egnat sig åt medeltidsarkitekturens studium. Bland hans skrifter må nämnas Vergleichende sammlungen fur christliche baukunst (1837-47), Charakteristik der baudenkmale Böhmens (1856) och Die kunst des mittelalters in Böhmen (1871). Gruf-allmänning. Se Allmänning. Gruf-artiklar, äldre stadgar och förordningar, enligt hvilka grufhandteringen i Sverige i allmänhet eller vid särskilda grufvor skulle handhafvas. Bland gruf-artiklarna må anföras konung Albrekts af 1368 för Norbergs bergslag, Gustaf II Adolfs för kopparbergsmännen, d. 25 Aug. 1612, och samme konungs för Sala silfververk, d. 1 Maj 1624. Th. N-m. Grufbrytning, bergsv., har till ändamål att löstaga nyttiga mineral ur deras naturliga läge i fast berg. Detta arbete försiggår vanligen under jorden, men utföres emellanåt äfven i dagen, i bergsluttningar o. s. v. Grufbrytningen är en gammal industri (se Bergshandtering) och kan verkställas på många sätt. Det äldsta medel man använde för att löstaga berg af sådan hårdhet, att det ej med tillhjelp af hackor, kilar och spett kunde direkt brytas, var elden. Eldbrasor uppgjordes på eller invid berget, som skulle brytas; detta sprack genom hettan, hvarefter det med ofvannämnda verktyg lösbröts. Denna metod kallades på svenskt grufspråk "tillmakning" och har i Sverige allmänt användts, i många grufvor ganska långt fram i vår tid och i Sala ännu i senare hälften af 1870-talet. Numera begagnas den icke. Genom uppfinningen af krutet fick äfven grufbrytningen en god hjelp, ehuru krutets användning vid denna handtering först århundraden efter dess upptäckt fick insteg. I Sverige började krutet användas för bergshandteringen i slutet af 1600-talet, men först under 1700-talet fick det något vidsträcktare bruk; tillmakningen begagnades vanligen samtidigt. På senare tider, synnerligast från och med 1860-talet har emellertid krutet undanträngts af de på nitroglycerinens explosiva förmåga grundade sprängämnena, dynamit, sebastin, ammoniak-krut m. fl. Sprängämnena inläggas i hål, borrade i berget (se Bergnafvare och Borrmaskiner). I sprängämnet insattes en knallhatt, från hvilken utgår en stubintråd af sådan längd, att den når ett stycke utanför hålet. Ofvanpå sprängämnet tillpackas sedan en förladdning af lera eller sand (stundom brukas ock vatten), hvarefter stubinen antändes, och skottet afgår. För att emellertid erhålla god effekt af skottet fordras att borrhålet riktigt "påsättes", slås till lagom djup, och att laddningen rätt afpassas. Till detta fordras vana och omdöme hos såväl arbetarna som förmännen i grufvan. I stenkolsgrufvor