baktå, yttre framtån längre än baktån, näbbryggen något bågböjd och blott de båda mellersta stjertpennorna försedda med ljusa tvärband. Hannen har hufvudet och halsen askgrå, pannan röd, ett svart streck från munviken bakåt, ryggen och skuldrorna gröna och öfvergumpen gröngul; undre delarna äro ljust askgrå, med svag, grön anstrykning, vingarna mörkbruna, med hvita fläckar, stjertpennorna mörkbruna, med gröna kanter och mellersta paret med otydliga, ljusa tvärband. Längd nära 30 cm. Honan saknar rödt på pannan och har askgrå anstrykning på ryggen. Gråspetten häckar sällsynt i mellersta och norra Sverige, men kommer om vintern längre söder ut. Till lefnadssättet liknar han gröngölingen, hvars läte han likaledes har, ehuru det är mindre starkt. C. R. S. Grå starr, med. Se Starr. Gråsten. Se Gråberg, petrogr. Gråstrupig dopping. Se Dopping-slägtet. Gråsugga, zool., det allmänna namnet på de små, på land lefvande kräftdjur, hvilka höra till fam. Oniscidae af ordn. Isopoda. Gråsuggorna hafva mellersta antennen på sin höjd tvåledad och mycket kort samt bakkroppen af 6 segment med litet analsegment. De vanligaste gråsuggorna, tillhörande slägtet Oniscus Cuv., hafva yttre antennerna åtta-ledade och bakkroppen omärkligt begränsad från framkroppen. De andas med egendomliga organ under bakkroppen, hvilka kunna tillgodogöra endast syret ur fuktig luft, hvarför dessa djur hålla till under murken bark och under stenar o. s. v., der lämplig fuktighet finnes. De dö hastigt af qväfning, såväl i mycket torr luft, som i vatten. Den allmännaste arten är O. asellus L. O. T. S. Grå sångaren l. Törnsångaren, Sylvia cinerea, zool., af sångarefamiljen inom tättingarnas ordning, har askgrått hufvud, öfre kroppsdelarna grå med olivbrun anstrykning; strupen och magen äro rent hvita, bröstet svagt rosenrödt, dess och magens sidor rostgråaktiga; vingpennorna, af hvilka den första är kortare än de öfre täckfjädrarna, äro mörkbruna, de yttersta med smala och hvita, de öfriga med breda, roströda kanter; stjertpennorna äro mörkbruna, det yttersta paret med hela yttre fanet och spetsen hvita; längden stiger till 142 mm. -- Denna art häckar allmänt i Sverige ända upp i Norrland. Han sjunger väl och sitter då merendels i toppen af en buske, från hvilken han höjer sig upp i luften. Han vistas hälst i taggiga busksnår, der han ständigt är i rörelse och kryper i alla riktningar för att söka sin af insekter och larver bestående föda. I September flyttar han till sydligare land och återkommer i början af Maj. C. R. S. Gråtruten, Larus argentatus, zool., af de måsartade foglarnas familj inom de långvingade simfoglarnas ordning, har hvita, i gråaktigt stötande ben, med fyratåig tärs af 65 mm. längd, stark näbb, som är gul, med hvit spets och en röd fläck, på hvardera sidan af underkäken; färgen är hvit, manteln ljust askblå; de yttre vingpennorna äro utåt svarta, vid spetsen mer eller mindre hvita. Längden stiger ända till 64 cm. Gråtruten häckar talrikt, ofta kolonivis, i våra skärgårdar, mera sällan inuti landet, och stannar i Sverige året om, såvida han icke tvingas att flytta undan för is; näst fiskmåsen är han vid Sveriges kuster den vanligaste arten af sitt slägte. Han är varsam och försigtig samt har dels ett klagande, dels ett kacklande läte, hvilket senare han låter höra, då någonting oroar honom. Närmar man sig hans ägg, som läggas på skär och klippor med ett ringa underlag, eller ungar, mottager han fridstöraren med höga skrik och blir mera närgången. Gråtruten följer fiskstimmens gång och slår ofta ned på vattnet för att fånga fisk; äfven förtär han döda djur, musslor, fogelägg och fogelungar m. m. samt är rätt skadlig. Hans ägg äro smakliga och förtäras -- liksom ungarna -- flerstädes i den östra skärgården af befolkningen; ungarna dels ätas färska, dels nedsaltas till vinterföda, C. R. S. Gråvacka, petrogr., en finkornig till grofkornig, grå, rödaktig eller gulhvit, mer eller mindre tydligt skiktad brottstyckebergart, som består af dels skarpkantiga, dels afrundade fältspats-, qvarts- och lerskifferkorn samt små fjäll af glimmer, hvilka alla äro fast sammankittade af ett vanligen något lerigt kiselbindemedel. Gråvackan bildar öfvergångar dels till sandsten, dels till konglomerat eller breccia, tillsammans med hvilka bergarter den förekommer. Då bergarten får tydligt skiffrig struktur och gryet tillika blir mycket fint, öfvergår den till gråvackeskiffer. Sådan förekommer inom Sverige vid östra stranden af Vettern samt bildar öfversta lagret af den s. k. dalformationen (se d. o.). Namnet gråvackeskiffer begagnas stundom, ehuru måhända med orätt, äfven för sandig lerskiffer eller lerig sandsten, t. ex. den vid Andrarum och Simrishamn förekommande. Gråvackebergarterna spela för öfrigt en vigtig rol inom siluriska, devoniska och undre stenkolsformationen (Böhmen, Harz, Westfalen). Det må dock icke fördöljas, att under benämningarna gråvacka och gråvackeskiffer innefattas flere ganska olikartade och i allmänhet föga bestämda bergartsvarieteter. E. E. Gråvackeskiffer. Se Gråvacka. Gråverk kallas skinnen af ekorrar, som fångats under vintern. Dessa skinn användas till pelsfoder, bräm o. d. Grå-ärlan, Motacilla melanope, zool., tillhör ärlornas familj inom tättingarnas ordning. Hannen är ofvan askgrå, med olivfärgad anstrykning, gröngul öfvergump, ett hvitt streck öfver ögat; strupen och framhalsen äro svarta och öfriga undre kroppsdelar citrongula; vingpennorna äro svartaktiga, armpennorna mot roten hvita och de innersta med hvitaktiga kanter; yttersta stjertpennan är rent hvit, de båda följande paren till större delen hvita och de mellersta svartaktiga; baktåns klo är starkt krökt. Längd 198 mm., hvaraf stjerten utgör ungefär hälften. Honan är på strupen och halsen svartaktig samt har strecket öfver ögat mindre rent. -- Grå-ärlan tillhör södra och mellersta Europa och Asien samt norra Afrika, men förekommer äfven i England och på Irland; i Sverige har hon