inmutaren hälften i fyndet samt vidare reglerar förhållandena med mutsedlar, utmål etc., hvilket slutligen genom en k. förordning d. 6 Dec. 1757 närmare belyses. I denna senare förordning stadgas äfven förbud för borttagande af pelare och band, grufvors fyllande m. m. Dessa båda sista förordningar utgjorde, jämte en del specialförordningar, Sveriges gällande gruflagstiftning ända tills grufstadgan af d. 12 Jan. 1855 trädde i kraft. Denna stadga, hvilande på inmutningsrätten, är fortfarande gällande, ehuru dess snara ändrande är att förvänta. Se Grufstadga. Th. N-m. Grufmätning, bergsv., har till ändamål att upprätta exakta kartor öfver grufvor till ledning vid brytningen och till fromma för efterkommande. I utlandets grufvor, der icke magnetiska malmer förekomma, användas kompass och mått vid kartornas uppgörande, hvarvid man utgår från vissa, med tillhjelp af teodolit-instrument utsatta fixpunkter, eller uppmätas grufvorna direkt med en teodolit. Men i Sverige, der magnetismen hos de flesta malmer ej tillåter magnetnålens användande, och der teodoliten anses vara för dyrbar och svårhandterlig, har en särskild metod, den svenska markscheidermetoden, småningom utvecklat sig. För denna metod nyttjas minst två, vanligen tre matbord, eller små qvadratiska skifvor af trä med omkr. 25 cm. sida, fastsatta på stativ och medelst skrufvar noggrant inställbara i horisontalplanet, vidare ett instrument, bestående af lineal med en derpå fäst kikare med hårkors, rörlig kring en axel i vertikalplanet samt försedd med halfcirkelbåge och nonie att afläsa vertikalvinklarna med. Kikarens optiska axel måste vara absolut parallel med linealens kant, och hårkorsets skärningspunkt får ej vid vertikal rörelse hos kikaren afvika från lodlinien. Slutligen tillkommer äfven ett måttband af omkr. 30 m. längd, hvars förändringar genom krympning eller sträckning det åligger ingeniören att noggrant före och efter hvarje mätning justera. När mätning skall ske, inhuggas först vissa fixpunkter, minst två och hälst tre, från hvilka mätningen utgår. Ett af borden, öfverklädt med papper, inställes noggrant i horisontalplanet, en liten nål instickes i papperet, och instrumentets lineal ställes tätt utmed nålen; derefter insigtas fixpunkten med kikaren, en linie drages medelst spetsen af en passare utmed linealen, och mått tages från punkten till instrumentets axel. Derefter noteras vid änden af linien detta afstand, axelns afstånd från nålen, den vinkel, som kikaren gör med horisontalplanet, samt axelns höjd öfver bordet. Kallas det uppmätta afståndet a, afstandet från axeln till nålen b, axelns höjd c och vinkeln v, blir det horisontala afståndet a . cos v + (eller -) b samt höjdskilnaden mellan bordet och fixpunkten a . sin v - c, om syftningen skett nedåt; har den skett uppåt, blir den a . sin v + c, Sedan alla fixpunkterna sålunda insigtats, syftar man från sitt första bord (station A) till det andra bordet (station B), äfven det noggrant instäldt i plan, och mått tages från dess nål till instrumentaxeln, hvarefter genom samma beräkning B:s horisontala afstånd och höjdskilnad med A vinnes. Derefter sigtas från B till A, och syftlinien uppdrages äfven der med passaren. På sådant sätt förfares alltjämt från bord till bord. Sedan nämligen alla punkter, som från A kunna tagas, äro insigtade, flyttas bordet vidare, och nålen insattes på annat ställe å papperet; stationen kallas C, och dess läge bestämmes genom fram- och återsyftning med B. Grufvans konturer erhållas derigenom att man med en lampa lyser på en punkt på väggen, insyftar denna punkt och från densamma tager mått, som efter skalan direkt afstickes. Den största noggranhet måste iakttagas, särdeles vid syftningar till fixpunkter eller mellan stationerna, eljest uppstå fel. När mätningen är slut, återstår sammanläggning af mätningen. De använda mätlapparna tagas från borden, och deras kanter jämnas noga, hvarefter man lägger lappen med station A på ett större papper och fäster en nål i stationshålet samt andra nålar i kanterna, så att lappen ligger fast. Derefter lägges en lineal genom stationshålet utmed en syftlinie, som utdrages åt ömse håll på det större papperet. På samma sätt förfares med andra syftlinierna från samma station, och möjligen varande konturpunkter afstickas. När detta är gjordt, borttages lappen, och liniernas ändar hopbindas genom streck med passarespetsen. Alla syftlinierna, sålunda på det större papperet uppdragna, måste noga skära hvarandra i en punkt, stationspunkten, från hvilken sedan de beräknade måtten med passaren afstickas efter skalan midt i syftlinien. Sedan stickes en nål i lappen station B och passas in i station B på hoppläggningsbladet. Återsyftningslinien till A passas noga in med syftlinien från A till B, hvarefter lappen fastsättes och behandlas på samma sätt, som förut är beskrifvet. När allt är hoplagdt, renritas kartan och förses med höjdmått, hvarvid man väljer en fixpunkt i dagen till utgångs- eller s. k. 0-punkt. Hela denna operation är mycket svår samt fordrar stor noggranhet och samvetsgranhet hos ingeniören, ty ett litet fel kan vid drifning af långa orter förorsaka tusentals kronors kostnad. Metoden är ej god, felkällorna äro för många, och fel uppstå alltid förr eller senare vid fortsatta kompletteringar af kartorna. Den är emellertid tillfyllest för mindre gruffält, men för större borde den utbytas mot fullständig teodolitmätning. Kostnaden derför är större, men kan mångdubbelt betala sig genom större säkerhet. Den skala som i Sverige allmänt nyttjas vid grufmätningar är 1:800. Th. N-m. Grufrätt benämndes förr stundom alla de domstolar, hvilka, med bergmästaren som ordförande och med vissa bisittare, egde att döma i saker rörande bergshandteringen och de till denna handterings bruk upplåtna skogarna. Rätta namnet på dessa domstolar var dock bergstingsrätt, utom vid Sala silfververk och Falu kopparverk, der grufrätt var det riktiga. Grufrätten i Sala infördes egentligen genom Gustaf II Adolfs bergsordning för Sala af 1624 och skulle utgöras af bergmästaren och 12 rådmän, hvilka "på grufveting alla saker bruket och grufvan angående uptaga, skärskåda och dömma