statsrätten, att, der statsformen är monarkisk, konungens och folkrepresentationens gemensamma samtycke fordras för att ändring i författningen skall kunna ske, och att i de land, der statsformen är republikansk, folkrepresentationen såsom sådan ej är ensidigt rådande öfver grundlagen. Jämte representationens samtycke erfordras nämligen bifall af folket genom andra organ än den vanliga representantförsamlingen. I de stater, der makten att ändra grundlag är öfverlemnad uteslutande åt den vanligen fungerande representationen, är ej den lag, som åt densamma uppdrager en så oinskränkt myndighet, att anse såsom en grundlag eller konstitution; ej häller kan den regeringslag, som i enväldiga stater är gällande, anses såsom grundlag. Jämte det att för grundlags ändring erfordras bifall af två konstitutionella makter, har i de flesta land, till undvikande af förhastade beslut, ett förfarande stadgats, som ej tillåter folkrepresentationen att i vanlig lagstiftningsväg fatta sitt beslut, utan bjuder, att frågan ej må omedelbart efter dess väckande afgöras, utan först sedan representantförsamlingen i sin helhet eller partielt blifvit omvald, eller ock efter upprepade beslut med en viss mellantid under samma riksdagssession. På sina ställen erfordras derjämte qvalificerad pluralitet inom representantförsamlingen, för att ändringsförslag må kunna antagas. I Sverige var redan i äldsta tider rättsförhållandet mellan konung och folk lagbestämdt. Beskattningsrätt och delaktighet i lagstiftning voro tillförsäkrade folket, som äfven hade rätt att välja konung. Skyldighet för konungen att vid styrelsens utöfning inhemta rådets mening samt särskilda förpligtelser i afseende på rättsordningens upprätthållande, rikets försvar, hushållningen med kronans rättigheter och inkomster, likasom i afseende på förläningarna, som utgjorde den tidens förvaltningsordning, voro äfven genom lag bestämda. Föreskrifterna derom innehöllos i den allmänt gällande Landslagens konungabalk. Dessutom blef vid tronombyte och konungs tillträde konungaförsäkran aflagd i öfverensstämmelse med den ed konungen enligt L. L. K. B. Kap. IV skulle aflägga. Efter hand begynte bredvid denna lag en särskild lagstiftning uppstå, som dels i form af stadgar närmare utvecklade och kompletterade allmänna lagens bud samt för nya förhållanden danade nya förordningar (jfr Ekonomisk lag), dels ock afsåg att genom särskilda öfverenskommelser mellan konung och folk grunda ett stadgadt statsskick. Af sistnämnda art och betydelse var den arfförening, som d. 13 Jan. 1544 ingicks, och genom hvilken Sverige förvandlades till ett arfrike för Gustaf I och hans söner efter bestämd arfsordning, och hvilken stadfästes och bekräftades af riksdagen "på alla meniga riksens ständers, städers och den menige mans vägnar". Denna arfförening erhöll en giltighet, som sträckte sig utöfver tiderna, utan att kunna af folket eller den för tillfället tronen innehafvande konungen rubbas till förfång för berättigade arffurstar, och fick sig tillerkänd en fördragsenlig oföränderlighet. Om ej namnet grundlag förr än i senare tider begagnades för denna och senare ingångna arfföreningar, hade den dock grundlags karakter. En förening af alla ständer, sedermera af konungar bekräftad, som erhöll en lika oföränderlig, ännu i senare tider bibehållen karakter, ehuru den icke blifvit bland grundlagarna införd och ej häller till sin natur är af samma slag som dessa, var Upsala mötes beslut, d. 20 Mars 1593, angående religionen, som utgör svenska kyrkans grundval. Genom konungaförsäkringar och regeringsform förpligtades konungarna sedermera att hålla undersåtarna vid samma mötes beslut. I den konungaförsäkran, som af Karl XI afgafs d. 18 Dec. 1672, förklarades, att han, liksom alla Sveriges konungar, vore bunden till den kristna religionen, sådan den i Augsburgska bekännelsen blifvit förklarad och i Upsala mötes beslut vedertagen, såsom till en fundamental lag. Detta är första gången som ordet fundamental lag, hvaraf grundlag utgör blott en språkförbättring, blifvit i statsrättsliga lagar eller försäkringar användt. Sedan enighet i religionen och enighet i fråga om hvem som skulla intaga tronen genom dessa föreningar vunnits, sökte man genom regeringsformen d. 29 Juli 1634 att upprätta ett ordentligt regemente, "der konungen sin höghet, rådet sin myndighet och ständerna deras skäliga rätt och frihet tillbörligen blifva behållna och någorlunda beskrifna". Redan Gustaf II Adolf hade befallt författandet af en sådan regeringsform, hvilken han synes hafva velat tillförsäkra egenskap af varaktighet och oföränderlighet. Denna regeringsform, som hänvisar till Upsala mötes beslut angående religionen och till arfföreningen i fråga om successionen samt till Landslagens konungabalk i hvad som rör konungens rätt att styra riket och hans och kronans rätt, bestämmer rådets ställning till konungen och till förvaltningen samt ordningen för densamma inom de särskilda styrelsegrenarna äfvensom rikets ständers ställning och representationsrätt. Den var afsedd att utgöra en oföränderlig stadga, bindande för konungen, såväl då han sjelf utöfvade styrelsen, som då han var af förfall derifrån hindrad, men blef med hänsyn till regentens minderårighet inskränkt till att gälla under förmyndareregeringen och blef icke framdeles af Kristina eller Karl X bekräftad. Då den efter Karl X:s död, med några jämkningar, d. 3 Nov. 1660 under namn af Additament till 1634 års regeringsform antogs att gälla såsom ordning och stadga för styrelsens förande, sträckte sig dess giltighet ej häller längre än till förmyndareregeringstiden. Efter hvad "K. M:ts approbation uppå Riksens ständers den 9 Dec. 1680 aflåtna förklaring" gifver vid handen, ansågo Riksens ständer konungen ej vara bunden af regeringsformen med dess additament, utan vore densamma att betrakta såsom en form och instruktion under minderårigheten, hvarefter regementet skulle föras, hvilken konungen efter sitt godtfinnande egde ändra, till följd hvaraf Riksens ständer ock förklarade konungen till ingen regeringsform bunden utan allenast till Sveriges lag och laga stadgar. Sedan envåldstidens olyckor påvisat nödvändigheten af en