skola". Denna rätt förblef sedan icke allenast en domstol i frågor rörande grufvan och de till bergsbruket upplåtna skogarna, utan äfven Sala bergslags högsta administrativa myndighet ända till 1737, då en "bergsrätt" infördes, som i afseende på stadens och bergslagets "allmänna hushållning och politie" öfverordnades grufrätten. Grufrätten i Sala upphäfdes i sin helhet 1853 och ersattes med en bergslagstyrelse, sedan bergstingsrätternas och grufrätternas i Sala och Falun domsrätt genom k. br. d. 5 Juni 1850 öfverflyttats på de allmänna domstolarna. Gruf-rätten i Falun infördes redan 1347 genom konung Magnus' privilegier för kopparbergsmännen och skulle bestå af 14 rådmän, af hvilka tvänne voro bergmästare och sutto domare hvar sitt år. Rätten skulle öfverlägga hvar söndag och hålla ting hvar måndag. Denna rätt fortfor sedan, med vissa ändringar i sin sammansättning och befogenhet, ända till 1853, då den upphörde på grund af ofvannämnda beslut af 1850 (se Falu grufva). De mål, som bergstings- och gruf-rätterna såsom domstolar handlade, rörde brott mot bergsartiklarna, tvister mellan bergsman- och hyttelagen om skogslotter, åverkansmål å bergverksallmänningar, liqvidationsmål mellan förläggare och förlagstagare i jernbergslagen o. s. v "Dråpsaker" afgjordes ej af bergstingsrätterna. Gruf-rätterna i Sala och Falun voro äfven ekonomiskt administrativa myndigheter. Från bergstingsrätt appellerades till Bergskollegium. Th. N-m. Gruf-skog, större eller mindre kronoallmänning, upplåten åt vissa grufvor, för att förse dessa med nödigt virke. Angående grufskogarnas skötsel finnes en mängd förordningar. Grufskogar kallas i vissa landsändar "öcknar". Så är t. ex. Pershytte öcken i Nora socken den för Pershytte-grufvor upplåtna skogen. Grufskogarna stodo förr under Bergskollegiets och sedermera under Kommersekollegiets uppsigt. 1873 kommo de under Skogsstyrelsens öfverinseende. Se Allmänning. Th. N-m. Gruf-stadga. Den för Sverige nu gällande grufstadgan, hvilande på inmutningsrätten, är af d. 12 Jan. 1855. Då emellertid flere brister ansetts vidhäfta densamma, aflät riksdagen d. 13 Maj 1872 till K. M:t en underdånig skrifvelse med anhållan att ny grufstadga måtte utarbetas. Med anledning deraf utarbetades af en komité förslag till ny grufstadga, hvilket 1874 blef färdigt, och helt nyligen (1882) har ett förslag till förordning om grufvor utarbetats i civildepartementet. Ändring i nuvarande förhållanden i afseende på gruflagstiftningen torde alltså snart vara att förvänta. Th. N-m. Grufva, ställe der mineralfynd af något slag löstages ur fast berg. Ordet G. nyttjas dock äfven för att beteckna dels uteslutande underjordiska fyndställen för nyttiga mineral, dels äfven det genom grufbrytningen uppkomna tomrummet. Sverige är rikt på grufvor af allahanda slag. Stenkolsgrufvor förekomma endast i Skåne, der de förnämsta sådana äro de vid Höganäs, Billesholm, Bjuf, Stabbarp, Boserup och Skromberga, ur hvilka tillsammans 1880 upptogos omkr. 1,261,000 hl. stenkol. De förnämsta jernmalmsfälten äro Gellivare m. fl. i Lappland, Nyängsgrufvorna i Gefleborgs län, Dannemora m. fl. i Uplands, Vinkärnsgrufvorna, Grängesberget, Tuna, Hästberg, Romme samt Bispbergsfältet i Kopparbergs län, Norbergs stora malmfält m. fl. i Vestmanlands län, Lombergs-, Stripa-, Stråssa-, Slotterbergs-, Lerbergs-, Stribergs-, Dalkarlsbergs-fälten m. fl. i Örebro län, Persbergs-, Nordmarks- och Tabergs-fälten i Värmlands län, Kantorpsfältet i Södermanlands, Nartorpsfältet i Östergötlands och Taberg i Jönköpings län. Silfver- och blymalmsgrufvor äro Sala i Vestmanlands län, Kafveltorps grufvor och Åmmeberg i Örebro län (det senare fältet hufvudsakligen dock arbetadt på zink). Kopparmalm brytes i Falun, vid Kafveltorp i Örebro län, Tunaberg i Södermanlands och Åtvidaberg i Östergötlands län. Dessutom finnas koboltgrufvor och brytes zinkmalm vid Ammeberg, Dannemora, Kafveltorp m. fl. ställen. Manganmalm brytes vid Långban i Värmland samt vid Spexeryd och Hohult i Jönköpings län, och slutligen har guld på senaste tid träffats i Falu grufva. Th. N-m. Grufvedrift, Grufverätt, Grufvestadga. Se Grufdrift o. s. v. Gruidae, Tranor, zool., en familj bland vadarna, igenkännas på sin kägelformiga, starka och räta näbb, som har öppningen mellan öfverkäks- och mellankäksbenen för näsborrarna räckande utom näbbens midt. Benen äro mycket långa; yttertån är förenad med mellantan till första leden; baktån sitter högre än framtårna, som hafva krökta, spetsiga klor, af hvilka innertåns är störst. Vingarna äro breda, trubbiga, tämligen långa, med öfverarmen räckande bakom höftskålen samt tredje och fjerde pennorna längst; de innersta vingpennorna äro långa och hängande. Stjerten är kort och afrundad samt består af 12 pennor. -- Dithörande arter vistas på öppna fält, kärr och mossar samt äro mycket skygga och varsamma. Under häcktiden förekomma de parvis, annars i flock, och iakttaga under flyttningen en bestämd ordning. Tranorna lefva i engifte, och båda föräldrarna vårda ungarna. Kroppsformen är smärt och storleken betydande. Flygten är lätt och ihållande, gången långsam, med afmätta steg. Lätet är starkt och genomträngande, enär luftstrupen tränger in i bröstbenet, innan den går till lungorna. Födan utgöres af växtämnen, ryggradslösa djur, fiskar, grod- och kräldjur. Själsförmögenheterna äro högt utvecklade, hvarför tranorna också kunna med lätthet tämjas och då blifva sina egare mycket tillgifna. Könen äro lika till färgen. Till denna familj hör tran-slägtet, Grus, med arter i alla verldsdelar. I Sverige häckar Vanliga tranan, Grus communis, öfver hela landet, talrikare dock i norden. Hon är till färgen askgrå, med hufvudet ofvan nästan naket, försedt med svarta borst och röd hjessa; ansigtet, nacken, halsryggen uppåt, hakan och framhalsen äro svartgrå; hufvudets och halsens sidor äro försedda med ett hvitt band; handpennorna äro svarta, de innersta armpennorna svartaktiga eller svartfläckiga; stjerten är grå, utåt svartgrå, näbben grågrön, utåt gul, benen svarta