skilnad dem emellan, som eger rum i begreppet, ehuru de i verkligheten alltid böra vara med hvarandra förenade, så att den sedliga menniskan tillika måste vara religiös och den religiösa sedlig. Denna oklarhet kan ej undgå att inverka på sjelfva det etiska betraktelsesättet. En ofördelaktig inflytelse på detta betraktelsesätt har äfven G:s ofullkomliga uppfattning af sedlighetens förhållande till den juridiska rätten. Också måste man erkänna, att ehuru G. yrkar, att den sedliga idén icke är en formel och abstrakt princip, utan individuelt bestämd, och att dess individuella sida uttrycker sig i hvar och en menniskas moraliska känsla, så förmår han dock, till följd af bristande metafysisk utveckling af individualitetsbegreppet, icke att fullkomligt frigöra sig från benägenheten att fatta den sedliga idén såsom någonting mer eller mindre allmänt. Dertill kommer, att han icke med tillräcklig skärpa, klarhet och fullständighet skiljer emellan de olika synpunkter, från hvilka det sedliga lifvet måste betraktas, och på grund deraf blir ur stånd att gifva en fullt giltig vetenskaplig organisation af etiken. Vida mindre tillfredsställande än G:s etik är hans rätts- och samhällslära, i hvilken han visserligen sträfvade att höja sig öfver det förut rådande lägre och oorganiska sättet att betrakta statens väsende, men likväl blott ofullkomligt lyckades deri. I hans rätts- och samhällslära har man att söka anledningen till den förebråelse för "en medlande tendens", som man riktat emot honom och med orätt utsträckt till det hela af hans filosofi. I synnerhet röjer sig en sådan medlande tendens i hans straffteori. -- Den allmänna karakteren af G:s rätts- och samhällslära bestämmes af den reaktion mot vissa ensidigheter i den fichteska statsläran, hvari G., i likhet med flertalet af sina filosoferande samtida, var inbegripen. Fichte hade satt statens bestämmelse i att bereda sina medlemmar hvad han kallade rättssäkerhet eller trygghet till lif, lemmar och egendom, och han hade på grund deraf yrkat, att staten ej hade att på något sätt befatta sig med menniskans högre intressen eller den andliga kulturen. I denna Fichtes åsigt finner G. en ensidigt juridisk uppfattning af statens väsende, hvilken han söker att beriktiga genom att gifva staten på en gång ett juridiskt och ett etiskt ändamål. Rättssäkerhet eller införandet och bibehållandet af ett stadgadt rättstillstånd är, säger han, blott det negativa momentet i statens idé; det positiva (etiska) momentet deri består i främjandet af folkets hela andliga odling och sinliga välstånd. Huru tillfredsställande denna G:s bestämning af statsändamålet än kan förefalla vid första påseendet, håller den dock icke stånd vid närmare pröfning. Det visar sig nämligen vid en sådan, att staten ej kan hafva mer än ett enda ändamål, hvilket är för honom specifikt eget, och att detta ändamål ligger i rätten, så vida denna uppfattas från tillräckligt vidsträckt synpunkt. Staten bör visserligen icke vara likgiltig för något förnuftsgiltigt menskligt intresse, utan tvärtom verka för den andliga och den materiella kulturen eller för de sedliga intressena i hela deras mångfald; men detta kan dock ej ske omedelbart eller direkt, utan endast indirekt genom statens rättsverksamhet, medelst hvilken han har att skydda alla dessa intressen och förena dem uti sig till ett harmoniskt helt. Men likasom G:s uppfattning af statens ändamål icke är tillfredsställande, så gäller detsamma äfven om hans härledning af sjelfva rättslagen, eller grunden till menniskans rättigheter i detta ords juridiska bemärkelse, då man dermed menar tillåtelse till en viss fri verksamhet, som ålägger alla med den berättigade samvarande personer förbindelsen att icke kränka denna tillåtelse. I likhet med Fichte yrkar G., att rättslagen ej kan härledas ur sedelagen -- alldenstund rättigheternas krets är vidsträcktare än de etiska pligternas --, utan måste förklaras ur den praktiska verksamhetens formella karakter eller ur den menskliga individens medvetande om sig såsom en fri, sig sjelf bestämmande och i anledning af denna sjelfbestämning handlande varelse. Dock återkommer han i sjelfva verket till den förkastade åsigten om sedelagen såsom grund äfven till menniskans juridiska rättigheter. Han antager nämligen, att den karakter af helighet och okränkbarhet, som tillkommer all rättighet, beror derpå att rättigheten är ett vilkor för uppnåendet af menniskans sedliga bestämmelse. I grunden vill detta icke säga någonting annat, än att endast de menskliga handlingar kunna vara berättigade eller utgöra rättigheter, som sammanfalla med menniskans etiska pligter eller äro nödvändiga för uppnåendet af hennes sedliga ändamål. Men om detta är förhållandet, huru kan då omfånget för menniskans rättigheter vara vidsträktare än omfånget för hennes pligter? Till G:s samhällslära kan äfven räknas hans förträffliga anförande i 1826-28 års komité till öfverseende af Rikets allmänna undervisningsverk. Han ådagalade der med ovederläggliga skäl olämpligheten af den redan då föreslagna föreningen af lärdomsskola och realskola i ett och samma läroverk. Han förutsade alla de menliga följderna, som sedermera verkligen härflutit af denna förening. Ett af G:s förnämsta arbeten är hans estetik, eller Föreläsningar öfver det skönas och konstens filosofi. Den utveckling, hvilken han i detta arbete gifver af de estetiska grundbegreppen, söker i enkelhet sitt motstycke och torde icke häller i grundlighet vara öfverträffad. -- Se Sv. akad. handl. XXVIII (1856; inträdestal af Isr. Hwasser) och "Samuel Grubbes filosofiska skrifter i urval. Utgifna af Axel Nyblaeus" (I-IV; 1876-80). A. N. Grubbe, dansk adlig ätt, af hvilken tvänne qvinliga medlemmar blefvo mycket kända, ehuru ingalunda på något fördelaktigt sätt. -- 1. Regitza G. var gift med Kristian IV:s oäkta son Hans Ulrik Gyldenlöve (f. 1615, d. 1645, som ståthållare på Kronborgs och Frederiksborgs slott). Efter en träta med grefve Kristoffer Parsbergs enka, Birgitta Skel, sökte hon (1678), af kränkt högmod, att förgifva denna och blef till straff förvisad till Bornholm för sin återstående lifstid. Hon lär hafva dött 1689. -- 2.