man med afseende på afkastningen vissa hufvudklasser. Till förrättningens förenkling utväljer man sedermera inom hvarje hufvudklass vissa s. k. normala jordstycken, hvilkas rena afkastning utrönes på ett så noggrant sätt som möjligt. Genom lokala kommissioner blifver derefter hvarje särskildt jordstycke (parcell), genom jämförelse med normalparceller, inrangeradt i sin klass och dess afkastning derigenom samt med tillika tagen hänsyn till ytan bestämd. De grunder, efter hvilka man beräknar normaljordstyckenas rena afkastning -- hvilken alltid skall vara en medelafkastning --, bestämmas efter deras värde vid försäljning eller efter arrendebeloppen eller, ännu bättre, efter en noggrann uppskattning af deras bruttoafkastning och produktionskostnaderna (bonitering), då skilnaden blir den rena afkastningen, eller också efter alla dessa trenne sätt tillsammans. Sedan en noggrann pröfning af uppskattningen egt rum, införas de särskilda parcellerna med den för hvar och en beräknade rena afkastningen och den derefter bestämda skatten samt egarens namn i en särskild förteckning, benämnd kataster. I denna antecknas äfven vissa förändringar med afseende på egare och brukningssätt. Äfven beräkningen af afkastningen underkastas periodvis en revision, som införes i katastern. För att gifva ett begrepp om besvärligheten och dyrheten af en ordentlig grundskatts reglering må nämnas, att densamma i Frankrike erfordrade en tid af nära 40 år och en kostnad af 150 mill. fr. samt i Österrike medtog öfver 45 mill. floriner i omkostnader. Med den uppmätning, gradering och värdering af jord, som skett i och för hypotekslån, laga skifte m. m., skulle dock kostnaderna i Sverige numera kunna reduceras, så att dessa ej behöfva hindra de för en rättvis jordbeskattning nödvändiga åtgärderna. I Norge har i senare tider en ganska noggrann uppskattning af jorden skett på en kort tid och för en kostnad, som uppgick till omkring 1 1/2 mill. kr. I Preussen verkställdes skattläggningen på tre år för 7,000,000 thlr; i Danmark har kostnaden beräknats till 551,000 speciedaler. Till följd af grundskattens egenskaper har ett dubbelt uppfattningssätt gjort sig gällande i fråga om densamma. Då den, till följd af beskattningsobjektets oföränderlighet, för beständigt hvilar på jorden, kan den nämligen betraktas såsom en statens beständiga rätt, hvilande på någon statens särskilda rättighet till den jord, hvaraf skatten utgår, vanligen något slags eganderätt eller åtminstone öfverhöghetsrätt till densamma. I detta fall antager grundskatten karakter af en ränta (afrad) för nyttjanderätt till jord, och en följd deraf är vidare, att den jord, å hvilken ett sådant anspråk ej gjorts gällande, betraktas såsom fri från grundskatten. Derigenom är ett slags statens eganderätt (med privaträttslig titel) till grundskatten konstituerad, och jordens värde minskas med värdet af det kapital, hvarå skatten utgör räntan. Förlusten drabbar endast den, som var egare till jorden, när skatten ålades; hvarje annan har förvärfvat den endast för ett pris, från hvilket skattens kapitalvärde blifvit afräknadt, och hvarje nedsättning af skatten är en skänk åt den for tillfället varande innehafvaren. Denna grundskattens karakter af ränta förutsätter också alltid, att den skall vara satt till ett en gång för alla bestämdt belopp, ty vore den en ren skatt, skulle den ock vexla med vexlande statsbehof. Men grundskatten kan äfven, med afseende på de ändamål, för hvilka den utgår, betraktas såsom skatt, och i sådant fall kan icke allenast en förhöjning af densamma ifrågasättas, utan äfven dess åläggande å sådan jord, hvilken förut varit derifrån befriad, enär hvarje skatteobjekt af enahanda natur blifver på enahanda sätt taget i anspråk för statens behof. Betraktas grundskatten såsom en ränta, anses ett borttagande af densamma icke kunna ifrågakomma annat än genom en aflösning, d. v. s. att egaren till den beskattade jorden inbetalar en summa, som efter antagen beräkning svarar mot skattens kapitalvärde. Så blir värdet å all jord utjämnadt, och, om statsbehofven så kräfva, kan en ny, all jord proportionel lika graverande skatt åläggas. En sådan uppfattning af grundskatten såsom en ränta har -- för att ej tala om Sverige -- gjort sig gällande i England i afseende på den der utgående grundskatten, den s. k. landtax, och i Norge i fråga om de s. k. jordeboksrättigheterna och tionden, hvilken skatt 1801 fixerades till ett bestämdt belopp. I det förra landet gjordes dessutom landtax 1798 aflöslig mot erläggande af 18 gånger dess belopp, och i det senare landet medgafs 1836 samma frihet med afseende på jordeboksrättigheterna mot erläggande af 16 gånger deras belopp. -- Der grundskatten förekommit såsom en efter de vexlande statsbehofven sig förändrande skatt, hafva de ojämnheter, som under tidernas lopp uppstått, och den frihet, som tillhört viss jord, borttagits eller mildrats genom en allmän skattejämkning, så att grundskattens belopp blifvit satt i förhållande till hvarje jordstyckes antagna medelafkastning. -- Som grundskatten, ehvad den betraktas såsom ränta eller såsom skatt, till följd af sin permanens alltid inverkar på värdet af det föremål, vid hvilket den häftar, och, då dess åläggande sänker värdet på den jord, hvarå den hvilar, liksom frihet från densamma höjer värdet af den jord, hvilken åtnjuter samma frihet, så kan emellertid grundskatten icke rättvist annorlunda än mot ersättning läggas å den jord, som derifrån varit fri. Emellertid har i äldre tider sådant skett. Vid skatteregleringarna i Österrike på 1700-talet blef nämligen den förut fria jorden (dominikaljorden) utan någon ersättning underkastad grundskatten; likadant var förhållandet i det revolutionerade Frankrike. Men der åtgärden blifvit företagen under normala förhållanden, har man icke tilltrott sig kunna genomföra den utan att lemna ersättning åt den privilegierade jordens egare, så t. ex. i åtskilliga tyska stater, bland dem Preussen 1861; så ock i Danmark, der genom lagen d. 20 Juni 1850 skilnaden mellan det privilegierade och oprivilegierade hartkornet upphäfdes på sådant sätt, att det förra fick lika skatt med det senare emot en ersättning af statsmedel till skattens belopp, beräknadt 15 eller 20 gånger, olika efter de olika vilkor, hvarunder