matlagningen användas, dels såsom särskilda anrättningar, dels och vanligast såsom tillsatser till andra rätter. De hafva i allmänhet ringa näringsvärde, i det de öfver hufvud hålla blott 10 proc. fasta delar och för öfrigt vatten; men härifrån göra skidfrukterna (ärter, lins och bönor) ett undantag och kunna räknas till födoämnen af första klassen, hvilkas näringsvärde är större än sädesslagens och närmar sig köttets. Likaså ega åtskilliga rotfrukter ett icke obetydligt näringsvärde. De milda vegetabiliska syror, som grönsakerna innehålla, verka fördelaktigt på digestionen af kött och andra ägghvithaltiga ämnen, och en sådan sammansättning smakar bättre än kött ensamt samt är tillika helsosammare. Grönsakerna öka slemafsöndringen i tarmkanalen och äro äfven derigenom lösande och gagneliga, då de förtäras med måtta. De böra i allmänhet vara fullt mogna, ty omogna äro de lika ohelsosamma som omogen frukt -- trädgårdsärter och bönor äro likväl lättsmältare unga --, och kokas riktigt, ty eljest blifva de lika smaklösa som hårdsmälta. Jfr C. E. Hagdahl: "Kok-konsten som vetenskap och konst" (1879). Se dessutom Födoämnen. Grönsandsten, petrogr., en med gröna glaukonitkorn blandad, gulgrå eller grå sandsten, hvilken derigenom erhåller grönaktig färg. Den är utbildad hufvudsakligen inom kritformationen och der stundom mycket lös (grönsand), men förekommer äfven inom äldre formationer, så t. ex. vid några silurlokaler i Sverige. I Danmarks kritformation är grönsanden af stor mäktighet. E. E. Grönsiskan, Acanthis spinus, zool., hör till de fink-artade foglarnas familj inom tättingarnas ordning och har icke någon afsats på underkäkens kanter. Hannen är ofvan grön, med inblandadt grått och otydliga, svarta fläckar; hufvan och hakan äro svarta, halsen framtill och på sidorna, bröstet och öfvergumpen gula, magen och kroppssidorna hvita, de senare med svarta längdstreck; vingarna äro svartaktiga, med två gula tvärstreck och utåt med gröna, inåt med hvita pennkanter; stjerten är till större delen gul, utåt svartaktig, och kroppslängden 108 mm. Honan är ofvan grågrön med svarta fläckar (äfven på den gula öfvergumpen), under med gulaktig anstrykning på bröstet och delvis svartfläckig. -- Grönsiskan häckar allmänt i södra och mellersta, sparsammare i norra Sverige och bygger hälst högt uppe i barrträd. Under hösten stryker hon flockvis omkring i björkskogarna och vistas om vintern gerna i alträden. Liksom mesarna kan grönsiskan klänga bra. Hennes sång är rätt stark och angenäm; i bur blir hon mycket tam och behaglig. Frön af allahanda slag utgöra hennes näring. C. R. S. Grönskär, liten ö i Stockholms yttre skärgård, ö. om Sandhamn, räknas till Djurö kapellförsamling, Värmdö skeppslag, Stockholms län. Fyr. Grönspettar. Se Gecinus. Grönsten, petrogr., förr mycket begagnad, samfälld benämning för de mörka, vanligen något grönaktiga amfibol- och pyroxenförande bergarterna (diorit, diabas m. fl.). Numera borde namnet ej användas annat än i de fall, då bergartens verkliga natur ej kunnat eller hunnit utrönas. E. E. Grönsund, smalt sund mellan de danska öarna Möen och Falster. Den sönderjylländske hertigen Valdemar IV:s flotta blef der 1295 slagen af den kungliga danska. Grönsö. 1. Ö i Mälaren tillhörande Kungs-Husby socken, Upsala län, och skild från fastlandet genom det smala Färjsundet. -- 2. Gods på nämnda ö, omfattande i Kungs-Husby socken G. säteri, 2 3/4 mtl, jämte 2 3/8 mtl underlydande, 6 1/8 mtl i Veckholms socken, 5/8 mtl i Bond-Arnö socken samt tvänne utjordar i Löts socken. Hela arealen utgör 1,344 har, hvaraf 560 har åker och äng. Taxeringsvärde omkr. 280,000 kr. -- G. omnämnes redan under medeltiden. 1465 såldes det af riddaren Magnus Gren till hans måg ridd. Kristiern Bengtsson (Oxenstjerna), skiftades sedan mellan flere egare, gjordes till sätesgård af Johan Skytte 1607 egdes 1729-76 af slägten Falkenberg och tillhör f. n. (1882) f. d. statsrådet P. J. von Ehrenheim. Grönwall, Andreas, universitetslärare, föddes d. 29 Juli 1671 på gården Grönvallen i Grytnäs socken (Dalarna), blef student 1694 och filos. magister 1703. Året derefter företog han en resa till England, Frankrike, Holland och andra land samt återvände 1710 till Upsala, hvarest han 1706 blifvit utnämnd till adjunkt. 1711 åtog han sig förrättandet af bokauktionerna i Upsala och Stockholm, blef 1712 akademisekreterare och utnämndes 1719 till ethic. et polit. professor, hvilken plats han innehade till 1748, då han erhöll afsked med lagmanstitel. Frukterna af sina studier framlade han i 145 akademiska afhandlingar öfver filosofiska, historiska och geografiska ämnen. Död d. 20 Febr. 1758. Af sin ganska betydliga förmögenhet anslog G. 40,000 daler kopparmynt till en stipendiefond, hvaraf räntan skulle tilldelas 7 studerande af Vestmanlands och Dala nation. Grönzinka, bruks- och landtegendom, belägen dels inom Öster-Fernebo socken, Gefleborgs län, dels inom By socken, Kopparbergs län. Bruksegendomen består af masugn (ombyggd 1880), 6 lancashire-härdar, 3 vatten- och en ånghammare samt vällugn. Masugnen, belägen i länsgränsen vid sjelfva hufvudgården G., drifves af ett mindre vattendrag, som kommer från sjöar i By socken och utfaller först i Fängsjön, sedan i Dalelfven. Bruket anlades på 1670-talet af myntmästaren Isak Koch och var länge inom Cronströmska slägten, men kom i slutet af 1700-talet till grosshandlaren B. M. Björkman från Stockholm. Inom dennes slägt förblef egendomen odelad, till dess 1873 en tredjedel af densamma, Stålbo, såldes till Avesta-Garpenbergs bolag. Det återstående af G. eges nu (1882) af brukspatronen B. M. Björkman, hvilken således innehar G. masugn, Oppsjö öfre och mellersta hammare, qvarn och såg samt en mängd hemman inom By och Öster-Fernebo socknar. Smidet vid Oppsjö drifves efter skiftet endast till husbehof. Tackjernstillverkningen vid G. masugn var 1881 omkr. 1,9 mill. kg., men skall