Arealen 47,455 har. 10,888 innev. (1880). Häradet omfattar socknarna Nor, Segerstad, Grums, Borgviks kapell och Ed. -- 2. Socken i nämnda härad. Arealen 16,854 har. 3,318 innev. (1880). Annex till Nor, Karlstads stift, Nors kontrakt. Grund, filos., det, i och genom hvilket ett annat är eller fattas. Med realgrund (principium essendi) förstås grunden till en saks väsende eller dess förutsättning i begreppet. Denna bör skiljas från hvad några tänkare kallat formalgrund, förutsättningarna och vilkoren för någontings framträdande i tiden, samt äfven från kunskapsgrund (principium cognoscendi), det, genom hvilket något inses eller fattas. Så är menniskans odödliga ande den i tiden lefvande menniskans realgrund, men hennes kropp och de fysiska processer, som der försiggå, äro hennes förutsättningar i tiden. Så kan man å andra sidan säga, att vårt medvetande om vår ändlighet är principium cognoscendi för gudsidén, ehuru dennas realgrund är Gud sjelf o. s. v. Realgrundens förblandning med tidsvilkoren är vanlig i materialistiska resonnemang, der man vanligen tror sig hafva förklarat en sak derför att man angifvit dess tidsvilkor. Dess förblandning med kunskapsgrunden är deremot vanlig på panteistisk ståndpunkt. Så tror man sig der kunna förklara tillvaron ur abstraktioner, derför att vi menniskor endast i och genom sådana kunna begripa den. Spinoza uttalade detta i uttryckliga ord, då han lärde, att de verkliga tingens ordning och sammanhang vore desamma som de menskliga begreppens (ordo et connexio rerum ac idearum idem est). -- För ett sig utvecklande väsende är dess realgrund tillika dess utvecklings lag, så vidt den tänkes såsom det, som normerar utvecklingen, och dess ändamål såsom det, till hvars fulla förverkligande utvecklingen syftar. Deremot kan detta aldrig vara fallet med någontings förutsättningar i tiden. Det är ock till stor del genom reflektion på grunder, som tillika äro ändamål (ändamålsorsaker), d. ä. genom en teleologisk verldsbetraktelse, som man kommer till ifrågavarande distinktion. L. H. Å. Grund, sjöv. 1. För sjöfarten farliga upphöjningar i sjöbottnen, såsom klippgrund, stengrund, m. m. I trafikerade skärgårdar och farleder utmärkas grunden vanligtvis af flytande sjömärken (bojar, prickar, vakare o. d.), i hafsbandet och utanför kusten af fyrskepp eller af fyrar på land, hvilka visa olika färgade sken i riktning mot grunden. Jfr Bank, Bar, Ref. -- 2. Föremål, som ej äro djupa i förhållande till bredden (längden), sägas vara grunda. Så t. ex. säges, att ett råsegel är för grundt, om det ej kan hissas i topp, sedan det blifvit skotadt, eller när undre liket stannar högt öfver det nedom varande staget. R. N. Grundackord, musikt., ett ackord i sin ursprungliga form (utan ömvändning). A. L. Grundarfjord, handelsplats på Islands vestra kust. Grundbas. Se Fundamentalbas. Grundboj. Se Boj. Grundbrott, sjöv., uppkommer genom svår sjö eller dyning på jämförelsevis grundt vatten, derigenom att vågrörelsen sträcker sig ända till sjöbottnen, så att brott (brytning) uppstår. De svåraste grundbrotten förorsakas af de svåra dyningar, som under namn af rollers förekomma i Vestindien, vid S:t Helena, Ascension, Tristan d'Acunha m. fl. öar samt i Kaliforniska viken, der fartyg genom grundbrott stött på i ända till 12 m. djupt vatten. O. E. G. N. Grunddamm. Se Damm. Grundejerforeningen, dansk politisk förening, som stiftades, i Dec. 1850, af några yngre godsegare (baron Blixen-Finecke, grefve K. E. Krag-Juel-Vind-Frijs till Frijsenborg, grefve L. Holstein till Holsteinborg, Haffner, alla sedermera ministrar, m. fl.) närmast för att motarbeta "bondevennernes" verksamhet i landbofrågan och hindra en tvungen fästeaflösning, men derjämte för att främja godsegarnas inflytande i det politiska lifvet och bekämpa den då herskande nationaleiderdanska politiken. Föreningen vann aldrig någon synnerligen stor betydelse och upplöstes småningom efter några års förlopp. E. Ebg. Grundel, Simon. Se Helmfelt, S. G. Grundfond, den tekniska termen för bankers, försäkringsbolags m. fl. inrättningars grundkapital. -- Det är i synnerhet med afseende å den lämpligaste storleken, användningen etc. af bankers grundfonder, som meningarna varit särdeles delade. En banks grundfond har en tvåfaldig uppgift. Dels förser den banken med en del af de medel, som behöfvas för bankrörelsens bedrifvande, dels är den afsedd att vara en säkerhet för att banken kan uppfylla sina förbindelser till allmänheten. De förslag till reglementering angående bankers grundfonder och de lagbestämmelser, som derom finnas, hafva hufvudsakligen haft till syfte att tillgodose detta senare intresse. I Sverige finnas dylika lagstadganden endast för sedelutgifvande banker. Derigenom är dock ej all reglering från statens sida af denna sak i afseende å andra banker utesluten, ty sådana bankbolag, hvilkas delegare vilja åtnjuta förmånen af begränsad ansvarighet för bankens förbindelser, måste, i likhet med bolag i allmänhet, söka K. M:ts stadfästelse på sina bolagsordningar, och derigenom har K. M:t makt att i vissa afseenden bestämma äfven angående dessa bankers grundfonder. (Jfr K. M:ts skrifvelse d. 24 Nov. 1876, inf. i Lilienbergs lagsamling, sid. 165.) -- Med afseende på sedelutgifvande bankers grundfonder gäller följande. Riksbankens grundfond är f. n. bestämd till 35 mill. kronor. Hvarje enskild sedelutgifvande bank måste hafva en grundfond af minst en million kronor, bildad genom tillskott af sådana delegare, som ansvara solidariskt för bankens förbindelser. Utöfver detta minimum kan den enskilda bankens grundfond ökas dels genom ytterligare tillskott af solidariska bolagsmän, dels genom tillskott af s. k. kommanditdelegare, hvilka blott ansvara med dessa tillskott. Af den enskilda bankens grundfond skola minst 60 proc. förvandlas till s. k. grundfondshypotek, hvilka äro värdepapper, som skola utgöras till minst hälften af lätt säljbara räntebärande obligationer och till den öfriga delen af prima inteckningar i fast