Grundmassa, skogsh., det å rot stående virkesförrådet. Grundpenningar, kamer., en gammal afgift i städerna, som på en del ställen var detsamma som grundrensningspenningar, på andra orter åter utgjorde och ännu finnes qvar såsom en afgift för rätt till upplag på stadens grund. Kbg. Grundregalen, jur., i Sverige kunna sammanfattas under tre hufvudrubriker: skogsregalet, kronans eganderätt till allmänningarna i riket samt de stora obygderna i Norrland (och Finland), vattenregalet, kronans eganderätt till alla större vattendrag och till skärgårdsfisket, och bergsregalet, kronans eganderätt till malmstrecken. Alla dessa tre slag af regale nyskapades af Gustaf Vasa, ehuru äfven några spridda spår deraf förekomma under medeltiden. Landskapslagarna känna dem icke, men redan under den gamla landskapsförfattningens sista dagar började småningom i detta som i andra afseenden den europeiska kontinentens uppfattning att göra sig delvis gällande, ehuru ännu i mycket ringa omfattning och utan egentlig praktisk betydelse. Icke häller Gustaf Vasa vågade taga steget fullt ut, huru starkt han än formulerade anspråken, men Johan III drog den fulla konseqvensen af faderns från Tyskland hemtade teori. I våra dagar återstår endast skogsregalet oafkortadt; dock äro allmänningar ofta upplåtna till menighetens bruk. Fisket vid de i skärgården belägna holmar, som ej tillhöra enskilde, står nu allom öppet, men i de stora vattendragen brukar kronan ännu sin eganderätt till egen vinning, då fiskena derstädes antingen utarrenderas på auktion eller äro anslagna till ämbetsmäns aflöning eller brukas af menigheten mot bestämd afgift. Hvad slutligen angår bergsregalet, som i alla tider mött det starkaste motståndet, återstår nu ej mera deraf än kronans eganderätt till Sala silfvergrufva, hvilken dock på vissa vilkor är till evärdelig besittning upplåten åt ett bolag. N. H. Grundrensningspenningar och grundverkspenningar, kamer., voro afgifter på rörelsen i städerna under 1600- och 1700-talet och nyttjades till bestridande af kostnaden för mudderverk o. d. Kbg. Grundränta, kamer., den årliga afgift, som, efter noggrann uppskattning af en jordlägenhets afkastning, med ledning af ortens s. k. skattläggningsmetod uträknas och fästes vid lägenheten såsom skatt på grunden. Grundräntan sönderfaller i två delar, näml. jordeboks- l. ordinarie räntan och mantals- l. extra ordinarie räntan. Kbg. Grundsats, filos., i allmänhet en sats, ur hvilken en mångfald af andra satser kan härledas, särskildt ett motiv för menniskans vilja, för hvars skull andra motiv afsigtligt väljas, enär de med detsamma stå i nödvändigt sammanhang såsom tillämpningar i enskilda fall eller såsom medel (maxim). Det gifves grundsatser af högre och lägre ordning, alldenstund menniskan för förvärfvandet af medel till sin afsigts vinnande kan nödgas söka vinna annat, som derför i sin ordning är medel o. s. v. Högst är den grundsats, som följes för sin egen skull. Menniskans sinliga viljelif består ofta i en jämkning emellan olika sådana grundsatser. L. H. Å. Grundsets marknad, fordom den betydligaste marknad i det sunnanfjällska Norge, hålles årligen i början af Mars månad på gården Gårders egor (Elverums socken, Hedemarkens amt) och varar i allmänhet fem dagar. Den har sitt namn efter den något nordligare belägna gården Grundset, hvarest den förr hölls. Tiden för marknadens uppkomst kan icke bestämmas. På G. drefs förr en betydande byteshandel mellan österdalingar, gudbrandsdalingar, hedemarkingar och svenskar från gränslandskapen samt köpmän från Kristiania och Frederikshald. I synnerhet uppgjordes stora träaffärer. På den senaste tiden har marknaden, förnämligast till följd af de förbättrade kommunikationsförhållandena, förlorat nästan hela sin betydelse. -- I närheten af marknadsplatsen låg fästet Kristiansfjeld. O. A. Ö. Grundskatt, statsr., är en skatt, som åligger jorden och, med någon utsträckning af begreppet, äfven kan sägas åligga fast egendom i allmänhet. Grundskatten i sin egentliga betydelse, såsom åliggande jorden, är en reel skatt. Detta beror derpå att den hvilar å ett föremål, som i sin individuella bestämdhet alltid finnes till, och att detta föremål eger vissa oföränderliga egenskaper, på grund af hvilka skatten deraf kan på ett varaktigt sätt bestämmas. Andra skatter måste äfven bestämmas i förhållande till ett visst föremål, ty en skatt utan ett objekt är otänkbar. Så äro vissa skatter bestämda till vissa procent af inkomsten, andra till en viss afgift af skålpund tobak, kanna bränvin o. s. v. Men i alla dessa fall saknar objektet de oföränderliga egenskaper, som äro inneboende hos jorden, och skattens belopp är beroende af vissa personliga förhållanden. Detta är vid den rena inkomstskatten alldeles uppenbart; dennas belopp är tydligen beroende af den skattskyldiges sociala ställning och personliga egenskaper, ty deraf beror om han öfverhufvud eger någon inkomst eller ej, äfvensom dennas storlek. Äfven vid skatter å kapital af lös egendom är föremålet ingalunda af så varaktig beskaffenhet som jorden; föremålets storlek är beroende af det sätt, hvarpå egaren förvaltar detsamma, hvilket kan afgöra, om det i dag finnes till eller i morgon är borta. Äfven vid de vigtiga konsumtionsskatterna är detta förhållandet. Dessa äro, såsom bekant, hufvudsakligen beräknade att genom konsumtionen träffa inkomsten; och huruvida en inkomst finnes, som kan användas till konsumtion af de beskattade föremålen, äfvensom i hvilken grad detta sker, är beroende af personliga förhållanden. Såsom skatternas namn angifver, är äfven föremålet, å hvilken konsumtionsskatten är lagd, bestämdt att förtäras och kan således icke, såsom jorden, utgöra skattekällan, som måste finnas, oberoende af hvad dess tillfällige innehafvare företager. Produktionsskatterna äro, liksom konsumtionsskatterna, väsentligen beroende af producentens personliga egenskaper, och de föremål, å hvilka dessa skatter hvila, äro af en vida mera rörlig och vexlande beskaffenhet än afkastningen af jorden. Visserligen är denna äfven vexlande år från år och