hvarje ton; späcket betalas med 54-72 kr. för ett tusen kg. Då en 18 m. lång hval, som väger 70,000 kg., lemnar ungefär 30,000 kg. späck, hvaraf erhållas 24,000 kg. tran, samt inemot 1,600 kg. "fiskben", finner man lätt, huru inbringande fångsten af grönlandshvalar kan vara. Köttet är groft, men ätbart; af européer fortäres det dock icke, deremot gerna af högnordiska folk. C. R. S. Grönlandssjälen, Phoca groenlandica, zool., en till fjärdsjäl-slägtet (Phoca) bland själdjuren hörande art, som ofvan är hvitaktig, med en stor, aflång, svartbrunaktig eller svartaktig fläck på hvardera sidan af ryggen, eller ock mer eller mindre ljust gråaktig, med eller utan glesa och mindre, svartaktiga fläckar; färgen är dock mycket föränderlig. Morrhåren äro vågbräddade. Den nyfödda ungen är klädd med en mjuk, gulhvit ull. På skallen är mellanbalken mellan ögonhålorna medelmåttigt smal och kantig, baktill plattad eller konkav och icke hopknipen, men med sidokanterna derstädes afskurna; gombenen äro baktill förenade med plogbenet och tvära i sin bakre, fria kant; kindtänderna sitta rätt och äro mer eller mindre glesa. Hannen hinner en längd af 1,8 m.; honan blir sällan 1,5 m. lång. -- Grönlandssjälen förekommer numera icke vid Sveriges kust, ehuru han under isperioden funnits derstädes, men besöker sannolikt ofta Norges nordvestra kuster och träffas året om i Varangerfjord. För öfrigt har arten en vidsträckt geografisk utbredning; den tillhör företrädesvis Norra ishafvet, men träffas i Atlantiska hafvets nordliga delar ned till Island och Newfoundland, någon enda gång äfven vid Englands och norra Frankrikes kuster. Vid tiden för ynglandet träffas grönlandssjälen talrikt på sådana ställen af hafvet, der massor af drifis förefinnas, på hvilka ungarna framfödas och däggas. Arten företager vandringar, beroende af årstiderna, fortplantningen och ismassornas rörelser. Grönlandssjälen är mycket sällskaplig och håller sig tillsammans i större eller mindre flockar. Han är liflig och munter samt ses ofta leka i vattnet. Han ynglar i Mars eller April och torde para sig straxt derefter. Honan får i allmänhet blott en unge, som diar en månad och växer fort; medan ungen bär sin första drägt, går han icke ned i vattnet. Grönlandssjälen är föremål för en storartad fångst, och särskildt en mängd ungar dödas. Också har den ifriga förföljelse, för hvilken han länge varit utsatt, förminskat hans antal. För eskimoernas tillvaro är grönlandssjälen af sådan vigt, att de tro, att han förekommer äfven i lifvet efter detta. C. R. S. Grönlingslägtet, Cobitis L., zool., tillhör de mjukfeniga fiskarna och hänföres vanligen till en underafdelnirig af karpfiskarnas familj. Stundom räknas grönlingarna till en särskild familj. Slägtet har i senare tider delats i tre slägten, för hvilka de tre europeiska arterna utgöra typer. Dithörande fiskar karakteriseras genom sex eller flere skäggtömmar kring munnen, långsträckt, ål-lik kropp med ytterst små eller inga fjäll. Simblåsan, då sådan finnes, ligger innesluten i en benkapsel. Den största af de europeiska arterna, stora grönlingen, dyätaren l. dylaken, C. (Misgurnus) fossilis L., når omkring 30 cm. längd och har 10-12 skäggtömmar, af hvilka 4 sitta på öfverläppen. Den är till färgen svart eller svartbrun, med ljusare bruna eller gula långsgående band på kroppen. Denna art, som tämligen allmänt förekommer i mellersta och östra Europa, saknas i Skandinavien. Grönlingen, C. (Nemachilus) barbatula L., har blott 6 skäggtömmar. Den blir omkring 15 cm. lång och är till färgen smutsgul, med svartbrun marmorering och en stor mängd svartbruna pigmentfläckar. Grönlingen synes i Sverige vara mycket sällsynt. I Mälaren, dit den af Fredrik I inplanterades, har den först i senare tider blifvit återfunnen och skall äfven hafva anträffats på ett par ställen i Skåne (Andrarum). För öfrigt har den ungefär samma utbredning som föregående art. Den tredje och minsta arten -- typ för slägtet Cobitis i inskränkt bemärkelse --, nissögat, C. taenia L., förekommer icke sällsynt flerstädes i sjöar och floder i mellersta och södra Sverige och skall äfven vara funnen i östra skärgården. Den skiljes från de båda öfriga bl. a. genom en liten tvåklufven rörlig tagg under ögat, hvilken dessa sakna. Nissögat har också 6 skäggtömmar, men dessa äro jämförelsevis kortare än hos de föregående. Längden öfverstiger icke 12 cm. Grundfärgen är orangegul, afbruten af otaliga, bruna prickar; på ryggen och sidorna finnas band af mörkare fläckar samt mörkbrun marmorering. I Norge saknas såväl denna som andra arter af detta slägte. I det öfriga Europa har den ungefär samma utbredning som dessa. I de andra verldsdelarna finnas ganska många arter af detta slägte, de flesta tillhörande underslägtet Nemachilus. Grönlingarna lefva nära bottnen, der de dölja sig i dyn eller under stenar. De större arterna ätas, der de förekomma i större antal, och anses såsom läckerhet; nissögat uppgifves deremot vara en seg och osmaklig fisk. De äro mycket seglifvade och hålla sig vid lif äfven om vattendragen, der de lefva, nästan fullkomligt uttorka. En egendomlighet för dessa fiskar är, att tarmkanalen synes under vissa förhållanden tjena såsom ett slags respirationsorgan. R. L. Grönlund, Jonas Ulrik, ämbetsman, författare, född i Stensele prestgård i Lycksele lappmark d. 5 Juli 1824, blef student i Upsala 1842 och filos. doktor 1848. År 1849 blef han e. o. kanslist i finansexpeditionen, utnämndes 1863 först till protokollssekreterare i K. M:ts kansli och sedan till kommerseråd. 1864 blef han ledamot och 1869 ordförande i direktionen för handelsflottans pensionsanstalt. Efter Ollendorffs metod har han utgifvit: Lärobok i fransyska språket (1855; 6:te uppl. 1874), Lärobok i engelska språket (1856; 7:de uppl. 1875) och Lärobok i tyska språket (1857-62; 6:te uppl. 1876). Dessutom har han författat Om lapparna och deras gudar (1848) samt Lappska minnen (1848, prisbelönta af Sv. akad. 1847) och utgifvit en öfvers. af H. W. Longfellows "Hyperion" (1853). Grönsaker (T. gemüse, Fr. légumes, Eng. greens) kallas de alster ur växtriket -- rot- och skidfrukter, stjelkar och blad --, hvilka i