samt förordningar, och efter honom fortsatte följande regenter i samma ande. Norbergs jernbergslag fick privilegier 1354. Värmlands bergslag erhöll sådana 1413, och s. å. fingo de, som ville bearbeta Åtvidabergs koppargrufvor, vissa fri- och rättigheter. På 1400-talet voro äfven Östersilfbergs silfvergrufvor i gång och hade så varit långt förut. I början af 1500-talet upptäcktes Sala silfvergrufva, såsom man kan se af många ännu befintliga dokument, ehuru man velat tillskrifva densamma en vida högre ålder. Persbergs och Nordmarks jerngrufvor i Värmland upptogos omkr. 1360, och i Östergötland funnos grufvor och hyttor i full gång 1377. Dannemora upptogs såsom silfvergrufva och donerades 1481 till Upsala ärkebiskop, men bröts från 1532 på jernmalm. I senare tider har man ganska goda underrättelser om bergverken, särdeles efter det att Bergsamtet 1630 blifvit inrättadt och större enhet och sakkunskap inkommit i grufdriften. Bland svenska konungar, som utmärkt sig för intresse för grufdriften inom landet, intager Gustaf Vasa ett högt rum. Genom besök vid gruffälten skaffade han sig kännedom om grufhandteringen och genom talrika bref samt föreskrifter ordnade han förhållandena, bestämde om tillförsel af alla slag till grufvorna (1526), satte pris på ved för tillmakning, införskref "vattenkonstnärer" för förbättrandet af sättet för vattenuppfordringen (1531; se "Handl. rörande Skandinav, hist.", del. 39, sid. 62) m. m. Efter Gustaf Vasa togo Karl IX och Gustaf II Adolf liflig del i grufdriftens ordnande genom införskrifvande af skickliga tyska bergsmän, såsom Jacob van Haijde (1604) och framför alla Georg Grissbach, hvilken 1624 kom i Gustaf Adolfs tjenst och äfven säges hafva bidragit till Bergsamtets inrättande, 1630. Han namnes äfven i drottning Kristinas förnyade fullmakt för Generalbergsamtet, 1637, som öfverste bergmästare. Grissbach arbetade mest i Sala och något i Falun, men från honom härstammar den rationella och planmässiga grufdriften i Sverige. Redan innan Bergsamtet inrättades, hade befallning utgått att alla grufvor inom riket skulle kartläggas; utförandet drog dock långt ut på tiden. Äfven under följande tidehvarf gjorde den svenska grufdriften betydande framsteg under hägn af Bergskollegium och sakkunnige bergmästare. Svedenborg och Polhem inrättade nya och förbättrade de gamla mekaniska hjelpmedlen. En mera allmän användning af krutet såsom sprängningsmedel i grufvorna underlättade arbetet, medan de geologiska och mineralogiska förhållandena vid malmernas förekomst studerades af sådana män som Tilas, Cronstedt, Vallerius m. fl., den bästa metoden för borrning studerades och inöfvades vid gruffälten af Sandel och von Torcken (1760 -70), med ett ord: 1700-talets vetenskapliga riktning gjorde sig gällande äfven inom grufdriftens område. Sverige var på den tiden en stormakt inom bergshandteringen, och studiet af dess grufvor grundlade, genom Cronstedt, den mineralogiska vetenskapen. Under 1800-talet hafva brytningsmetoderna, i synnerhet på senare tider, förbättrats, och grufdriften sträfvar allt mer till centralisation, i det att allt flere grufvor sammanslås till fält under gemensam förvaltning, hvarigenom större enhet i grufdriften vinnes. Stenkolsgrufdriften i Skåne leder sina anor från 1650, då ett bolag af framstående danske män lät söka stenkol vid Pålsjö, norr om Helsingborg, ehuru det snart upphörde dermed. 1724 undersöktes förhållandena i Skåne på uppdrag af Bergskollegium, och 1733 bildade sig ett nytt stenkolsbolag, som arbetade vid Vallåkra. 1744 upptäcktes kol vid Boserup, och båda fälten arbetades en lång följd af år, men först genom upptäckten af kolen vid Höganäs, 1796, fick stenkolsindustrien någon egentlig fart. Stenkolsbrytningen och särskildt den vid Höganäs försågs af staten med goda privilegier och stora förmåner; men Höganäsverken hafva det oaktadt haft att kämpa med stora svårigheter, innan de kommit till den utveckling de nu hafva. På 1860-talet började emellertid nya bolag uppstå och ett mer och mer stegradt intresse för stenkolsgrufdriften visa sig, och i början af 1870 bildade sig flere bolag för stenkolens tillgodogörande, t. ex. Kropps bolag m. fl. Stenkolsindustrien har haft stora svårigheter att genomgå, men synes numera vara stadd i ett lugnare och stadigare utvecklingsskede. Sveriges produktion af malm och stenkol under 10-årsperioden 1870-80 synes af följande tabell. Se dessutom Bergshandtering.