Grufgas, kem., en gasformig förening af kol och väte, hvilken i stenkolsgrufvor utströmmar ur remnor och sprickor. Samma gas bildas vid förmultning och förruttnelse af organiska ämnen vid otillräckligt lufttillträde, t. ex. under ett täcke af vatten, såsom på bottnen af kärr och pölar. Äfven vid upphettning af stenkol och organiska ämnen utan lufttillträde uppstår samma gas, och den finnes derför till stor mängd i lysgas. Gasens sammansättning motsvarar CH₄ och är således en mättad förening af 1 at. kol och 4 at. väte. I rent tillstånd fås grufgas genom glödgning af ättiksyrade salter med alkalier; CH₃ -- CO . O . Na + Ca O = Ca C0₃ + CH₄ ättiksyradt natron kalk kolsyrad kalk grufgas Ren grufgas är färg- och luktlös samt näst vätgasen lättast af alla ämnen (0,558 eg. vigt); den kan genom mycket stark afkylning och medelst starkt tryck förtätas till vätska. Vid antändning brinner den med föga lysande låga. En blandning af grufgas och luft förbrinner med explosion. Deraf förklaras de mycket farliga explosioner, som tid efter annan i kolgrufvor anställa så svåra förödelser. Jfr Davys säkerhetslampa och Gas, sp. 918. P. T. C. Gruf-ingeniör, i allmänhet hvarje vid grufdriften anställd ingeniör; särskildt titel för vissa ämbetsmän i bergs-staten (se d. o.). Th- N-m. Grufkompass är ett inom bergshandteringen, särskildt för uppsökande af jernmalm, mycket användt instrument. Grufkompassen består af en magnetnål, upphängd så, att den är rörlig både i horisontal- och vertikalplanet samt under vanliga förhållanden fullt horisontal. -- Vissa malmer, i synnerhet jernoxidoxidulmalmer (svartmalm, magnetit), ega förmåga att attrahera magnetnålen. Jernoxidmalmer (blodstenar) åter, då de äro fria från jernoxidul, attrahera icke magnetnålen, men sällan äro de dock alldeles fria från inblandning af svartmalm, hvarför äfven grufkompassen kan gifva anvisning på sådana malmer. Om man alltså med grufkompassen i hand går öfver en trakt, der jernmalm finnes, ställer sig magnetnålen mer eller mindre vertikalt samt gör ofta jämväl större eller mindre afvikelser från den magnetiska meridianen eller kompassens rätta N--S-linie. Om kompassen gifver utslag i vertikalplanet, säger man, att "den håller på", och ett sådant "kompasspåhåll" ger sålunda anledning att misstänka närvaron af jernmalm. Vanligen attraheras magnetnålens nordände, men äfven stundom, ehuru mera undantagsvis, dess sydände. Med öfning och vana lär man sig snart bedöma hvarest malmen är belägen inom ett "påhåll", ty detta senare är vanligen större än sjelfva malmytan i malmens utgående. Genom observationer på afvikelserna i horisontalplanet kan äfven ledning vinnas vid bestämmande af lämpligaste punkten att börja blottandet af malmen. Emellertid fordras dertill, som sagdt, öfning, ty af endast ett starkt "påhåll" eller deraf att nålen "slår i bottnen" kan man lika litet sluta till en stor malm som af ett svagt påhåll till en liten malm. Utslagen bero nämligen af magnetnålens känslighet, om kompassen är qvick eller trög, af jordtäckningens tjocklek, af malmens kemiska beskaffenhet m. m. Rika, finkorniga svartmalmer draga mindre än svafvelkishaltiga, grofkristalliniska, ehuru fattigare malmer, öfvervägande Jernoxidmalmer ännu mindre o. s. v. Kompassen är således endast ett hjelpmedel att utfinna hvarest försök att träffa malm med utsigt till framgång kan göras, men med dess tillhjelp har dock kanske större delen af Sveriges jernmalmer uppdagats. På senare tider har ett mera tillförlitligt instrument, den af professor Thalén i Upsala konstruerade magnetometern (se d. o.), börjat användas för studiet af våra magnetiska malmer. Th. N-m. Gruflagstiftning. Sveriges äldsta gruflagstiftning hade form af privilegiebref för särskilda grufvor, grufartiklar, speciella förordningar rörande brytningen, skogarnas behandling, tionde och afrad m. m. Tillsynen öfver efterlefnaden af dessa förordningar ålåg konungens fogdar. Grufvorna voro emellertid bergsmännens egendom, och ehuru kronan på slutet af 1500-talet sökte göra dem till ett regale, fick denna åsigt dock ej fullt insteg. Det mycket omtalade Helgeandsholms mötes beslut 1282 är, som bekant, understucket och antagligen fabriceradt på slutet af 1500-talet. Genom det 1630 inrättade Bergsamtet, hvilket 1649 ändrades till Bergskollegium, erhöll bergshandteringen en särskild myndighet, och bergslagstiftningen fick derigenom en generellare form, ehuru specialförordningar för enskilda grufvor fortfarande spelade en stor rol. Bland de äldsta grufförordningarna af allmännare intresse märkas konung Magnus' privilegier för kopparbergsmännen i Falun 1347, samme konungs bergsordning för Norberg 1354 samt stadga för jernbergslagen 1360. Dessa förordningar "konfirmerades" sedermera, och nya utgåfvos för olika bergslag och grufvor. 1485 förordnade Sten Sture och riksens råd, att malmberg på skattejord skola betala tionde. I en förordning af Juli 1649 för jernbergslagen stadgas i § 4 uttryckligen att: "efter man förnimmer, at en del bergsmän, och eljest andra, vill tillägna sig sjelfve grufvorne som the bruka -- -- --, derföre, på det sådan mening icke vidare må hos them inrita, skall fördenskull här med vara hvar och en kunnigt, att alle grufvor, af hvad slags malm och metall the hellst äro, skole reknas och hållas för Cronones regalwerk". Dermed var grunden lagd till Sveriges senare gruvlagstiftning, ehuruväl detta stadgande åter föll i glömska, såsom kan ses af en k. förordning d. 27 Aug. 1723 "angående de förmåner, hvilka alle the i gemen hafva att njuta, som här i Riket och ther under lydande provincer några metall- samt mineralstreck och nyttiga bergarter uppfinna, angifva och i gång bringa". Genom detta bref, som kan sägas vara Sveriges första grufstadga, är inmutningsrätten införd, under vissa betingelser. Inmutaren hade då, utom viss annan belöning, 1/4 och jordegaren 3/4 i anträffade fynd, d. v. s. mineralanledningar, som kunde blifva föremål för grufarbete. Den 20 Okt. 1741 utkom emellertid ny förordning eller grufstadga, som gaf