hvilket skedde genom de s. k. skatteläggningsmetoderna, hvilka ännu hafva gällande kraft. Dessa, som äro gifna för särskilda landskap, län eller delar af sådana, bestämma både vexlande och ofullständiga grunder för räntans åsättande. I allmänhet kan man saga, att de, då de utfärdades, beräknade räntan efter den råa afkastningen (ehuru merendels utsädet och derigenom underhåll får afdragas) och i ränta tillerkände kronan hvad som blir öfver sedan summariskt afräknats hvad som var nödigt till bondens underhåll och extraordinarie skatter. Någon allmän reglering af räntan skedde ingalunda på grund af dessa författningar; de egde och ega tillämpning endast i enskilda fall, då skattläggning kommer i fråga. Till följd af de osäkra grunder, enligt hvilka räntan åsattes, hafva, alltsedan 17:de årh., klagomål förts öfver beskattningens ojämnhet och yrkande framställts om ny, allmän refning och skattläggning. Någon sådan har dock aldrig kommit till stånd. Till att afhjelpa klagomålen vidtog man en dubbel utväg. Den ena bestod uti att i särskilda fall medgifva räntans nedsättning genom förmedling (se d. o.); den andra var förklaringen om skedd skattläggnings orubblighet, så att ingen förhöjning af räntan vidare kunde (enligt regeln) ega rum. Dylika försäkringar gåfvos redan af Karl XI och förbundos med försäkringen om jordnaturens orubblighet (se Jordnatur). Denna räntans orubblighet blef sedermera under den s. k. Frihetstiden ytterligare erkänd genom den frihet från räntans sättande å nyodlingar, som då medgafs, och fick, hvad skattejorden angick, sitt fullständigaste uttryck i den genom k. förordn, d. 4 April 1789 gifna försäkran att de å hemmanen en gång gjorda, i laga ordning fastställda skattläggningar och tiondesättningar skola i evärdeliga tider ega bestånd och aldrig någon rubbning eller ändring deri tillåtas, samt att alla uppodlingar och kärr, mossar och oländig mark på skattehemmans egor skulle från all skattläggning och alla slags utlagor i evärdeliga tider blifva befriade. En dylik försäkran finnes ej afgifven för krono- och frälsejorden. Det ligger väl i frälsejordens natur, att räntan å densamma ej kan förhöjas, men deremot är det väl endast åsigten om skattläggnings orubblighet i allmänhet, som befriat kronojorden från sådana anspråk från kronans sida. Det visar sig af hvad ofvan sagts om grundskatternas uppkomst, att en del af dem redan i början af 1300-talet antagit karakteren af en fast, jorden åliggande afgift, med hvilken de ordinarie statsbehofven skulle fyllas, då deremot de tillfälliga skulle genom tillfälliga skatter betäckas, och att denna karakter sedan tillkom hvarje skatt, som ansågs vara beständig. Ehuru den således icke var skatt i den mening att dess belopp vexlade med de vexlande statsbehofven, ansågs den likväl såsom skatt i den mening att den utgick blott på grund af statens finansiella höghetsrätt, ej på grund af någon dess egande- eller öfverhöghetsrätt till sjelfva jorden. Derom bar äfven skattens benämning "utskylder" vittne. Men med tiden förändrades detta uppfattningssätt af skattens natur. Sannolikt vid slutet af medeltiden, säkert under Gustaf I:s tid, hade grundskatten fått benämningen ränta, hvarmed utan tvifvel utmärktes, att den antagit karakteren af en till kronans förmån hvilande realbörda på jorden, grundande sig på en kronans egande- eller åtminstone öfverhöghetsrätt till densamma. For kronojorden låg detta i sakens natur; men att sådana åsigter äfven legat till grund för skattejordens skattskyldighet, derom lemnar lagstiftningen sedan äldsta tider öfverflöd på bevis i den tillsyn öfver bruket af skattejorden och den säkerhet i och för räntans utgörande, som kronan förbehöll sig, t. ex. förbuden för skattebonde att slå under sig mera jord än han var fullsädes uppå, förbuden mot skattskyldig jords minskning, kronans rätt att vederkänna sig skattehemman, som förfallit i ödesmål, kronans förmånsrätt till tre års räntor, skyldigheten att, om skattehemman såldes utom börd, hembjuda detsamma till kronan, uppsigten öfver det sätt hvarpå skattehemmanen häfdades o. s. v. Om ock dessa kronans anspråk, med undantag af förmånsrätten i jorden, numera upphört (k. förordn, d. 21 Febr. 1789), så visa de dock tillräckligt, hvilket betraktelsesätt i afseende på naturen af den från skattehemmanen utgående grundskatten af ålder gjort sig gällande, och hvilket kan sägas ännu till viss grad fortfara genom försäkringarna om räntans orubblighet. Hvad frälsejorden angick, kunde skatten å densamma väl icke bero på någon statens egande- eller öfverhöghetsrätt till densamma, men antog likväl, till följd af sin orubblighet, äfven karakteren af ränta. Att räntan ej blott å skatte-, utan äfven å krono- och frälsejord har karakteren af en på jorden hvilande fix afgift, bevisas äfven deraf att, när förhöjda bidrag måste utgå af jorden, detta ända sedan senare hälften af 17:de årh. skett, ej genom förhöjning af räntan eller någon räntetitel, utan genom åläggande af bevillning. Men grundskatten utgöres ej blott af ränta, utan äfven af tionde. Två tredjedelar af denna, ursprungligen för kyrkliga ändamål införda skatt tillerkändes kronan af Gustaf I, och i de eröfrade provinserna utgår tionde, efter den vid deras förening med Sverige i dem gällande ordning, med en tredjedel till kronan. Äfven tionden har numera, sedan redan förut åtskilliga åtgärder för detta ändamål vidtagits, blifvit genom k. förordn, d. 23 Juli 1869 allmänneligen förvandlad till en fast afgift och antagit alldeles samma karakter som räntan. Äfven från tionden är viss jord befriad, nämligen säterierna. Andra undantag finnas ock, men de äro alltför speciella att här upptagas. Den ringa utveckling samfärdseln hade, då räntan åsattes, föranledde att denna bestämdes att utgå i en mängd särskilda persedlar, om hvilka efterrättelse gafs i de s. k. Orternas undervisningar (se d. o.). 1855 blef genom ränteförenklingen (se d. o.) persedlarnas antal reduceradt till ett fåtal (spanmål, smör, kött, hö, jern), och återstoden förvandlad i penningar. Tionden utgick endast i spanmål. Genom k. förordn, d. 23 Juli 1869 blefvo de då