äfven beroende af egarens personliga egenskaper; men anlägges skatten rätt, d. v. s. efter jordens afkastningsförmåga, dess antagna medelafkastning, så har man dermed funnit ett objekt, som alltid är lika, hvadan skatten kan antagas komma utgå det ena året som det andra och under hvarje egare, som gör sig till godo jordens alstrande kraft och inkomstkällor. Jämte den skatt, som sålunda utgöres för den rättighet jordinnehafvaren har att, med andras uteslutande, använda jordegendomens afkastningsförmåga, och hvilken utgöres, vare sig att jordegaren gör sig till godo densamma eller ej, ifrågakomma särskilda skatter af den inkomst, som jordens egare och brukare såsom sådana beredt sig. Inkomstskatt kan således åläggas dels den verkliga afkastning af det i jorden nedlagda kapitalet, som för skatteåret ingår till jordegaren efter afdrag för grundskatt och andra besvär samt jorden vidhäftande skulder, vare sig att jordegaren genom eget bruk sjelf tager denna afkastning eller genom jordens utlegande uppbär den i arrende, dels den behållning, som jordens brukning bereder brukaren utöfver hvad som beräknas såsom ränta å egendomens kapitalvärde eller såsom arrendeafgift. Grundskattens egenskap att hvila på de i jorden inneboende konstanta förhållandena gör, att den lämpligen icke kan användas på fast egendom i allmänhet, således icke på hus (sjelfva tomten, å hvilken huset är bygdt, har ett värde beroende af helt andra förhållanden än jorden i allmänhet), icke på grufvor o. s. v., emedan den inkomst dessa föremål lemna är beroende af helt andra faktorer, än de, som bestämma afkastningen af ett jordstycke, och är af mer föränderlig art. Hus- och byggnadsskatt förekommer derför såsom en särskild skatt å fast egendom. Dock finnas på sina ställen skatterna å jordsbruksfastighet och annan fastighet sammanslagna till en enda skatt, såsom den franska impót foncier och fastighetsbevillningen i Sverige. Vidare skiljer sig grundskatt från hus- och byggnadsskatt med afseende på sin verkan. Den förra åligger alltid egaren, den senare får i allmänhet den, som begagnar fastigheten, vidkännas. Den förra verkar på egendomsvärdet och förminskar detsamma, den senare på hyresvärdet och är i allmänhet egnad att verka till hyrans förhöjning. Denna grundskattens ofvan angifna karakter förklarar den vigt denna skatt egt i alla tider och hos alla folk. Naturligtvis kunde den ej förekomma hos andra än de åkerbrukande folken, men man kan taga för gifvet, att, när statsegendomens afkastning och de personliga tjenstbarheterna ej till statsbehofvens fyllande voro tillräckliga, man i främsta rummet anlitat jordens afkastning. Att börja med skedde detta på ett mera summariskt sätt: man tog en del af jordens råa afkastning. Dylika skatter äro urgamla; de förekomma hos inder, egypter, judar och andra orientaliska folk. I de på medborgarnas förmögenhet hvilande skatter, som förekomma hos antikens klassiska folk, greker och romare, ingick äfven jorden, med mer eller mindre noggrann uppfattning af dess afkastning. Under den romerska kejsaretiden skedde en ordentlig skattläggning af jorden i rikets alla provinser. I medeltidens skatteväsende ingingo öfverallt skatter af jorden, men man kan antaga, att deras anläggning skedde på ett ganska summariskt sätt. Till detta medeltidens skatteväsende hörde för öfrigt, att, till följd af det sätt, hvarpå de för statsbehofvens fyllande nödiga tjenstbarheterna voro anordnade och fördelade, de som med sina egna personer utgjorde vissa af dessa, hvilka ansågos af synnerlig vigt för samhället, i allmänhet voro fria från andra bidrag, således äfven från bidrag af sin jord. Till följd deraf voro adeln, krigareståndets representanter, och kyrkans tjenare, den andliga bildningens bärare, för sin egendom fria från skatt, en förmån, som sedermera kom att åtfölja den jord, som en gång tillhört dessa stånd, långt sedan det förhållande, som ursprungligen och rättvisligen gifvit upphof dertill, upphört. Deraf härrörde den olikhet i jordens beskattning, som man först i senare tider lyckats undanrödja. Med tilltagande känsla för rättvisans kraf och kunskap i de ekonomiska förhållandena grep man sig an med att arbeta för en förändring i jordbeskattningens fördelning. Början skedde i Österrike, under Maria Teresias och Josef II:s tid, då man, med bibehållande af skattens belopp i de särskilda landsdelarna, sökte åstadkomma en rättvisare grund för skattens fördelning, hvartill äfven hörde, att den förut skattefria jorden fick sig skatt pålagd. Under den första franska revolutionen beslöts, genom lag d. 23 Nov. 1790, att, med afskaffande af de förut ojämnt tryckande bördorna, en skatt af 240 mill. fr. skulle läggas på all fast egendom i Frankrike, till ett beräknadt belopp af 20 proc. af dess afkastning. Omläggningen skulle, på grund af äldre skatter och ungefärliga uppskattningar, fördelas på departement och inom dessa på arrondissement och kommuner. Dessa grunder befunnos dock föga pålitliga, och 1807 beslöts upprättandet af en allmän kataster öfver hela landet. Under tiden sökte man hjelpa sig med ortvis skeende partiella nedsättningar i skattens belopp, så att den utgjordes med högst 10 proc. af den rena afkastningen, och uppgår inkomsten deraf numera endast till något öfver 170 mill. fr. Som de på 1700-talet i Österrike företagna skatteregleringarna icke ansågos hafva skett efter nog tillförlitliga grunder, beslöts 1817 en ny fördelning af grundskattens belopp, som i senare tid, genom ett plakat af d. 10 Okt. 1849, i allmänhet bestämdes till 16 proc. af jordens rena afkastning. Liknande åtgärder hafva vidtagits i nästan alla Tysklands stater, t. ex. i Preussen, hvarest enligt tre lagar d. 27 Maj 1861 en grundskatt bestämdes att utgå af all jordegendom, beräknad till 8 proc. af dennas afkastning, till 4 proc. af inkomsten af boningshus och till 2 proc. af den af byggnader för industriella behof, dock med frihet för jordegendom tillhörande byggnader. -- Anläggandet af en grundskatt efter de fordringar nutiden uppställer för en rättvis skattefördelning erfordrar en vidlyftig operation. Först måste en uppmätning af all jord företagas. Alltefter de särskilda sätt, hvarpå jorden användes (åker, äng, vinberg, skog o. s. v.), uppställer