egendom. Något hinder för banken att förvandla hela sin grundfond till dylika grundfondshypotek finnes icke, liksom det äfven står banken fritt att placera hela sin reservfond på detta sätt. Dessa grundfondshypotek nedsättas, sedan deras godhet blifvit pröfvad, i allmänt förvar. Banken får ej börja utgifva sedlar förr än minimum af grundfondshypotek blifvit deponeradt. Dessa grundfondshypotek bilda en af de förnämsta tillgångar, på hvilka banken får grunda sin sedelutgifning. Jfr C. M. Rosenberg. "Handbok i bankväsendet" (1878). D. D. Grundfondshypotek. Se Grundfond. Grundform, kristallogr., kallas inom kristallografien en oftast godtyckligt vald enklare kristallform, ur hvilken öfriga former, hvari ett kristalliserande ämne kan uppträda, lättast kunna utvecklas. Om en kristall har tydliga genomgångsytor, väljes oftast den af dessa ytor begränsade formen till grundform. P. T. C. Grundfärg. Se Färglära. Grundgående, sjöv., säges om ett fartyg, som kan föra stora och tunga laster, utan att dervid hårdt nedtryckas i vattnet; ett sådant fartyg säges äfven "draga litet vatten". Denna egenskap ernår man genom att bygga fartyget flatbottnadt, såsom förhållandet är med koffar o. s. v. R. N. Grundharmoni. Se Grundackord. Grund-is kallas i polartrakterna ett större drifisblock, som strandat l. råkat på grund. Grundtag, statsr., bör efter sitt begrepp, med hänsyn dertill att grund betyder det, hvarpå ett annat hvilar eller beror, utgöra den högsta lagen i samhället, den lag, af hvilken de öfriga samhällslagarna bero, ur hvilken de framgå. Dess kännetecken är den i ordets betydelse och begrepp innehållna fastheten och oföränderligheten jämte dess förbindande kraft för både regering och folk. De regering och folk tillkommande ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, som af grundlagen erhålla sin bestämning, gifva denna lag karakteren af ett grundfördrag, hvilket icke kan ändras utan ömsesidigt samtycke af regeringen och folkets berättigade ombud. Grundlag kallas äfven författning, statsförfattning, konstitution, eller om han kommit till stånd i form af ett utaf den makthafvande utfärdadt frihetsbref, charta (se d. o.). Namnet konstitution är det mest vanliga. Detta namn träffas första gången i den nord-amerikanska författningen (1787) och har derifrån ingått såsom namn på de franska författningarna, som revolutionerna alstrade, samt derifrån öfverflyttats till Belgiens, Italiens, Spaniens och Tysklands grundlagar. Benämningen charta såsom betecknande statens författning har sitt upphof från Englands Magna charta libertatum, det engelska statsskickets grundläggande rättsurkund (jfr Charta). Ordet grundlag nyttjas i de skandinaviska rikena, Finland och åtskilliga tyska stater såsom namn på deras författningsurkunder. (Franska språket har också ett motsvarande uttryck i loi fondamentale). Dessa grundlagars eller författningars karakter är i materielt hänseende att de innehålla bestämningar om statsmaktens organisation och de olika formerna för de olika statsfunktionernas fullgörande, vidare om det sätt, hvarpå styrelsen och hennes organ samt folket och dess organ skola samverka för statens ändamål, och om de rättigheter och skyldigheter, som tillkomma bådadera, samt slutligen om garantierna för de ömsesidiga skyldigheternas fullgörande. Statsförfattningens ande och innehåll hafva alltid i hvarje stat berott af den med samhällsarbetets fortskridande skedda utvecklingen af samhällsanden hos folket. I den mån, som intresset hos medborgaren för samhällspligternas fullgörande framkallat en lifligare samverkan emellan regering och folk samt uppväckt en medborgerlig ande, som yttrar sig i växande håg, vilja och förmåga hos folket att sjelf öfvertaga allt mer och mer af de värf, som koncentrerats hos styrelsen, har behofvet af nya verksamhetsformer gjort sig gällande. Alltefter som medborgarnas frihetssfer vidgats, har konstitutionen sålunda fått ett rikare innehåll, och der densamma ej innefattas i blott en enda lag, hafva nya grund- eller författningslagar tillkommit. Man finner således väsentliga olikheter i olika staters författningar. Exempel har gifvits och gifves ännu på land, hvilkas grundlagar inskränkt sig till att egentligen blott bestämma hvem som eger rätt till statsmaktens utöfning, men lemnat åt maktinnehafvaren att oinskränkt ordna öfriga samfundsförhållanden. Som ett sådant förhållande numera är undantag, fäster man vid begreppet grundlag den betydelse att den skall innehålla bestämmelser, som garantera folkets frihet och försäkra det om rätt att genom valda representanter på ett ändamålsenligt sätt samverka med utöfvaren af statsmakten för samhällets utveckling i den riktning, som samhällets bästa fordrar, samt att öfvervaka, att grundlag och rättsordning iakttagas och uppehållas. Hvad angår grundlagens formella beskaffenhet, så grundas dess stadga och varaktighet dels genom bestämmandet af de faktorer, som skola medverka vid dess stiftande, dels genom de former, som dervid skola iakttagas. Grundlag kan tillkomma på tre sätt: antingen så, att öfverenskommelse derom sker mellan regering och folkrepresentation, eller ock så, att regenten förlänar folket en konstitution i form af ett frihetsbref (s. k. oktrojerad l. autoriserad författning), eller ock slutligen så, att den har sitt upphof i en konstituerande akt af för sådant ändamål vid utomordentliga tillfällen i statens lif sammankallade folkdeputerade. På hvilket af dessa sätt författningen än må hafva tillkommit, fordrar hennes egenskap af grundlag, att hon ej kan ensidigt ändras af en enda samhällsmyndighet. Har grundlagen blifvit oktrojerad, så är den, som utfärdat densamma, lika mycket bunden deraf, sedan den en gång trädt i kraft, som om han derom öfverenskommit med en lagbestämd folkrepresentation, och kan således ej ensidigt ändra densamma. Har grundlagen tillkommit genom en konstituerande akt af folkdeputerade, så blir den lika bindande för folkrepresentationen som för den, hvilken på grund af densamma blir utöfvare af statsmakten. I öfverensstämmelse med nu angifna grundsats gäller i allmänhet inom